Det har redan gått fem år sedan Margith dog.
Det var som igår.
Margith finns här hos mig. I mina tankar.
Och jag saknar henne så.
Här hos oss, levande …
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
Jag kunde inte hålla mig.
Det brast.
Jag började gråta, satt där och snyftade högt …
– Vad gråter du för?
Hon vred huvudet mot mig … som satt där och snyftade, hulkade hos henne i hennes sjukhusrum och spelade musik på Görans dator.
Hon tittade på mig en stund där jag satt …
– Äsch
sa hon sen och vände sig bort.
Och det hade inte varit lätt att få fram de där få orden (efter hennes stroke)
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent
Mikael Wiehes röst strömmade ut i rummet. Och sången som Margith sjungit och spelat så många gånger.
– Äsch
sa hon bara och vände sig bort.
– Åh, Margith …
Er vänskap var verkligen speciell och saknaden så stor…
Kram
Ja det var den vår vänskap, Så speciell att jag först efter Margiths död har förstått att den verkligen var enastående och en vänskap som inte alla ens kanske får uppleva överhuvudtaget.
Så jag saknar henne förstås men är nu mer tacksam och glad över våra år tillsammans och allt kul vi varit med om och alla tankar vi delat och att hon vidgade världen för mig på ett sätt som gjort den så mycket rikare än den varit annars.
Kram!
I natten sjunger koltrasten och jag tänkte just på dig, tänkte på dina ben och den sorg över din bästa vän Margit som alltid kommer att finnas där men som säkert kommer att mildras lite med åren. Jag tror att koltrasten sjunger för dig i natten för att tänka på allt det roliga och vackra som Margit och du hade tillsammans.
Pingback: Om ditten och datten | SKATANS TANKAR