”Och  jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut”

Djupingen bodde i sjuksalen hos Margith och var där dag och natt hennes sista tid …

Sommaren prunkade utanför … det var Peace & Love … och Margith kämpade inte bara mot cancern … hon hade fått en stroke också och kunde inte tala så bra …

När Skatan kom lämnade Djupingen sjukhuset för några timmar och det var bara Skatan och Margith … igen.

Skatan, Margith och Djupingens dator med all musik.

Det var förstås mest Skatan som pratade … som vanligt. Som mindes våra gemensamma minnen … som påminde …

Margith nickade och log sitt sneda leende …

Skatan kommer inte ihåg om det var hon som satte på Flickan och Kråkan … men plötsligt fyllde Mikael Wiehes röst rummet och Skatan tystnade  och Mikael Wiehes röst var den enda som hördes … och vi lyssnade på den älskade sången som Margith sjungit så många gånger och Skatan kunde inte hålla emot … utan grät … tårarna rann nerför kinderna på henne.

Och hon grät så hon skakade.

– Vad är det?

Margith  kämpade med orden och frågan  … som hon säkert visste svaret på …

– Allt … att allt är ett … allt … Helvete!

– Äsch, sa Margith och vände sig bort …

”För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent”