Etikett: hjärtinfarkt

Svart söndagseftermiddag – en sista klagosång

Det är för djäkligt att människan … att hon … Skatan … inte kommer igång med bloggen.

För kommer hon bara igång … en dag i taget… så är hon ju snart där. Att kunna skriva om stort och smått och  inte bara i svart utan också  i vitt.

Eller hur?

En liten resumé kanske vore på sin plats.

Förra året 2016 fick  älskade Mannen en demensdiagnos … Alzheimer.

Inte nog med det … framåt sommaren fick han en stroke också och den var ju bra på ett sätt. Han slapp så många tankar på att ”gå ut”  och berätta om ”det värsta” som långsamt smög sig på … demensen (vilket han förstås verkligen drog sig för).  Skatan och Mannen hade ju alltid talat om ”det värsta” de kunde tänka sig att drabbas av på äldre dar … demens … och så drabbades Mannen av just det. Det var inte rättvist. Men vem säger att livet ska vara rättvist?

Nu har Mannen…  ja … om inte förlikat sig så kanske ändå accepterat hur det är och eftersom han ”svarat” jättebra på bromsmedicinerna är det mest strokens konsekvenser … ett släpande ben som han inte kan lita på … och som följd av benet dålig balans som verkligen stör honom.

Så de går här och vinglar Skatan och Mannen och stöttar varandra så gott det går. (Skatan har ju så gott som ALLTID lidit av dålig balans. Ända sen barnsben.)

Den 31 maj i år drabbades så Skatan av en hjärtinfarkt. På Morgonrundan på Femöre högg det till ovanför vänster bröst och smärtan gick upp i käken och ut i vänster arm … klassiskt …. och infarkten var ett faktum. Den gjorde att sommaren gick i slow motion med hjärtträning och tusen och en mediciner men ändå en lång härlig tid (fast det blåste vareviga dag … en ska klaga när en kan eller hur 😉 ) och sommar på Femöre tillsammans med Mannen.

I mitten av september så slog det till igen … trots alla mediciner. Och den här gången fick hon ligga inne … som det heter …  i 6 dagar med olika provtagningar. Och med slutsatsen att hon skulle fortsätta som förut. Mediciner, mediciner, mediciner … och hjärtträning. Och inte stressa utan lugna ner sig.

Lättare sagt än gjort.

Efter den här gången blev Skatan nojig. Och andra symtom smög sig på … riktiga eller p g a stress. Vem vet … inte du … vem vet inte jag … Eller på grund av sömnlösheten som hennes jäkla WED/RLS ställer till med och som hon inte heller har fått riktig kläm på ännu (medicinerna) trots en fantastisk neurolog som finns där. De provar sig fram så sakteliga.

Sakteliga är ordet.

Skatan har t ex också blivit otroligt andfådd … kan knappast gå uppför en backe utan att stanna och pusta ut. Andfåddheten har smugit sig på långsamt … långsamt. Hon har undersökt hjärtat igen … inget flimmer … KOLen som hon också har har blivit obetydligt sämre och hon har fått ny medicin och när läkaren sa att hon måste räkna med att hon också blivit ÄLDRE och att det är NATURLIGT att lungorna fungerar sämre och sämre … höll hon på att ramla av stolen.

Skatan glömmer hela tiden att hon ju är ÄLDRE nu.

Att hon lyckas glömma DET är mycket tack vara Fia … Skatans PC som det kanske heter (Personal Coach) som Skatan tränar hos (Pilates i grupp och också Yin Yoga) samtidigt som hon får kostråd och levnadsråd. Ett ljus i mörkret som kan peppa Skatan hur låg hon än är.

Och så går Skatan och samtalar regelbundet … för att lära sig lugna ner sig. Och få lite perspektiv. Och acceptans.

Punkt slut.

Nu vet ni.

Och nu ska hon sätta igång. Fast just nu blev hon avbruten … hon blir ofta just avbruten … av Mannen som vill ha hjälp.

