Je m´en fous

I don´t give a shit …

har varit Skatans ledord på sistone.

Hon är slut och färdig.

Hon har ont så in i helvete …

Ja, ja, ja .,.. här inne svär hon så mycket hon vill. Men hon vill ingenting längre.

Hon vill INGENTING.

Att smärta kan ta över allt annat hade Skatan ingen aning om. Nu är den det enda som upptar henne, som gjort henne less och deprimerad.

Och ELAK.

En riktig skata … en bitch (fast det låter lite för trendigt så … ) … en djävul i människohamn.

Dagen före midsommarafton klockan 16.00 sökte Skatan sig till vårdcentralen för hon hade så djävulskt ont i ett ben och hade gogglat (ja, vad göööör man?)  och Google hade svarat att det kunde vara dold blodpropp!!!.

På vårdcentralen sa den mottagande sjuksköterskan uttråkat att om en halvtimme stänger vi, kan du inte vänta till måndag, va? … vad sa du att det var frågan om …  jaså … ja, jag ska höra med läkaren då då … jo, det beror på när kan du vara här … jaså ja … om två minuter då.

Skatan hade varit ganska otrevlig för att få träffa den där läkaren måste hon erkänna.

Men hut (hot) gick hem.

Och väl ”inne” fick hon träffa en lugnare … inte lika ledighetssugen … läkare som efter att hon undersökt Skatan skrev en remiss för ultraljud till lasarettet som Satan … äsch felskrivet … Skatan  genast begav sig till.

Efter genomförd undersökning med negativt resultat … det vaaar ingen blodpropp …gick Skatan därifrån med lika ont i benet som före besöket.

Och alla dessa mediciner …  dessa värktabletter , sömntabletter och andra tabletter för sina RLS-ben etc etc som Skatan smäller i sig gör henne groggy och trött och alla planer,  allt som hon föresätter sig att göra på morgonen har gått om intet redan vid frukosten.

Det tär …

Och inte orkar Skatan med folk heller … hon som egentligen är så väldigt social.

Helt skulle hon vilja gömma sig i en grotta i skogen ett tag.

Tills hon blev lite snällare.

Hon sitter nu här och slölyssnar på sommarprataren Anders Bárány i P1 och när han spelar Charlie Parker och Miles Davis: Now´s the time faller hon nästan i gråt.

Hon försattes nämligen tillbaka till sin ungdoms jazzklubbar och just den här spelade hon mycket då på grammofon. Då hade hon hela livet framförsig (ja, det är väl inte slut ännu får Skatan väl hoppas) men allt var så mycket lättsammare …

Buuu uuuu … Skatan tycker synd om sig själv.

Skatan tar sig själv i kragen och läser Lilla Blå-bloggen, Lilla Blå som sätter ord på alla känslor så att de känns igen, hittar de rätta orden men som förstås också blir trött ibland… inte alltid kan hålla ångan uppe, blir trött på jobbet,  på bloggen och på sig själv. Trött, trött, trött.

Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig. (Lilla Blå)

Skatan har inte följt med sina bloggvänners bloggar på  så länge länge  nu …

Och när Skatan nu läser hos Lilla Blå skäms hon lite … hon är inte ensam om sina känslor …

Här i sin egen blogg behöver Skatan inte ta hänsyn till någon.  Här kan hon stjälpa ur sig … här kan hon faktiskt få klaga, säga vad hon tycker och känner, lätta på trycket och det är så skööööönt.

Skönt som en orgasm … skulle kanske Lilla Blå skriva … men Skatan är lite blygare och behöver såna som Lilla Blå som hjälper henne på traven.  Så då gör hon den jämförelsen …

Skatan har en bloggskribent till … HUVUDSAKER … som hon följer (han gör ofta också långa blogguppehåll) och som så ofta ger henne tröst utan att han själv  har en aning om att det är det han kan skänka andra människor när han utelämnar sitt innersta utan ”skyddsnät”.

Igenkännande.

Tröst.

Min terapeut har fått mig förstå att det handlar om det, att jag inte behöver gå med skuldkänslor gentemot någon annan för att jag behöver vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv.
Det känns inte lätt. Men jag måste göra det. Jag kan inte fortsätta svika mig själv.

