Vilken film!

Skatan bara älskade den … för tiden den utspelades i  förstås, det underbara 20-talet, för dess skönhet och sinnlighet och naturligtvis för triangeldramat Gerda och  Einar Wegener och Lili Elbe och Einar som brottades med sig själv … sitt sanna jag, Lili.

Skatan blev djupt gripen.

Samtidigt har hon svårt att riktigt kunna sätta sig in i hur svårt det var/är att känna att man har ett annat kön än det man är född till så att säga. Och när hon sedan kom hem efter bion och  damp ner framför TVn hamnade hon av en slump mitt i programmet Min sanning den här gången med Linn Axelsson Kihlblom, en stridbar och stark rektor men också en kvinna som burit på en hemlighet sen barnsben. Att hon alltid känt att hon varit en flicka fast hon var född som pojke. Att hon var född i fel kropp. I vuxen ålder genomgick hon en könskorrigering och först då talade hon om sina känslor för sina föräldrar.

Men Einars könskorrigering, som anses vara den första, slutade inte så lyckligt. Hen blev pionjären. Filmen gör också säkert en fin insats för alla som brottas med sin könsidentitet, som kanske inte vågar ”komma ut” eller som har en oförstående omgivning.

I DN fick The Danish Girl dåliga recensioner som Skatan har väldigt svårt att förstå. Tiden  och det glada tjugotalets konstnärskretsar i Paris … som kontrast till dramat som utspelade sig i Gerdas och Einar/Lilis äktenskap,  blev  bara … som det skildrades… en förstärkning och inte alls ”ytligt” som recensenten skrev …  Sinnligheten och det ”ytliga”, gränsöverskridande 20-talet kanske också var den tid och den ”scen” som gjorde det möjligt  för Einar/Lili att bli  en av de första som könskorrigerades i medicinhistorien.

Lili Elbe, 1926

Hur som helst … filmen bygger på verkligheten och nu efter att ha sett och blivit helt betagen i Gerda och Alicia Vikanders rolltolkning, ser Skatan ännu mer fram till att se den ”riktiga”  Gerda Wegeners konst på Arken innan den 16 maj.