Tålmodiga hundar

Skatan läser DN som hon prenumererar på under helgerna fre- söndag. Hon läser om Hundar i litteraturen och om Lotta Olssons recension av L M Montgomerys sista bok, Lilla Marilla, (översatt 1928)  i serien om Anne på Grönkulla, som har en biperson eller snarare en bihund i handlingen, Måndag, som troget väntar på sin husse i fyra långa år. 

När Första Världskriget bryter ut är det klart att äldsta sonen Jem anmäler sig som frivillig och alla går till stationen för att vinka av honom. När de sedan ska vända hem vill inte Måndag följa med tillbaka …

Och så stannar Måndag på stationen. Någon bygger en hundkoja åt honom på vintern, och lokaltidningen gör ett reportage om den trogna hunden. En hemsk natt ylar Måndag oavbrutet, några dagar senare får familjen Blythe ett fruktansvärt besked.

Men inte om Jem. Han är försvunnen ett tag, men överlever. Och Måndag är kvar på stationen i fyra års tid, allt äldre och med slokande svans 

En dag kommer Jem hem, och det är en scen som fortfarande får mig att gråta floder (DN Kultur)

Skatans bild av Hachiko strax före jul 2014

Och Skatan kommer förstås osökt att tänka på en annan trogen hund som Skatan stötte på när hon var i Tokyo … visserligen som staty, men ändå en verklig hund som levat ”på riktigt” …  Hachiko  (ハチ公), född 10 november 1923, död 8 mars 1935, var en hund i Japan känd som chūken Hachiko (忠犬ハチ公? ”trogna hunden Hachikō” (‘hachi’ betyder ‘åtta’, ett nummer som har stor betydelse i Japan, och ‘kō’ är en Japansk ändelse på namn) Wikipedia

Både Måndag och Hachiko väntade troget på sina hussar vid en järnvägsstation med den enda skillnaden att Måndag fick tillbaka sin husse efter fyra år medan Hachikos husse var och förblev borta.

Hachikos trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachikō som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte. Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. 

Själv dog Hachiko  den 8 mars 1935. Han hittades på en gata, och man fann att han hade hjärtmask. Dessutom hittades tre-fyra yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Lasse Hallström lär också har gjort en film om Hachiko, Hachico – a Dog´s Story,  som Skatan inte sett men nu genast måste leta rätt på och se.

För att få gråta en skvätt över trofasthet in i döden.