— – –

Säg bara som det är till dina vänner. Dom kommer att förstå. Dom kommer till och med att känna igen sig. Varenda en av dom har någon gång själva mått dåligt. Tror du inte?
Jag vet inte, sa jag. Alla andra verkar så egendomligt lyckliga. (Halvar)

Det är bara det … en sak till … att även om hon drar sig tillbaka och försöker vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv, som Halvar skriver så är hon nästan aldrig ensam … hon har Mannen som inte förstår ett skit utan avbryter henne när hon läser, avbryter henne när hon målar, avbryter henne när hon skriver. Inte för att vara dum … han tänker bara inte. Och så har hon en stor familj som då och då behöver henne, hennes hjälp och ja, vad har man en familj till om man inte finns där för varandra.

Just idag är Skatan lägre än låg. Hon väntar på besked om sin pappa som snabbt blivit så svag och orkeslös att ingen av Skatan eller hennes syskon har hängt med i svängarna. Idag ska läkaren titta till honom och Skatan väntar på ett samtal från sjuksystern för att få veta lite mer. De senaste dagarna har hon suttit i telefonen  för att höra hur det är samtidigt som hon inte kan kasta sig i bilen och åka dit och se för sig själv.  Som hon allra helst skulle vilja förstås. Men Skatan hostar  från djupet av sitt bröst, en skrällande hosta och snörvlar  och fast hon inte har feber kan hon ju smitta och då får pappa lunginflammation. Det räcker med att han är gammal och svag och bara sover. Han ska inte behöva sluta sina dagar med hosta eller med lunginflammation … Han äter dåligt, dricker bara lite och kanske kanske får han ”bara”  somna in och inte vakna. Det vore skönt för honom att få dö så, tycker Skatan.  När Skatan försökte tala med honom i telefon gick det knappast. Är det du, Eva är du frisk, Nej … jag hostar, Hur mår du där i Örebro . Jag är hemma på Femöre … låååång tystnad … hallå pappa hallå … hör du mig … nej jag hör inte … ja hej då pappa jag ringer sen … hej då.

Pappa.

Pappa och TV

pappa

Igår kväll ringde pappa.

Skatan blev lite orolig när hon såg på displayen att det var han  .

Pappa ringer nämligen väldigt sällan och nästan aldrig på kvällen.

Men han skulle bara tala om att han varit nere i sällskapsrummet och tittat på TV.

Det har han inte gjort på fem år. Tittat på TV alltså.

– Tänker pappa skaffa sig en egen TV  nu då?

– Kanske det kanske … Kanske det.

 

Hos pappa

De åkte till pappa idag för att hjälpa honom med deklarationen och avlägga rapport om ditten och datten och vad som hänt sen sist.

De hade ju varit borta ett tag …

Pappa var som vanligt på ett förträffligt humör och började genast leta efter gamla foton i en dammig väska som fanns under sängen … foton  på Skatan som liten, på mamma och pappa, på sommarbilder från västkusten, på Snappi, deras första hund etc etc när Skatan berättade om sin halvbror Folke och hans Joy och alla foton som de visat Skatan och berättelserna runt om dom.

Pappa tycker att det är så roligt att tala om dåförtiden … hur roligt det var då … och han tycker att det är så roligt att Skatan fått kotakt med sina halvsyskon och att hon hann träffa sin biologiska mamma Doris innan hon gick bort.

Senare … när vi kom in på nutid och Skatan frågade hur det var i matsalen … hade han någonstans att sitta nuförtiden ? (Skatans syster hade viskat i hennes öra att man ännu en gång föst pappa hit och dit, först placerat honom vid ett bord för att vid nästa måltid till  ett annat där i matsalen…  ända tills pappa satte ner foten och bad att få sin mat på rummet. Först då hade han fått en … hoppas man åtminstone … plats som han får behålla)

– Jo, sa pappa, först fick jag lämna mitt gamla bord till ett bord där vi var fyra … sen blev vi plötsligt fler och fler men när jag då ville äta för mig själv här uppe hos mig så skulle det fixas sa dom … så nu på lunchen var vi fyra igen, sa pappa och så berättade han att när de var som flest var de  åtta runt bordet och två från personalen som hjälpte till att mata några av  matgrannarna.  Pappa blev  irriterad av att de var så många förstås men sin vana trogen försökte han hålla humöret uppe och lätta på stämningen genom att berätta en Göteborgshistoria …

När Skatan hört den hoppades hon innerligt att närvarande personal hade humor och skrattade.

– Gjorde de det, pappa?

– Kanske … jag kommer inte ihåg .. 🙂

Så här var historien på ett ungefär … framförd på genuin göteborska*  av pappa.

Det var Kal som hade fått som pris i en tävling  att åka med Svenska Lloyd på kryssning till London och som grädde på moset få sitta vid kaptenens bord.

