Efter hjärtinfarkten

är Skatan om möjligt ännu mer initiativlös än tidigare. Hon blir så in i bomben trött efter att bara ha gått den vanliga Morgonrundan med StinaFina. Hon har ju faktiskt en fantastisk målarvecka i Portugal att berätta om och visa er men … OK … det får anstå ett tag till.

När hon kom hem från Portugal  ramlade verkligheten över henne lite burdust kanske och när hon på den ovanligt tidiga Morgonrundan (0645) den 31 maj kände att hon blev andfådd och hade smärta i bröstet upp mot nyckelbenet och käken och ut i vänster arm fattade hon faktiskt inte vad det rörde sig om … eller ville inte fatta. Hon gick sin timme med StinaFina men tänkte flera gånger och hoppades att någon skulle komma om hon damp ner på marken och blev medvetslös.

Eller dog.

Nu gjorde hon inte det.

När hon kom hem lade hon sig att vila och sen ringde hon sin vårdcentral som skulle ringa tillbaka. De ringde tillbaka 09.15 och sa att hon omedelbart skulle ta sig till akuten vilket hon gjorde.

Sen gick allt i ett flygande fläng.

De kastade i henne massa blodförtunnande medel och tog blodprover var sjätte timme och hon fick syrgas och var uppkopplad till EKG och med en bloktrycksmanschett om armen som tog blodtrycket med jämna mellanrum. Första natten låg hon på IVA för att dagen efter åka ambulans till Eskilstuna för kärlröntgen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

På IVA fick hon inte använda mobilen och hade den avstängd men när hon då äntligen fick använda den i ambulansen ville det sig inte bättre än att hon slog sin PIN-kod fel alla tre gångerna.

Obrukbar.

Hon fick låna en telefon på HIA men fick inte tag i Mannen. Hans mobil var avslagen. Men båda döttrarna hade ringt och hon hade talat med dem och till slut fick hon tag i Mannens syster som åkt buss ut till Mannen i Oxelösund när hon inte fick svar i mobilen … Mannen som var i stan (Nyköping).

Jösses vilken cirkus.

Mannen fick i alla fall låna sin systers mobil till slut och Skatan kunde då äntligen nå honom.

Skatan hade fina kärl och trodde då hoppfullt att det inte var en hjärtinfarkt men si det var det likafullt. Det syntes tydligt på de där blodproverna. Antingen satt ”proppen” längst ut i de finaste kärlen dit röntgen inte nådde eller så hade ett kärl en spricka och hade tillfälligt säckat ihop och stoppat blodflödet med en propp. Nåja, Skatan var glad ändå att hon inte är åderförkalkad. 😉

Väl tillbaka till Nyköping låg hon kvar ännu en natt och en halv dag. Några andra skrevs ut men till Skatan sa de att hon måste visa att hon orkade röra på sig lite så det var upp och hoppa och fram och tillbaka i korridoren och så på eftermiddagen blev hon utskriven.

Nu väntar ultraljud för att se var och hur hjärtat är skadat, sjukgymnastik i tre månader och besök hos hjärtsjuksköterska (första besöket avprickat) och läkare om några veckor. Och så ska Skatan både ta det lugnt och röra på sig.

Lättare sagt än gjort.

Något som rör på sig är i alla fall humöret som verkligen åker berg- och dalbana. Ena stunden är hon låg … lägre  än en sjunken båt … för att i nästa vara full av energi. Men det är bara ”natuuuurligt” sa hjärtsjuksköterskan.

En sak har kommit över Skatan i alla fall … de existensiella tankarna står på kö om nätterna.

Men det går väl över det också … och hon får fortsätta följa sitt motto:

Leva och låta leva.

Och nu mer än någonsin ta tillvara på det. Livet alltså. 😉

 

 

 

 

16 Replies to “Efter hjärtinfarkten”

  1. När det blir skarpt läge då kommer tunga tankar… Tyvärr är kvinnor dåliga på att känna igen symptom på en infarkt och väntar med att söka vård. Tur att du fick kloka råd. Men det finns gott hopp! Min svärmor fick en infarkt för 27 är sedan och hjärtat jobbar som det ska och 88-årsdagen närmar sig 😀

    Var rädd om dig!

