Sorgen, rädslan, oron

släpper inte taget.

Och vädrets makter gödslar på tidens domedagsstämning.

Från att ha varit ett samhälle med ett stort varmt hjärta har vi blivit bäst i klassen som det hjärtlösa landet … kanske.

Att inte dessa ensamkommande flyktingbarn ska få känna trygghet genom att få ett permanent uppehållstillstånd och kunna börja ett nytt liv, ha framtidsdrömmar, gå i skola, börja arbeta och kanske kunna få hit sin familj … den som stannade kvar …  den  som skickade iväg dem på en livsfarlig resa  till en okänd … men ändå trygg  framtid … känns som det största nederlaget.

Ska de behöva leva i ett ingenmansland … i väntan på att kanske få stanna … kanske få hit sin familj, kanske kunna börja leva igen helt och fullt  …

Och barnfamiljerna förstås … Vart ska de ta vägen?

Även Skatan förstår att det måste till begränsningar … kanske t o m tillfälligt stopp … för att kunna ta hand om, integrera de som i otroliga, accelererande  skaror sökt sig hit och redan är på plats. Men en liten bit av hjärtat borde ändå kunna öppnas av ett av världens rikaste länder. Och av EU förstås, vars många länder känns som de största svikarna nu … med få undantag.

Och inte göra allt så förtvivlat byråkratiskt besvärligt … (Skatan läste eller såg på TV ett inslag om en man i Stockholm som ville öppna sitt hem för inte mindre än 12 flyktingar … kanske två familjer … men det stöp på någon konstig regel … *suck* ) Och det finns många frivilliga som vill hjälpa till/hjälper till men som ofta hindras av just byråkratin.

Skatan tycker att Sverige kastade in handduken alldeles för tidigt med stramare regler än nödvändigt … även om flyktingarna förstås måste hejdas i större utsträckning och få rum i andra EU-länder. Hon tycker det blev lite panikartat .. minst sagt …  efter höstens anstormning där Sverige tycks vara (förutom Wir schaffen es-Tyskland ) bäst i klassen.

Skatan skulle vilja se en verklig STORSATSNING på integrationen. För den har … vad Skatan läst i media … hon har inte varit där … inte varit så framgångsrik … minst sagt.

De med invandrare tättbefolkade förorterna har på sina ställen idag sina egna fanatiska lagar (sharia) så främmande för oss sekulariserade … Skatan vill  kämpa emot rädslan och oron och verkligen tro  att alla svenskar … gamla som nya … ska följa våra svenska, sekulariserade, demokratiska lagar och regler och  att inte kommuner och politiker ska fortsätta att överse med och tillåta att invandrare  tar med sig sina länder … som de flytt ifrån … och sina sedvänjor ut i samhället, sedvänjor som oftast har sin grund i islam, en tro som numera är den näst största i Sverige  (när dessa sedvänjor strider mot mänskliga rättigheter och våra sekulariserade lagar). Alla får förstås tro vad de vill men flyktingarna har flytt för sina liv till ett land utan statsreligion som inte ska kunna göra undantag för handlingar och något som strider mot dess lagar och regler.

Det är på något vis grunden för samlevnaden här.

Precis som Skatan fina vän Lilla Blå skriver i ett inlägg är det sannerligen inte lätt …

Det är lätt att sitta på sin kammare och tycka hitan och ditan när man inte varit däääär, inte mött verkligheten där den utspelas, och trots denna misstro som Skatan känner så ofta idag  … denna rädsla och oro över hur det ska bli, hur det ska gå …ändå försöka känna tillit till politikernas handlande …

Skatan hoppas ändå på att vi inte förlorar all humanitet som hittills Sverige har stått för.

Framför allt vämjes jag över allas naivitet och starka tro för det ena eller det andra. Jag äcklas över medias svartvita perspektiv, jag äcklas över alla våra tafatta försök att greppa en situation som växt oss över huvudet, jag blir rasande över att vi gjort politik av tammefan alltihop, att allt bara handlar om att vara för eller emot. (Lilla Blå)

Det är inte lätt … det är inte vackert …

Skatan har (förstås) också känt  ”främlingsfientlighet” men trycker tillbaka känslan så gott det går. Sen blir hon  arg och äcklad av sig själv, av all politisk korrekthet som hon ”gillar” på Facebook, länkar till och själv ger uttryck för.

Som ett mantra.

Men Skatan tror också att detta ”erkännande” är den sanna toleransens och medmänsklighetens villkor. Att erkänna sina mörka sidor/känslor och behärska dem. Ingen är Gud men alla har väl både det Goda och det Onda inom sig. Det gäller bara … och det är inte alltid så lätt … att försöka hålla det Svarta, det Onda stången.

Inget är svart eller vitt … det mesta är som Skatan själv både ock … svartvitt.

Vi får helt enkelt göra så gott vi kan …