Väl tillbaka blev han intervjuad hur det hade varit …

– De va la bra … , sa Kal, det va la häli dä på have …

– Annars då?

– De va la bra … men …  men, de va la änna könstit … ja feck sitta mä päässånaåalen …

Skatan skrattade i alla fall gott och ännu mer när pappa sedan tillade apropå sittplatsen i matsalen att det egentligen gjorde detsamma var han satt … han hör ju så dåligt så han hör i alla fall inte vad bordsgrannarna säger …

-Så de kan la kvätta.

Men han höll med om att det skulle bli bra ensamt att inta sina måltider på rummet och ”bara” ha sällskap av ”pässonaåalen”.

*OBS! Skatan är en urusel historieberättare så hoppas inneligt att hon inte förstört den här 🙂  … och göteborska har aldrig hon snackat själv.

Det blåste ju rejält

och regnade småspik den där dagen när de åkte upp till Stockholm för att gå på teatern.

Det var så typiskt.

Pappa hade fått ett rekommenderat brev som skulle hämtas

p e r s o o o n l i g e n

och Mannen och Skatan skulle hjälpa honom med det.

För inte skulle en 99-årig gubbe behöva ta sig till Konsum där den närmaste Posten  numera huserar.

Så de stannade till vid  Konsum som ligger i hörnet Hornsgatan … hm … och någon annan gata …  där det är svårt att ställa bilen och Skatan hoppade in och frågade om det fanns något fullmaktspapper som de kunde få med sig och pappa skriva under och så kunde de, Mannen och Skatan,  åka tillbaka och hämta det där välbevakade brevet.

Det fanns det inte. Inte om det stod angivet att det skulle hämtas

p e r s ooo n l i g e n 😦

Det var inget annat att göra än att åka till pappa … få på honom jacka och kepa, ta med rullatorn och ”baxa” … ja det är faktiskt rätt ord … in honom i bilen,  ta upp kepsen som ramlat ner i rännstenens vattenflöde, sätta tillbaka den på hans skult, spänna fast säkerhetsbältet och köra till Konsum, få en parkering och baxa honom ur bilen och sakta sakta gå de 25, 30 meterna i höstblåsten och slagregnet till målet.

Han höll på att krokna på halva vägen och de förbannade sig själva och varandra att de inte tagit en rullstol i stället …

Väl framme ställdes en stol fram till pappas  förfogande av en mycket tillmötesgående personal  … äh … personal, vilket jäkla ord … flicka … menar Skatan, en skrivplatta  räcktes fram som underlag och en penna och så började pappa leta efter sitt id-kort.

Jösses!

Han bläddrade fram och tillbaka och så fram och tillbaka igen bland sina färdtjänstkort, kvitton etc.

Inget id-kort!

Skatan försökte vädja till pers …flickan …

– Pappa kan ju sitt födelsenummer… skulle han inte bara kunna säga det … jösses, han ääär ju 99 år. Kan ni inte göra ett undantag?

Nej, det kunde man inte    😦

Mannen hade under tiden tagit plånboken och finkammat den och i ett litet konstigt fack nånstans äntligen, slutligen hittat pappas körkort.

Voila!

Namnteckningen tecknades och  brevet, det rekommenderade, överlämnades, och så var det återtåget … där de pappa, Mannen och Skatan höll på att bli nedmejade i dörren av en otålig förfriskad mansperson med egen rullator, innan de i motvinden och spöregnet slutligen nådde bilen.

Jösses.

Väl hemma hos pappa igen pustade de ut … och han började muttra om och fråga om de, Mannen och Skatan,  inte kunde köra honom till SEB vid Sergels torg nu när de ändå hade bilen …

Det kunde de INTE …

Istället ställde de bilen hos pappa och tog tunnelbanan ner till stan, klev av vid T-centralen och gick torrskodda under Sergels torg ända till NK där de tänkte äta lunch på restaurangen.

Den var stängd, hade inte öppnat.

De tog en sallad på ett av NKs caféer och en stor kopp choklad med vispgrädde och citrontårtbit med hallonsås på ett annat av caféerna innan de torrskodda igen tog sig till Stadsteatern och kvällens föreställning där Skatan till råga på allt drack ett glas vitt vin i pausen … (det var hennes dietmat det !!!)

För övrigt slog det dem att det var dålig kommers, lite folk … ja nästan folktomt på NK och i affärerna fast klockan var runt fem …

Finanskrisen?

