Om Skatan undantar förra inlägget var det hur länge sen som helst som Skatan skrev här. Tankar har hon förstås haft, hon håller på att tänka ihjäl sig… faktiskt.
Det är malande tankar. Inga nya, inga egna, inga givande … ett hopkok av tankar … faktiskt.
Fy fan!
Det är Coronatiders (hej, hej) tankar, som inte dykt upp här i bloggen förrän nu. Och trots det, att dessa tankar hittills saknats, var det ändå ett evigt klagande och kraxande skit då som nu.
Skatan (74+) är så gott som isolerad med Mannen (77++), sin fina, alzheimersjuka man, som snart tar kål på henne. Inte HAN förstås … något snällare och finare finns inte … tock, tock, tock eller tuck, tuck tuc, tuck (hans favoritord eller -ljud numera) … men denne herr Alzheimer som tagit honom i besittning gör henne galen (inte alltid men ibland … suck) … att Mannen blivit så påverkad av denne herr A att han inte gör eller tar sig för någonting av sig själv över huvud taget ( det finns undantag, det gör det förstås), inte någonting.
När Mannen är vaken får inte heller Skatan vara ifred (som är det bästa Skatan vet … Coronaisolering eller ej … och blir avbruten mitt i vad hon har för sig, känner sig förföljd av tock, tock, tockandet som avbryts av frågor … vem pratar du med, berätta … vad sa hon, han, det? Och Skatan blir tokig och får dåligt samvete.
När Mannen sover eller vilar lite och Skatan får vara ifred så är hon så trött att hon inte heller orkar ta sig för något. Ingenting alls.
Nu ser ni …
Skatan kan inte skriva här i bloggen utan att klaga. Är det så att ni vill ha skoj, skratta, få uppmuntrande tillrop, råder hon er att söka er till andra mer underhållande bloggar. För Skatan har ingenting att komma med. Inget eget i alla fall.
Tankarna mal. Har Skatan någonsin kommit med något eget. Hon kommer inte på något nu i alla fall. Det är alltid citat, delningar, gillarop, tips från andra som följs upp etc etc … men något eget?
Fy fan.
Och kom inte dragandes med att det finns de som har det sämre, värre än Skatan nu.
Det finns det inte.
Jovisst. Självklart finns det det. Det finns ALLTID de som har det sämre. Det vet hon mycket väl. Men just nu är det sannerligen ingen tröst.
Fy fan.
Skatans tankar 
Man måste få känna Fy fan och jävla skit. Största kramen 🌸
Nej vi är rörande överens om att ingenting känns bättre för att andra har det ännu sämre. Jag förstår vilket rent helvete du måste ha. Du som är van att flyga och fara som du vill. Det måste kännas som att vara i fängelse. Här har vi precis genomgått en blodförgiftning (kinabror) med sjukhusvård. En hund med skadat tass och så mina tänder där nyss en rot till letat sig upp. En Broder Björn som hoppar på kryckor men nu börjar det bli lite bättre i alla frall.
Jag tycker om att du skriver igen för jag har saknat dig på bloggen. Vet du att soldansaren skrivit en bok som hon precis lämnat in. Den handlar om Frankrike och hennes semestrar där och är riktigt bra.
Varken du eller jag har skrivit någon bok men du har ju målat massor med fina tavlor. Om jag nu ska klaga lite jag också så är det att det verkar bli en sommar utan dans och vem vet hur det är nästa sommar. Jag ger dig inga uppmuntrande ord men jag kan i alla fall säga att det är fy fan fy fan och en gång till.
Ärligt talat så får man faktiskt känna som du gör just nu. Att leva tillsammans med en person som har Alzheimer är väldigt påfrestande i vanliga fall. Lägger man då till Corona och isolering vilket innebär att du i princip inte träffar någon annan så blir det sju resor värre. I vanliga fall kunde ni fått avlastning och hjälp i hemmet men det är inget att rekommendera i dagsläget. En rävsax helt enkelt.
När det gäller ”det finns alltid någon som har det värre” ska man inte tänka så. Den egna situationen blir inte ett dugg bättre bara för någon annan har det svårare. När allt har lugnat sig är det kanske läge att fundera på ett annat boende för maken. Jag vet att många drar sig för det och känner sig som en svikare men jag vet också att det blev min mosters räddning.
Kram och var rädd om dig!
Ja , han Alzheimer han är svårflörtad. Gråa dagar kan bli gråare än….. Inte nödvändigvis dystert gråa.De kan vara tenn- , silver- eller pärlgråa. De kan t o m vara glänsande i sin gråhet. Men här i trädgården är det faktiskt glänsande grått, tack vare de tusentals regndroppar som hänger på ” Gruss aus Teplis” och vem kan motstå en ros mörkt röd med kasta jebru t sammetsskimmer med guldgula ståndare. Kanske blir det frost i natt!
Tänker ofta på dig, vi hade en rolig tidpunkt STB. Och du har en svår tid nu. Min mamma hade ju Alzheimer med hallucinationer och framförallt pappa hade ju väldigt väldigt svårt. Jag bodde ju inte hemma och då kan man nog aldrig inse hur det verkligen är. Hela livet förändras ju. Det är en grym sjukdom som är en anhörig sjukdom i hög grad. Men när Corona lugnar ner sig blir det förhoppningsvis mer tid för annat. Hoppas jag!!! Och livet kan bli lite bättre för alla oss ”sköra” åldringar. Ha det så bra som du kan! Det kan bara bli bättre. Kram Monica