Att långsamt försvinna

https://www.svtplay.se/video/18697966/att-langsamt-forsvinna/att-langsamt-forsvinna-sasong-1-avsnitt-2?start=auto

När jag är sömnlös ser jag på SvtPlay eller Netflix. Den här dokumentären ville jag se ensam. Håkan skulle bli så ledsen.

Håkan har också Alzheimer sen några år tillbaka.

Mannen i filmen är bara ca 50 år och har tonårsbarn, Håkan är 76 och det är bara vi därhemma. Men kärleken och maktlösheten jag känner nu är densamma som hustruns i filmen.

Vi har haft ett långt liv tillsammans (med med- och motgångar, motgångar som vi övervunnit många gånger mot alla odds) och kärleken till honom har växt sig starkare och starkare … kanske p g a hans ökade beroende av mig, av oss.

Barnen är fantastiska.

Och barnbarnen.

Sjukdomen är kanske ännu inte så uppenbar för omgivningen om det är korta möten (Håkan skärper sig men blir oändligt trött efteråt) men att inte kunna räkna och rita (när man är ingenjör och har haft ett krävande yrke) eller tappa sitt språk eller att alltid behöva fråga mig om hjälp när han ska logga in på dator eller vara så trött och initiativlös … måste kännas sååå frustrerande och för oss att se honom långsamt försvinna från den han var är så oändligt sorgligt. All hans intiativkraft och energi falnar från dag till dag. Eller kanske inte från dag till dag för ibland är han bättre, känner sig piggare och humöret på topp. Men jag jag är låg, så trött och ledsen och ibland skulle jag bara vilja somna och försvinna …

Håkan den morgonpigga, verksamma mannen är i dag overksam. Han gör ingenting om jag inte ber honom. Jo, han läser, tidningarna, och vi diskuterar (även om det blir mycket samma samma som upprepas.) Och deckare … men oändligt långsamt.
Men han är så ömsint, omtänksam och mjuk, sidor som han kanske inte ”hann med” att visa så ofta i sitt verksamma yrkesliv.

Och han är så tacksam. En tacksamhet som jag har svårt att ta emot. Varför ska han vara tacksam för att jag finns här nu. I november har vi varit gifta i 49 år och jag har ju funnits där/här även om vi ibland varit längre från varandra. Både fysiskt och psykiskt.

Han pysslar om sina blommor fast jag måste påminna honom.

Och han går ut med vår älskade Stina. Som han älskar mer än någon annan tror jag och Stina är trots sina dryga 13 år och lomhördhet ganska pigg ändå och jag hoppas innerligt att hon hänger med ett tag till.

Är det rätt att skriva om Håkan här. Han vet ju inte om det … att jag delar med mig. Men jag har inte så många att tala med … de sinar … och jag behöver en ventil. Det är ju inte skamligt att ha drabbats av Alzheimer, det är ju en stor sorg för oss alla och som vi kanske ska tala mer öppet om så att man inte känner sig obekväm, drar sig undan för att man inte vet hur man ska ”vara”, ”bete sig”.

Vi ”beter oss” än så länge som vanligt. Jag kör och handlar eller gör mina ärenden (Håkan kör inte bil längre), ordnar så att jag får åka på mina målarresor och lämnar honom ensam i huset eller våningen i stan. Han kan ringa och undra vart jag tagit vägen och bli orolig (på sista tiden) eftersom tidsuppfattningen börjar fallera men innan vi märker att det inte går OK beter vi oss som alltid, som vanligt.

Den här dokumentären fick mig, som också har dragit mig undan, är trött och ledsen att äntligen lite sätta ord på (ord som försvinner för mig också eller kanske sannare så är det lusten att skriva) på hur vi har det.

Håkan är så oändligt snäll, så otäckt tacksam (varför ska han vara tacksam … det heter ju att vi ska leva tillsammans i NÖD och LUST och det är nu vi prövas) och ibland tänker jag att så här bra har vi inte haft det TILLSAMMANS på mycket, mycket länge.

Sammansvetsade.