Blå skymning

Skatan har nyligen läst Blå skymning av Joan Didion.

Hon var tvungen att sansa sig efteråt.

Skatan ramlade över boken på Moderna Museet när hon var där och upplevde en bildvärld och konst som berörde henne minst lika djupt, Louise Bourgeous´.

Två kvinnors värld som har träffat Skatans mitt i prick.

Så här skrev Skatan i sin Läsdagbok om Blå skymning.

När jag läser de tankar som jag haft/har men aldrig kunnat formulera finner jag dem ”självskrivna” här. Så var det att läsa Blå skymning. Om  identitet  (adoption) och om åldrande. En fantastisk bok.

Ni som har följt Skatan länge vet/har läst om Skatans funderingar just kring identiteten. Existensiella tankar som … antar hon … alla har. Om vad det betytt att hon är adopterad, vem hon skulle varit om inte … om inte mamma och pappa tyckte det gick lika bra med en flicka igen trots att de  e g e n t l i g e n  velat ha en pojke.

Om hon ”hamnat” hos en annan familj.

Eller.

Hur hade det varit om hon växt upp hos sin biologiska mamma, om hon inte hade sina syskon utan sina biologiska halvsyskon. Hade hon förresten ens haft dem då? Hade min biologiska mamma då … som ensamstående mor …  gift sig med mina halvsyskons pappa?

Och hur tänkte mamma och pappa? Gång på gång fick pappa berätta om hur det gick till när Skatan kom till familjen.

De skulle ha en liten pojke för de hade redan Skatans syster. Pappa skulle åka till Kina och det var bråttom. De hade kontaktat samma barnhem varifrån de ”fått” Syster Yster.

En dag fick de ett telefonsamtal. Nu hade de ett barn, ett litet nyfött bar. Fast förstås.  Det var ingen pojke men en sååå söt liten flicka.

– Ville  inte Fru L komma och titta ändå.

Herr och fru L ville komma och titta ändå.

Och pappa berättade om deras val  för Skatan … gång på gång på gång på gång berättade han. Skatan ville aldrig sluta att höra  sagan om när hon ”kom till världen”.

Joan Didions dotter ville precis som Skatan höra sin saga och frågan hon ställde en gång snurrade runt i huvudet på Joan också … Oftare och oftare.

Tänk om ni inte hade varit hemma då doktor Watson ringde? Hur skulle det ha gått för mig?

Mamma och pappa adopterade Skatan  (efter många om och men … men det är en annan historia)

”Det jag inte sett, eller det som jag faktiskt hade sett men inte hade erkänt, var de ”förtvivlade ansträngningarna för att inte bli övergiven”. (Joan Didion)

—

Adoption är utanförskap /…/ Det är omöjligt att tro att någon kan älska en för ens egen skull. (Jeanette Winterson)

 

Och Skatan tänkte på sin mamma, sin älskade mamma Inga som säkert brottats med liknande tankar om mig, om oss syskon. Och om hon ”dög” som mamma.

Hur skulle hon någonsin ha kunnat tro att vi skulle överge henne?

Hade hon en aning om hur mycket vi behövde henne?

♥♥♥

Blå skymning är också en berättelse om att åldras … *suck*

Att åldras ja.

Skatan har kommit en bit på vägen redan. Alla tankarna om åldrandet och sen … döden förstås.

Slutstationen.

Skatan skjuter för det mesta tankarna åt sidan på dagen och grottar ner sig i dom på natten.

Inte förrän ganska nyligen insåg jag att detta att vara sjuttiofem skulle kunna innebära en totalt förändrad livssituation, ett helt igenom annorlunda ”varande”

Det kunde kanske kännas fint att åldras, bli visare och veta så mycket mer om… allt … om inte … om inte det så hastigt blev så märkbart … fysiskt liksom  … att allt kretsade kring kroppen och dess (avtagande) funktioner , att livet blev så annorlunda.

Jag har i själva verket inte anpassat mig på något som helst sätt till åldrandet.

Jag har faktiskt levt hela livet fram till idag utan att på allvar tro att jag skulle åldras.

Och så tänkte Skatan också … hon skulle bli äldre men ingenting skulle egentligen förändras, bli annorlunda utom att hon blev rynkigare, vithårig, krympte en aning, gick lite långsammare …

Jag var fullt och fast övertygad om min egen förmåga att klara av situationen.

Vad nu ”situationen” var för något.

”Situationen” blev sannerligen mer annorlunda än hon tänkt sig. Så var det bara. För Skatan och för Joan Didion (inga jämförelser i övrigt)

Där sitter man återigen i kalla väntrum och räknar upp medicinerna man tar och symptomen och tidpunkterna för tidigare sjukhusvistelser: det är bara att hitta på datumen, av någon anledning dyker alltid ”1982” upp i huvudet på mig, nåja, det är bra, då säger vi ”1982”, ”1982” får duga, det finns ingen möjlighet att få svaret på den frågan att stämma.

Skatan avslutar med Joan Didions ord (förstås)

Den här boken har jag kallat Blå skymning eftersom jag, då jag började skriva den, märkte att jag ständigt tänkte på sjukdom, på brutna löften, på att dagarna blir kortare, på att man inte kan undkomma denna avmattning och på att ljuset dör bort. Blå kvällar är motsatsen till att ljuset dör bort, med de är samtidigt en förvarning om att detta kommer att ske.