Meg Rosoff

Skatan har aldrig känt sig ”genderqueer” men kan känna ända in  i märgen hur det känns att känna sig som just det

rosoff_2-xlarge_transZgEkZX3M936N5BQK4Va8RWtT0gK_6EfZT336f62EI5U-e1459545021555

Hon älskar Meg Rosoff fast hon ännu inte läst en rad av henne.  För att hon sätter ord på och skalar ner till det väsentliga det där om att ”hitta sig själv”, vilket jag ju egentligen inte vet om hon gör eftersom jag inte ännu har läst något av henne.

Har du hittat dig själv idag?

– Ja. Men det var inte förrän jag var 45 år och började skriva som jag gjorde det. Innan var jag som ett sånt där vykort som ena sekunden visar en häst och en andra en ko. Jag var aldrig i fokus.

Men det är ju så som Meg Rosoff har visat sig för mig när hon medverkade i Babel t ex och i intervjun i SvD. För Skatan själv har verkligen aldrig känt sig som en superkvinna.  Smal och tanig och pojkaktig (eller kanske androgyn) som ung. Visst … Skatan är heterosexuell så egentligen har det aldrig varit ett ”problem” var hon så att säga ”hör hemma” men tycker ändå att det fokuseras alldeles för mycket på just det. Var man så att säga ”hör hemma”. Man kan väl höra hemma lite här och var, eller hur. Det är ju först och främst människor man möter, män och kvinnor och män i vars kroppar en kvinna bor, eller kvinnor som känner att de egentligen är män, och män som älskar kvinnor eller kvinnor som älskar män eller huller  om buller. För att älska verkar man inte kunna göra om inte ”sexet” finns med (och nu talar jag inte om kärleken till ens barn förstås)  Då hade Skatan ju inte blivit ifrågasatt som hon ändå ibland blivit p g a hennes kärlek till Margith t ex  som också var heterosexuell fast de älskade varandra. Att älska behöver ju verkligen inte omfatta ens sexualitet också.  Men när de gick där i Borlänge med armarna om varandra till Engelska puben eller hem eller … så förstod Skatan att det var genast det som ”man” såg (sexet alltså)  när Skatan och Margith  t ex mötte de människor de kände eller rättare sagt sådana som inte kände dem tillräckligt bra.  T ex när Margith och Skatan mötte paret som hon nyss sålt sin lägenhet till och som med fasa stirrade på henne och inte hälsade tillbaka när hon glatt nickade till dem. Hon måste erkänna att de tyckte att det var liiite kul att utmana och chockera också … hon och Margith.

skagen1

Nej, någon superkvinna har Skatan aldrig varit men inte heller manhaftig. Och inte heller har hon grubblat över någon könstillhörighet men ändå kunnat sätta sig in i hur det kanske kunde kännas att under 80-talet t ex ”komma ut” som gay som hennes brorsa (det måste ha varit ett jättesteg att ta då med alla de fördomar som florerade och AIDs och allt. Det var ju först i mitten på 80-talet som homosexualitet inte längre klassades som en ”sjukdom”)  …

Ja grubblat har hon gjort i sin ungdom och alla år efter den …

Det ska va’ gôtt å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
Lätt å leva
Annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela
Då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva
Det ska va’ gôtt, gôtt, gôtt
Gôtt å leva!

(Galenskaparna & After Shave)

Men så lätt är det inte och det är inget man ska hymla om heller … att det inte är så lätt alltså …

Är det ett slags kall för att unga människor inte ska behöva känna samma utanförskap som du?

– Jag skriver för mig själv. Bokförlagen menar att mina böcker riktar sig till tonåringar eftersom de handlar om tonåringar. Men när jag är ute i skolorna blir jag ändå lite missionär. Jag berättar att livet inte är en rak linje där man gifter sig, skaffar hus, barn, jobb, golfklubbor och sedan dör.

I morgon tar Meg Rosoff emot årets Alma-pris och Skatan själv ska genast läsa något som hon skrivit. Kanske ska Skatan börja med ”Den jag var” eller/och ”Justin Case”.

 

2 Replies to “Meg Rosoff”

  1. I vardagslag har jag nog känt mig ganska manlig och manhaftig. Efter att ha levt med tre bröder och massor med tuffa åkare på jobbet så har man väl tagit en tuffare roll. Så klär man upp sig målar sig och går på dans och så blir man kvinna för några timmar och tycker att det känns bra bara man slipper ha högklackat.

  2. Jag tänker som så att bara vi vet vem vi är så får andra tycka vad de vill! Men så lätt var det inte när man var yngre och skulle smälta in eller vara stöpt efter en viss mall. Trots allt är det i alla fall lättare för kvinnor att gå arm i arm än för män…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s