The Grand Budapest Hotel

Häromdagen gick Mannen och Skatan på bio.

Sista föreställningen.

De såg Wes Andersons komedi The Grand Budapest Hotel och blev helt betagna.

Just det … betagna.

Vilken underbar film.

De hade bara  sett en film av Wes Anderson tidigare  (som han skrivit tillsammans med Roman Coppola men själv regisserat):  Moonrise Kingdom

Men den här var ännu ett strå vassare i sin galna framfart.

Filmen bygger … enligt prologen …  på Stefan Zweigs Världen av igår som Skatan läste redan i sin ungdom och har läst många gånger sen dess.

Det är inte överraskande att Stefan Zweig förlorade lusten att leva. Det var inte bara språket som gått förlorat, hela den atmosfär som utgjorde hans livsluft var borta. ”Världen av i går” hjälper oss att förstå vilken mänsklig och kulturell katastrof nazismen och dess medlöpare åstadkom. Under de drygt tio år de och deras medhjälpare varit vid makten hade de utplånat en hel kultur, som senare generationer inte kunde bygga vidare på. (Per I Gedin)

Antingen älskar man The Grand Budapest Hotel …  eller tvärtom. Det kan bara inte finnas någon som är likgiltig inför den.

Här går det  undan i en fart  utan like … det är riktigt svårt att hänga med i svängarna  och Skatan kände sig som sist i en sån där slängdans  som man dansade genom rummen på julgransplundringarna när Skatan var liten.

En av huvudpersonen M. Gustave (Ralph Fiennes) … ja, huvudpersonen vars öde de fick följa … vad ska Skatan säga om honom …

En suverän rollprestation … levererar oneliners i ett tempo som gör att Skatan bara måste se om filmen flera gånger så hon inte missar något.

Historien kan lätt omsättas till vår tid med hotande krig i närheten, ökande främlingfientlighet och att trots allt försöka leva värdigt vad som än händer när ett liv utan gränser blir ett instängt, övervakat liv. När det fria livet försvinner, livet som fanns där före gränsövervakningarna, misstron mot andra människor, när allt förändrades …

Tilliten som försvann …