https://www.svtplay.se/video/18697966/att-langsamt-forsvinna/att-langsamt-forsvinna-sasong-1-avsnitt-2?start=auto

När jag är sömnlös ser jag på SvtPlay eller Netflix. Den här dokumentären ville jag se ensam. Håkan skulle bli så ledsen.

Håkan har också Alzheimer sen några år tillbaka.

Mannen i filmen är bara ca 50 år och har tonårsbarn, Håkan är 76 och det är bara vi därhemma. Men kärleken och maktlösheten jag känner nu är densamma som hustruns i filmen.

Vi har haft ett långt liv tillsammans (med med- och motgångar, motgångar som vi övervunnit många gånger mot alla odds) och kärleken till honom har växt sig starkare och starkare … kanske p g a hans ökade beroende av mig, av oss.

Barnen är fantastiska.

Och barnbarnen.

Sjukdomen är kanske ännu inte så uppenbar för omgivningen om det är korta möten (Håkan skärper sig men blir oändligt trött efteråt) men att inte kunna räkna och rita (när man är ingenjör och har haft ett krävande yrke) eller tappa sitt språk eller att alltid behöva fråga mig om hjälp när han ska logga in på dator eller vara så trött och initiativlös … måste kännas sååå frustrerande och för oss att se honom långsamt försvinna från den han var är så oändligt sorgligt. All hans intiativkraft och energi falnar från dag till dag. Eller kanske inte från dag till dag för ibland är han bättre, känner sig piggare och humöret på topp. Men jag jag är låg, så trött och ledsen och ibland skulle jag bara vilja somna och försvinna …

Håkan den morgonpigga, verksamma mannen är i dag overksam. Han gör ingenting om jag inte ber honom. Jo, han läser, tidningarna, och vi diskuterar (även om det blir mycket samma samma som upprepas.) Och deckare … men oändligt långsamt.
Men han är så ömsint, omtänksam och mjuk, sidor som han kanske inte ”hann med” att visa så ofta i sitt verksamma yrkesliv.

Och han är så tacksam. En tacksamhet som jag har svårt att ta emot. Varför ska han vara tacksam för att jag finns här nu. I november har vi varit gifta i 49 år och jag har ju funnits där/här även om vi ibland varit längre från varandra. Både fysiskt och psykiskt.

Han pysslar om sina blommor fast jag måste påminna honom.

Och han går ut med vår älskade Stina. Som han älskar mer än någon annan tror jag och Stina är trots sina dryga 13 år och lomhördhet ganska pigg ändå och jag hoppas innerligt att hon hänger med ett tag till.

Är det rätt att skriva om Håkan här. Han vet ju inte om det … att jag delar med mig. Men jag har inte så många att tala med … de sinar … och jag behöver en ventil. Det är ju inte skamligt att ha drabbats av Alzheimer, det är ju en stor sorg för oss alla och som vi kanske ska tala mer öppet om så att man inte känner sig obekväm, drar sig undan för att man inte vet hur man ska ”vara”, ”bete sig”.

Vi ”beter oss” än så länge som vanligt. Jag kör och handlar eller gör mina ärenden (Håkan kör inte bil längre), ordnar så att jag får åka på mina målarresor och lämnar honom ensam i huset eller våningen i stan. Han kan ringa och undra vart jag tagit vägen och bli orolig (på sista tiden) eftersom tidsuppfattningen börjar fallera men innan vi märker att det inte går OK beter vi oss som alltid, som vanligt.

Den här dokumentären fick mig, som också har dragit mig undan, är trött och ledsen att äntligen lite sätta ord på (ord som försvinner för mig också eller kanske sannare så är det lusten att skriva) på hur vi har det.

Håkan är så oändligt snäll, så otäckt tacksam (varför ska han vara tacksam … det heter ju att vi ska leva tillsammans i NÖD och LUST och det är nu vi prövas) och ibland tänker jag att så här bra har vi inte haft det TILLSAMMANS på mycket, mycket länge.

Sammansvetsade.