Hur som helst … Skatan hade inte haft sinnesnärvaro att fotografera den vådliga utflykten med pappa men tog några bilder från NK på ”folklivet”  och på en lampa som var … obeskrivlig … ha ha … och på en originell tapet, kan man tycka,  och på den trötta Mannen.

Och så på en klisterlapp på en toalett på Stadsteatern. Som sa det mesta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Håll till godo!

Vi åkte till Stockholm framåt förmiddagen

In the film Ett revolutionsbröllop

Image via Wikipedia

och kom till pappa långt efter hans lunch.  Det är alltid roligt att besöka pappa och alltid har han något kul att berätta, någon liten episod, något minne från sitt långa liv eller någon liten händelse från sin vardag. Den är ju trots allt ganska begränsad nuförtiden och består av lägenheten, matsalen, äldreboendets gemensamma salong och TV-rum  och en liten runda i parken när vädret är OK. Den där rundan gör han bara för att min äldre syster säger åt honom (säger han med ett flin). Nej, har  gör den för att komma ut och få lite frisk luft också.

Bäst trivs han i sin lägenhet.

Där han sover och skriver och  läser mellan måltiderna nere bland de andra i matsalen. TVn har han slängt ut och han lyssnar också mycket lite på radio numera.

Men han läser …

Som sagt.

Varje gång Skatan är där har pappa plockat fram något ur sin bokhylla som han vill att hon skall läsa. Den här gången var det inte en bok utan en tidningsartikel om Gösta Ekman d ä  som Jeanette Gentele skrivit i SvD  i samband med att författaren Carina Burman skrivit en biografi över honom:

I Carina Burmans bok ”Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärskap” får man för första gången en detaljerad genomgång av hela hans karriär.

Och så berättade pappa om vilken fantastisk skådespelare han varit, Gösta Ekman. Själv hade han bl a sett honom i Göteborg 1931. I vilken föreställning framgick inte riktigt. Det händer oftare nu att pappa börjar berätta något och så händer något annat, hörapparaten krånglar, någon kommer in med eftermiddagskaffet osv osv … och så tappar han tråden.

Men vem kan inte göra det?

Tappa tråden mitt i.

Vad var det nu Skatan skulle säga med det här inlägget, förresten? Hmm …

Det kommer hon  uppriktigt sagt inte ihåg 🙂 … annat än att hon har en fantastisk pappa …

Efter besöket hos pappa irrade Mannen, StinaFina och Skatan omkring på Djurgården, drack en svindyr kaffe till en svindyr ostmacka på kaféet (mackan 55 kr, kaffet 25 kr)  på Rosendals Trädgård.  Skatan hade ont i en lilltå så de beslutade att Mannen skulle hämta bilen … men det gick inte. Hela halva Djurgården var avspärrad av någon anledning. Skatan tror att det berodde på att de övade inför kvällens Allsång på Skansen. Den musiken hördes i alla fall över hela nejden. Så Skatan fick halta iväg för egen maskin tillbaka till Djurgårdsbron och bilen.

Sedan åkte de hem …

och lyssnade på Allsång på Skansen. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vad är det för en dag

Är det en vanlig dag?

Nej, det är ingen vanlig dag

För det är pappas födelsedag

Hurra  Hurraa  Hurraaa

Hurra  Hurraa  Hurraaa

Pappa … på bilden 95 år  …idag, den 2 oktober,  98 år

Ålderdomens tragedi är inte att man är gammal, utan att man är ung. (Oscar Wilde)

Grattis Pappa

på din födelsedag!

*

PS   Hur gick det nu med den ”kymiga”* placeringen i matsalen där pappa bor? Jo, tänk … det ordnade sig till det allra bästa för Damernas man. Nu sitter han till lunch vid ett runt bord tillsammans med enbart damer från Äldrerådet, där han själv är ordförande … och är chevaleresk och samtalar om allehanda ting såsom vem som var Gustav III, upplysningstiden  … och andra ”aktuella” spörsmål … och trivs som fisken i vattnet.

Middagen äter damerna i Gubbhuset …lite senare än pappa vill äta. Då sitter pappa kvar i Enkehuset där han också bor, med en annan herre vid ett bord för två .

Enkehuset  är  numera sammanslaget med Gubbhuset och bildar Stockholms Borgerskap. Här bor dels gamla män och kvinnor som betalar själva som pappa, dels äldre från stadsdelen som fått sin plats prövad av stadsdelsförvaltningen. Där finns också ett hem för demenssjuka, Rozeliahemmet.

