Stina fick vårfnatt

Stina har inte på många månader velat gå lite längre, ner till ån t ex, utan helt sonika satt sig på baken och tvärvägrat

Men idag sken solen, fåglarna kvittrade och matte Skatan hade tagit på sig en lättare rock så plötsligt … ja, plötsligt fann de sig båda på sin Morgonpromenad nere vid ån och forsen. De hade gått hela Stockholmsvägen ner till Ö Storgatan, Storgatan upp till ån och så efter ån, över järnvägen och till Perioden och så hemåt.

En timme och tjugo minuter och Mannen hann ringa och undra vart de tagit vägen. De hade i och för sig stannat och pratat med en väninna som de träffade på med alla sina tre hundar, en minitax, en gammal strävhårig tax, Pompe, och så lillpojken, en collie med en jättepäls som bara var 8 månader.

Väl hemma parkerade sig Stina ute på balkonen i solen och njöt. Nu har hon dragit sig inomhus och ligger framför den lilla mattan vid balkongdörren.

Ikväll får Mannen och Skatan efterlängtade gäster som de inte har träffat sen i höstas. Anderson Jr med familj, Pa och Alice och Cissi som äntligen är hemma från Thailand igen. De ska bo på Femöre förstås så nu ska Skatan gå och laga lite mat (kors i taket) som de kan ha därute så att hon eller Pa eller Sonen slipper stå i köket hela tiden.

Mannen vilar.

Ha en riktigt skön fredag!

Nej nu sjutton är det väl ändå dags …

Skogsnuvan och nu senast Ingrid tycker att det är hög tid att Skatan börjar skriva i sin blogg igen. Och det är det väl. Det har Skatan tyckt en lång tid nu men skjuter upp och skjuter upp. Hon vill ju inte bara skriva om elände och eländigt och den sista tiden har det nästan känts precis så.

Eländigt. Och instängt.

Men … och … vad ska hon då skriva om.

Gräv där du står, sägs det ju. Men när inte mycket sker där hon står då. Som hon tycker i alla fall.

OK då.

Idag är det blå himmel för omväxlings skull. Så det passar ju bra att börja då … 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mannen går och plockar och hummar och kollar om inte Skatan snart ska gå och göra lite lunch. Så det här fick bli en kort och innehållslös början på ett bloggande som förhoppningsvis kommer igång på riktigt igen. 

Tjolahopp!

Sätt ner foten, människa

… har Skatan sagt till sig själv många gånger medan hon målat, målat, målat över, målat till och målat ännu en gång.

Det är Pa … men inte riktigt.

Inte på pricken riktigt  … men ändå Pa.

Det får duga.

Nu får det vara som det är och Sonen får ta med sig tavlan hem när han kommer till helgen för att hjälpa Mannen med att riva ner huset (inte hela vill Skatan påpeka)  på Femöre .

Pa