10 kommentarer

  1. Jag fastnar på ordet tacksamhet och känner en glädje mitt i all ledsenhet som ditt inlägg väcker. Tänk att känna tacksamhet istället för bitterhet. Ditt inlägg väcker mer än bara ledsenhet och det är tusen tankar som far igenom. Så det blev en underlig kommentar innan allt är sorterat. Ska kolla på dokumentären också.

  2. Å så ledsamt att det skulle bli så där. Tänker så ofta på dig och undrar hur du har det med dina krämpor och så det här. Jag tror att det är bra att prata om det här för det är väl inte så att man ska låtsas som om det inte var som det var. Förstår att det blir en omställning för dig som är van att flyga och fara överallt hela tiden och nu kanske du inte kan göra det som förut. Jag håller alla mina tummar för er och att det ska gå långsamt med försämringen så att ni kan ha det bra tillsammans länge än. Många kramar från mig.

  3. INGEN vet vad som väntar , som tur är, med ens åldrandet.
    Isolering kan aldrig vara bra, tvärtom, att leva mitt bland barn/barnbarn tror jag på. Därför att; då jag var barn växte jag upp i en storfamilj. Mormor/morfar, mamma, mostrar, morbröder, ochså MORFARSFAR ( snickare)?. Morfarsfar var stark senil, mest satt han i vedboden och staplade ved , om och om igen. Det gillade han starkt. Han fick vara med där han klarade av , t ex nysta garn, . . Mamma och mostrarna såg efter honom, (han kunde försvinna snabbt t ex ville han alltid till sågverket som ju var farligt ) pysslade om hans dagliga toalett , att han fick mat i sig(han fick alltid vara med vid matbordet). Så levde han och familjen med honom i några år. Så en dag fick han en stroke . Han låg i sin kammare och sköttes av mormor, mostrar och mamma , ibland kom distrikssköterkan. Ochså en dag var det slut!
    Jag tror absolut inte på isolering.

  4. Eva! Det var så roligt att träffa dig igår och se att du är lika go och glad som ”vanligt”.
    Tänk vad livet kan förändras men ändå så bra att man efter så många år tillsammans har en genuinitet och känner tillit och omtanke gentemot varandra. Orättvist att en del drabbas så mycket som du med krämpor och sjukdom! Var rädd om dig och glöm inte bort dig själv! Så bra att du har måleriet, dina kurser och en familj som finns för er. Önskar er en så bra tillvaro som möjligt. ❤️ Vi finns också! 👋🤗 Kramar från Gunilla

  5. Älskade skatan… jag tror du gör rätt i att sätta ord på dina tankar även om han ej vet. Ventiler behövs, och din kärlek lyser alltid igenom. Stor kram

  6. Min svärmor har samma sjukdom och nog är det en anhörigsjukdom. Det svåraste är tycker vi att personen är inte den samma.. Sedan prövas tålamodet ofta men det beror så klart på hur dålig man är. Man förklarar om och om igen och en sekund senare är det bortglömt. Tufft är bara förnamnet. Man vill så väl men man räcker inte till…

    Kram och ha det så bra som det går1

  7. Upplevde alzheimer med min mamma som hade det. Det var svårt och ofta väldigt jobbigt men också många jättefina stunder och det är dem man får ta till sig och komma ihåg. Och jag vet ju att min far hade det mycket svårare. Det är en hemsk sjukdom för anhöriga som ser sina nära försvinna allteftersom och kanske först och främst för den som är sjuk och märker förändringarna hos sig själv. Det är en så grym sjukdom! Min mamma dog för 10 åt sedan och nu minns jag nästan bara det som var bra. Det som då gjorde så ont och kändes så orättvist har jag glömt! ❤️ Du har ett liv i övrigt också håll i det! Jag tänker på dig! Kram Monica

  8. Varm varm kram VaVa! Vad du fått mycket kamp på din lott. Förstår att du måste vara oändligt trött ibland nen så starkt att du finner det vackra mitt i alltihop!❤️❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.