En sten lyftes från våra hjärtan den dagen pappa hade sett en annons och berättade att han tänkte flytta till Stockholms Borgerskap. Då hade han bott sex år ensam efter mammas död … då var han 88  … och det hade sannerligen inte varit lätt. Det enda hushållsarbete han gjort under alla gifta år med mamma var att ge henne kaffe på sängen med två bredda mackor, en med ost och en med marmelad.

Skatan tror knappast han kunde koka ett ägg …

När han skulle bada fick R, Skatans bror komma dit och hjälpa till, för någon av kvinnligt kön som hjälpreda ville han inte ha … så Skatan och hennes syster var diskvalifiserade. Droppen var när en biståndshandläggare besökte pappa tillsammans med en från kommunen för att ta reda på vad han behövde hjälp med  … och pratade över huvudet på honom som om han var soffan de satt i …

– Jo, han är klar i huvudet så det är inga bekymmer …

– Han vill bli badad … inte duschad … men det går väl inte.

Etc etc …

Nu bor pappa som en kung, trivs med sin tillvaro och kan inte ha det bättre … som man kan förstå.

Slutet gott allting gott …

Om några timmar är vi där på födelsedagslunch. Då sitter vi i egen matsal … ”Grillbaren” … Den Grillska matsalen …uppkallad efter  köpmannen Abraham Grill, upphov till stiftelsen Borgerskapets enkehus.

Och en sak är Skatan alldeles säker på. Damerna kring det runda bordet kommer också bli bjudna på födelsedagsvinet till sin lunch.



* ”Mitt i ordet bekymmer står bokstäverna K Y M. När något är kymigt betyder det att det är besvärligt, sorgligt, tråkigt.” (www.bibelskolan.com)


Damernas man

Pappa är … och har alltid varit ”damernas man” … chevarelesk, uppmärksam och underhållande …

Men mest gillar han att vara ensam … egentligen. Med sina böcker och papper och tidningar.

I morse ringde min syster och var ganska upprörd.

I förra veckan var hon på informationsmöte på det äldreboendet där pappa bor . Då berättade man om att man skulle göra matsalen trevligare med runda bord och lite avskiljande skärmar här och var … Min syster frågade specifikt om bordsplaceringen skulle ändras eller om pappa  skulle få sitta med de damer och den herre som han suttit med
förut och har så trevligt med.

– Jo det skulle han få göra, blev svaret då.

Nu har min syster till vår bestörtning fått veta att pappa placerats vid ett bord med helt
andra bordsgrannar. Och enbart herrar! Pappa är … som många gamla … rädd att störa och att stöta sig och att vara till besvär och har själv inte protesterat.

Förstås.

– Huvudsaken är ju att jag får mat, sa han till min syster.

Men det tycker inte vi att det är. Vi blev båda upprörda över ändringen som tagits
över våra huvuden så att säga …

För pappa som sitter hela dagarna ensam i sitt rum och som har måltiderna som några av de få tillfällen som  han träffar och pratar med de här damerna och herren som han haft som bordsgrannar och nu känner sen länge och trivs med och gillar väldigt bra,  betyder förstås de här stunderna runt maten mycket. Det har vi förstått … och glatt oss åt. Han bjuder på vin när han hittat nåt bra märke på Systemet, de utbyter nyheter om barn och barnbarn och har så trevligt. Mycket beroende på de damer som han har där som bordsgrannar.

Alla onödiga påtvingade förändringar är ju dessutom också för det mesta  ”av ondo” ju äldre och mer ”utelämnad” man är till människors godtycke.

Trots att han själv tog initiativet till att flytta  till det här äldreboendet till exempel, blev han sjuk av omställningen då … väldigt sjuk …  men nu efter de här åren trivs han så  bra och påpekar det oupphörligen.

Nu har jag mailat och pratat med chefen som snackade och förstod och förklarade och efteråt kändes det som jag hade pratat med en ”politiker”.  Jag fattade helt enkelt inte vad som kom ut av det hela …

Pappa var ju så ”kristallklar” att han väl kunde bestämma själv … förstod jag i alla fall att hon tyckte … men …

Visst, tänkte jag och sa också … att även om han är kristallklar och ”finner sig” och inte tycker det är hela världen … han får ju mat … så tycker VI att det är viktigt att han får lite mänsklig kontakt utöver den trevliga vårdpersonalen … och våra besök. Och då helst av de mer ”sociala” damerna som inte känner att de behöver ”mäta sig” och så … som många gubbar i den generationen gör.

Nu skall de ha rådslag i Äldrerådet då den här frågan kommer upp på tapeten … Vi får väl se om det blir någon ändring … och om inte … vad skall man göra?