Margith

margith

Det har gått fem år.

Det har redan gått fem år sedan Margith dog.

Det var som igår.

Du är med mig vart jag går 

Margith finns här hos mig. I mina tankar.

Och jag saknar henne så.

Här hos oss, levande …

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

 Jag kunde inte hålla mig.

Det brast.

Jag började gråta, satt där och snyftade högt …

– Vad gråter du för?

Hon vred huvudet mot mig … som satt där och snyftade, hulkade hos henne  i hennes sjukhusrum och spelade musik på Görans dator.

Hon tittade på mig en stund där jag satt  …

– Äsch

sa hon sen och vände sig bort.

Och det hade inte varit lätt att få fram de där få  orden (efter hennes stroke)

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent

Mikael Wiehes röst strömmade ut i rummet. Och sången som Margith sjungit och spelat så många gånger.

– Äsch

sa hon bara och vände sig bort.

– Åh, Margith …

Besinning …

Skatan anfölls plötsligt av en svårtyglad, obändig, vild,  längtan till Borlänge, till Peace & Love, till stämningen där, till folket, till regnet där till och med,

till … till …

att bara vara där.

Lyssna på musiken bara en enda dag …

Timbuktu, ROXETTE, Magnus Uggla, Lars Winnerbäck …

Ett tåg gick från Kristianstad som skulle angöra Borlänge i tid …

Hon kunde bo hos Sonen … åka hem med Svärson I.

Mannen pushade …

– Det är inte stress att göra något som är kul … åk! Jag klarar hästarna här … Klart du ska åka …

Skatan ringde en förvånad son och en inte lika förvånad äldsta dotter som känner sin mor …

Men Skatan besinnade sig … sansade sig, behärskade sina känslor …

Skatan vann över sig själv … den här gången i alla fall …

Margith på Mallorca 1998 … 

Musikutmaningen – dag 07 – en låt som påminner Skatan om ett speciellt tillfälle

Och  jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut”

Djupingen bodde i sjuksalen hos Margith och var där dag och natt hennes sista tid …

Sommaren prunkade utanför … det var Peace & Love … och Margith kämpade inte bara mot cancern … hon hade fått en stroke också och kunde inte tala så bra …

När Skatan kom lämnade Djupingen sjukhuset för några timmar och det var bara Skatan och Margith … igen.

Skatan, Margith och Djupingens dator med all musik.

Det var förstås mest Skatan som pratade … som vanligt. Som mindes våra gemensamma minnen … som påminde …

Margith nickade och log sitt sneda leende …

Skatan kommer inte ihåg om det var hon som satte på Flickan och Kråkan … men plötsligt fyllde Mikael Wiehes röst rummet och Skatan tystnade  och Mikael Wiehes röst var den enda som hördes … och vi lyssnade på den älskade sången som Margith sjungit så många gånger och Skatan kunde inte hålla emot … utan grät … tårarna rann nerför kinderna på henne.

Och hon grät så hon skakade.

– Vad är det?

Margith  kämpade med orden och frågan  … som hon säkert visste svaret på …

– Allt … att allt är ett … allt … Helvete!

– Äsch, sa Margith och vände sig bort …

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent”