Det går inte att finna en själ, eller bara ytterst få, som inte antar en sur och unken lukt när de blir gamla. (Montaigne)

apropå boken som Skatan läser Den befriande åldern av Jane Miller.

Det var ju uppmuntrande ord. 🙂

Det enda befriande med åldern som Skatan hittills har hittat i boken är att man kan vara lite som man vill, tillåta sig gå ut med kappan snedknäppt, ha på sig två olika skor … etc etc …

Som om det skulle vara en befrielse …

Men Jane Miller menar säkert att man äntligen slipper att vara till lags …

Och det är ju skönt förstås …

Annars är det mest nedslående essäer om krämpor, demens, kroppens förfall etc etc …

Och det behöver man ju inte läsa om för att få veta … 😦

Eller hur?