Herreguuuud vilken sista en-och-en-halv vecka Skatan har haft. Alla hennes vänner (de krymper ihop dag för dag verkar det som) tycker säkert att hon är en dålig vän som inte hör av sig men hon varken hinner eller orkar. Hinna skulle hon väl göra om hon prioriterade och var lite mer strukturerad och det gör hon inte för den stund hon har för sig själv sitter hon eller ligger någonstans och bara glor …

Nu … alldeles nyss … har hon kommit hem från Femöre där hon förresten glömde sin handväska. (Den är hämtad nu). På Femöre mötte hon sitt försäkringsbolags utsända som skulle göra en besiktning på den massiva vattenläckan som de råkat ut för på Kristihimmelsvärdsdagen.

Men för att ta det från början.

Veckan innan den där förskräckliga ”sista en-och-en-halv veckan” hade hon blivit lovad besked om Mannen skulle få stå i kö för ett demensboende av biståndshandläggaren: senast på fredag eller absolut senast i början på det där ”sista en-och-en-halv veckan”.

Nu … igår fick de beskedet. Äntligen. Mannen har blivit väldigt mycket sämre i demensen och Skatan orkar inte så mycket längre. Och ALLA råder henne att inte vänta för länge. Men det dåliga samvetet om att svika ligger där och skaver i alla fall.

Va´sjutton, ska hon verkligen inte klara av det? Mannen är ju så himla snäll i alla fall.

Nåväl … nu har de fått ett beslut och nu får de vänta och se.

På måndagen fick Skata ett sjujävla ryggskott och tvingade sig ut med Abby (det ska ju bara vara nyttigt och gå) och gick stelt och krökt som en märla. Det blev bättre på tisdagen och på onsdagen efter övningar med Fia (https://krafthalsa.se), Skatans PT, var hon riktigt bra.

Och så kom då Kristihimmelsfärdsdagen.

Det var fint väder och när Mannen fick besök av hemtjänsten (avlastning) passade Skatan på att åka ut till Femöre med Abby, som förresten hittade ett hål i staketet mot grannen och jagade katt. Skatan gick in i stugan och började vattna på sina skruttiga pelargoner när hon hörde ett brusande, forsande ljud från duschrummet och när hon öppnade dörren till tillbyggnaden möttes hon av vattentäckta golv och i duschrummet fullständigt sprutade vatten från ett rör i väggen.

Panik!

Grannen till vänster var inte hemma, grannen till höger var inte hemma. Vem skulle hjälpa henne att få stopp på vattnet. Hon gick till ännu en granne som inte heller var hemma men som hon mötte på cykel och som följde med henne och stängde av huvudledningen.

Sedan samlade hon in Abby och åkte hem till stan.

På natten mellan torsdagen och fredagen anmälde hon skadan till sitt försäkringsbolag If.

På fredagen ringde hon If och anmälde skadan i telefon och fick ett ärendenummer.

På lördagen fick Skatan hjälp av Lilla E som kom fartande från Örebro över dagen för att hjälpa sin mamma. Hon baxade ut mattor och en dyngsur madrass som legat under en av sängarna. Och torkade golv … vattnet hade runnet av ganska så bra … och lyfte ut dammsugaren som nog sett sin sista dammråtta..

Och så inspekterade de förödelsen. Den nya tillbyggnaden, 3 sovrum och duschrum med toalett, är byggd på pålar och när de tittade in i utrymmet under den såg de hur taket/golvet/ = isoleringen fullständigt dignade under sin vattenbörda. Oj vad mycket vatten det måste finna där ovanför dem.

För att göra en lång historia kort … Skatan orkar inte skriva mer … så är det helt enkelt … men för att göra en lång historia kort har försäkringsbolaget och den byggfirma som anlitats lovat att försöka fixa skadan provisoriskt … släppa ut allt vatten från isoleringen och ta bort den och laga röret förstås och sen får de riva i höst. Duschrummet måste rivas helt och golven i sovrummen och det kommer ta sex månader. Men får de bara den här sommaren så barn och barnbarn kan komma och bo där så att de alla kan träffas är Skatan nöjd. Och det är fantastiskt att de har en sån bra försäkring. De kommer bara behöva betala en bråkdel.