och regnade småspik den där dagen när de åkte upp till Stockholm för att gå på teatern.

Det var så typiskt.

Pappa hade fått ett rekommenderat brev som skulle hämtas

p e r s o o o n l i g e n

och Mannen och Skatan skulle hjälpa honom med det.

För inte skulle en 99-årig gubbe behöva ta sig till Konsum där den närmaste Posten  numera huserar.

Så de stannade till vid  Konsum som ligger i hörnet Hornsgatan … hm … och någon annan gata …  där det är svårt att ställa bilen och Skatan hoppade in och frågade om det fanns något fullmaktspapper som de kunde få med sig och pappa skriva under och så kunde de, Mannen och Skatan,  åka tillbaka och hämta det där välbevakade brevet.

Det fanns det inte. Inte om det stod angivet att det skulle hämtas

p e r s ooo n l i g e n 😦

Det var inget annat att göra än att åka till pappa … få på honom jacka och kepa, ta med rullatorn och ”baxa” … ja det är faktiskt rätt ord … in honom i bilen,  ta upp kepsen som ramlat ner i rännstenens vattenflöde, sätta tillbaka den på hans skult, spänna fast säkerhetsbältet och köra till Konsum, få en parkering och baxa honom ur bilen och sakta sakta gå de 25, 30 meterna i höstblåsten och slagregnet till målet.

Han höll på att krokna på halva vägen och de förbannade sig själva och varandra att de inte tagit en rullstol i stället …

Väl framme ställdes en stol fram till pappas  förfogande av en mycket tillmötesgående personal  … äh … personal, vilket jäkla ord … flicka … menar Skatan, en skrivplatta  räcktes fram som underlag och en penna och så började pappa leta efter sitt id-kort.

Jösses!

Han bläddrade fram och tillbaka och så fram och tillbaka igen bland sina färdtjänstkort, kvitton etc.

Inget id-kort!

Skatan försökte vädja till pers …flickan …

– Pappa kan ju sitt födelsenummer… skulle han inte bara kunna säga det … jösses, han ääär ju 99 år. Kan ni inte göra ett undantag?

Nej, det kunde man inte    😦

Mannen hade under tiden tagit plånboken och finkammat den och i ett litet konstigt fack nånstans äntligen, slutligen hittat pappas körkort.

Voila!

Namnteckningen tecknades och  brevet, det rekommenderade, överlämnades, och så var det återtåget … där de pappa, Mannen och Skatan höll på att bli nedmejade i dörren av en otålig förfriskad mansperson med egen rullator, innan de i motvinden och spöregnet slutligen nådde bilen.

Jösses.

Väl hemma hos pappa igen pustade de ut … och han började muttra om och fråga om de, Mannen och Skatan,  inte kunde köra honom till SEB vid Sergels torg nu när de ändå hade bilen …

Det kunde de INTE …

Istället ställde de bilen hos pappa och tog tunnelbanan ner till stan, klev av vid T-centralen och gick torrskodda under Sergels torg ända till NK där de tänkte äta lunch på restaurangen.

Den var stängd, hade inte öppnat.

De tog en sallad på ett av NKs caféer och en stor kopp choklad med vispgrädde och citrontårtbit med hallonsås på ett annat av caféerna innan de torrskodda igen tog sig till Stadsteatern och kvällens föreställning där Skatan till råga på allt drack ett glas vitt vin i pausen … (det var hennes dietmat det !!!)

För övrigt slog det dem att det var dålig kommers, lite folk … ja nästan folktomt på NK och i affärerna fast klockan var runt fem …

Finanskrisen?

Hur som helst … Skatan hade inte haft sinnesnärvaro att fotografera den vådliga utflykten med pappa men tog några bilder från NK på ”folklivet”  och på en lampa som var … obeskrivlig … ha ha … och på en originell tapet, kan man tycka,  och på den trötta Mannen.

Och så på en klisterlapp på en toalett på Stadsteatern. Som sa det mesta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Posten, rekommenderade brev, NK, Tiderna

Håll till godo!