    1. Ja kära Znogge … man blir faktiskt rädd men jag vet ju med förnuftet att det inte behöver hända igen. Nu ska jag äta en massa mediciner livet ut … blodförtunnande och hjärtstärkande så det ska nog fixa sig. Kram!

  2. Åh VaVa, är så ledsen att du råkat ur för detta! Jag hoppas, hoppas att det läker fint, och att du kan fortsätta med morgonrundor, resor och allt annat som du gör. Du är ju en aktiv, skapande person! Var riktigt riktigt rädd om dig och lyssna inåt! Stor varm kram från Loll!

    1. Det här var ett skrämskott och det är klart att jag fortsätter med allt roligt jag gör … jag kommer verkligen inte sluta ”leva”. Nu får jag tänka lite mer på att ta det lugnare bara och kanske inte flänga omkring riktigt så mycket som jag gjort även om jag tycker att det är roligt det också. Du känner ju till att det inte bara har varit så ”roligt” omkring mig de sista året och lite för mycket bekymmer som jag inte ännu rikligt lärt mig att hantera men jag lär mig för var dag och har hur mycket fina människor omkring mig … som du t ex … så jag fortsätter med tillförsikt. Kram på dig Loll, det ska bli roligt att träffas och lyssna på dig på NK-villan i höst.

  3. Fy vilken upplevelse. Jag har tänkt så mycket på dig och hur du har det. Klart att du är trött och humöret går upp och ner. Att vara nära döden är man ju verkligen när något sådant händer. Jag tror att du kommer att bli helt bra bara du tar lite vara på dig och inte stressar omkring så mycket. Du får börja lyssna på kroppen. Här är allt bra och äntligen är det sommar. Jag har faktiskt badat första gången för iår. Ta nu vara på dig och njut av sommarplatsen och sitt på klipporna och ta det lugnt. Jättekram från mig

    1. Ja den upplevelsen kunde jag varit utan. Eller inte … Man lär sig uppskatta livet och förstå hur bräckligt det kan vara och försöka ta tillvara på det på bästa sätt. Det är inte ett självändamål att leva hur länge som helst men man kan ju vara lite rädd om sig i alla fall. Kram på dig du min kloka väninna … Jag tänker på dig så ofta och är ledsen att vi bor så långt från varandra. Men vi håller ju kontakten i alla fall. Massor av kramar ❤ ❤ ❤

  4. Nu ska du bara tänka på att ta hand om dig! Förstår att det var ett riktigt skrämskott och i synnerhet på nätterna kommer ju de svarta tankarna. Jag har en bekant som tagit sig igenom två hjärtinfarkter och idag lever och arbetar som vanligt, men lyssnar ordentligt på kroppen. Så det går säkert bra, men ta hand om dig

    1. Ja det blev ett skrämskott som du säger. Man förstår att livet är mycket skört när det gäller och att man ska tänka på det (om än inte för mycket) Man ska ju leva också 😉 Men jag ska ta hand om mig och lyssna på kroppen. Och knoppen.
      Kram!

    1. Jo Mi jag blev rädd när jag var på sjukhuset och alla for som tättingar och tog prover och läste av EKG o s v. Då förstod jag att det kunde ha slutat på ett annat sätt men det var trots allt en ganska ”beskedlig” infarkt och det kändes tryggt att sjukhuset tog den på allvar innan de visste det. Kram!

    1. Ja … så kan det också kännas att få en hjärtinfarkt … men trots att smärtan inte var outhärdlig så var jag säker på att jag var tvungen att söka hjälp, ringa till vårdcentralen. Det kanske hade lagt sig men nästa infarkt hade säkert kommit som ett brev på posten (ha ha de brukar ju inte alltid komma fram nuförtiden). Jag var i alla fall glad att jag fick hjälp och nu mediciner för att mota Olle i grinden. Tack för din kommentar alwfe

  5. Och som du själv skriver i någon kommentar, den kom för att påminna dig om att livet ska levas och livet är skört. Vilken glädje att allt gick bra och ur de mörka tankarna kommer en massa vettigt, när de väl skingras och byts mot andra. Stor stor kram till dig Skatan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s