Är det inte det ena så är det det andra.

Återkommer … Ja, Skatan lovar … (Är hon inte riktigt hurtigt käck så en snart spyr)

 

Efter hjärtinfarkten

är Skatan om möjligt ännu mer initiativlös än tidigare. Hon blir så in i bomben trött efter att bara ha gått den vanliga Morgonrundan med StinaFina. Hon har ju faktiskt en fantastisk målarvecka i Portugal att berätta om och visa er men … OK … det får anstå ett tag till.

När hon kom hem från Portugal  ramlade verkligheten över henne lite burdust kanske och när hon på den ovanligt tidiga Morgonrundan (0645) den 31 maj kände att hon blev andfådd och hade smärta i bröstet upp mot nyckelbenet och käken och ut i vänster arm fattade hon faktiskt inte vad det rörde sig om … eller ville inte fatta. Hon gick sin timme med StinaFina men tänkte flera gånger och hoppades att någon skulle komma om hon damp ner på marken och blev medvetslös.

Eller dog.

Nu gjorde hon inte det.

När hon kom hem lade hon sig att vila och sen ringde hon sin vårdcentral som skulle ringa tillbaka. De ringde tillbaka 09.15 och sa att hon omedelbart skulle ta sig till akuten vilket hon gjorde.

Sen gick allt i ett flygande fläng.

De kastade i henne massa blodförtunnande medel och tog blodprover var sjätte timme och hon fick syrgas och var uppkopplad till EKG och med en bloktrycksmanschett om armen som tog blodtrycket med jämna mellanrum. Första natten låg hon på IVA för att dagen efter åka ambulans till Eskilstuna för kärlröntgen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

På IVA fick hon inte använda mobilen och hade den avstängd men när hon då äntligen fick använda den i ambulansen ville det sig inte bättre än att hon slog sin PIN-kod fel alla tre gångerna.

Obrukbar.

Hon fick låna en telefon på HIA men fick inte tag i Mannen. Hans mobil var avslagen. Men båda döttrarna hade ringt och hon hade talat med dem och till slut fick hon tag i Mannens syster som åkt buss ut till Mannen i Oxelösund när hon inte fick svar i mobilen … Mannen som var i stan (Nyköping).

Jösses vilken cirkus.

Mannen fick i alla fall låna sin systers mobil till slut och Skatan kunde då äntligen nå honom.

Skatan hade fina kärl och trodde då hoppfullt att det inte var en hjärtinfarkt men si det var det likafullt. Det syntes tydligt på de där blodproverna. Antingen satt ”proppen” längst ut i de finaste kärlen dit röntgen inte nådde eller så hade ett kärl en spricka och hade tillfälligt säckat ihop och stoppat blodflödet med en propp. Nåja, Skatan var glad ändå att hon inte är åderförkalkad. 😉

Väl tillbaka till Nyköping låg hon kvar ännu en natt och en halv dag. Några andra skrevs ut men till Skatan sa de att hon måste visa att hon orkade röra på sig lite så det var upp och hoppa och fram och tillbaka i korridoren och så på eftermiddagen blev hon utskriven.

Nu väntar ultraljud för att se var och hur hjärtat är skadat, sjukgymnastik i tre månader och besök hos hjärtsjuksköterska (första besöket avprickat) och läkare om några veckor. Och så ska Skatan både ta det lugnt och röra på sig.

Lättare sagt än gjort.

Något som rör på sig är i alla fall humöret som verkligen åker berg- och dalbana. Ena stunden är hon låg … lägre  än en sjunken båt … för att i nästa vara full av energi. Men det är bara ”natuuuurligt” sa hjärtsjuksköterskan.

En sak har kommit över Skatan i alla fall … de existensiella tankarna står på kö om nätterna.

Men det går väl över det också … och hon får fortsätta följa sitt motto:

Leva och låta leva.

Och nu mer än någonsin ta tillvara på det. Livet alltså. 😉