… har Skatan sagt till sig själv många gånger medan hon målat, målat, målat över, målat till och målat ännu en gång.
Det är Pa … men inte riktigt.
Inte på pricken riktigt … men ändå Pa.
Det får duga.
Nu får det vara som det är och Sonen får ta med sig tavlan hem när han kommer till helgen för att hjälpa Mannen med att riva ner huset (inte hela vill Skatan påpeka) på Femöre .
Skatans tankar 
Du måste ha vett att sluta när det är som bäst. Det är det som är så svårt. Man ändrar och ändrar och inte blir det bättre. Den tavlan är precis som den ska vara och visst ser man att det är hon. Du är duktig som kan måla porträtt. Det är jag urdålig på. Hoppas att du kryar på dig snart Kram
Sitter pa hotellet i Paris for att kolla min flight och, passar pa att lasa din blogg.
Portrattat pa Pa ar valdigt bra!
Kram Stora E
Förstår precis hur du känner. Men man måste bestämma sig för när man ska sluta. Det gäller ett porträtt, som jag i och för sig inte kan måla, men också mycket annat. Risken finns att man överarbetar. Visst ser man att det är Pa. Nästa gång kommer ditt porträtt av henne att se annorlunda ut…
Porträtten som du målade av våra hundar hänger fortfarande på hedersplats i hallen 🙂
Kram