Och Mannen och Skatan var där också.
De åkte upp till Borlänge och sammanstrålade med Karin, Ida och Johanna Kalle som bilat ändå från Skåne för att se Mando Diaos avslutning i Folkets Park på hemmaplan.
Det var planerat att Sugarplum Fairy skulle spela en sista gång som ”förband” men Kristian Gidlund orkade inte.
Sugarplum Fairy fick ställa in.
Kristian Gidlund hade hoppats kunna genomföra de här spelningarna trots sin svåra sjukdom. Hoppet är ju det sista som överger människan, sägs det och Kristian har sannerligen visat sig vara en fantastisk människa som aldrig ger upp och som … t o m när hoppet om en bättring inte längre fanns kvar, när han visste att hans sjukdom snart skulle leda till döden … ändå levde livet levande … lever livet levande … även om det kräver en kraftansträngning som går utöver allt.
Han måste vara otroligt stark, Kristian.
Han är otroligt stark.
De åt lunch på Peace & Love Caféet innan de redan vid tre-tiden ställde sig/satte sig utanför grindarna för att komma längst fram. Skatan var också med där medan Mannen åkte till Sonen med bilen och vilade ett tag innan han anslöt sig till gänget. Karin och Skatan avvek också en stund för att dricka ett glas vin inne i puben vid parken men i stort sett stod hon där.
Timme ut och timme in.
Och tiden gick förvånansvärt fort.
Johanna Kalle och Ida
När de satt där och väntade hörde de plötsligt Viktor Noréns röst (Sugarplum Fairy) sjunga Sugarplums Sweet Jackie och de satt där andäktigt med tårar i ögonen och lyssnade … och sedan … under konserten gjorde Viktor också ett bejublat inhopp när han sjöng
Skatan stod och talade med en av vakterna där vid grinden när en gammal man klev fram och frågade om det fanns sittplatser men alla platser var ståplatser fick han veta. Han sa då att det var hans barnbarn som spelade och hans son hade ordnat så att han skulle få höra dem. Han hade två stolar med sig i bilen.
Det ordnades förstås så att han och hans hustru skulle få sitta.
Och Skatan kunde inte hålla sig.
Sonen som den gamle mannen talade om var Jan Norén, pappa till Gustav och Carl och Viktor Norén, sångare i Mando Diao och Sugarplum Fairy. Jan hade varit Karins ”dagisfröken” och sedan kurator i skolan där Sonen gick och inte nog med det … han spelade i en grupp med enbart psykologer som kallade sig Fröjds någonting (man skojade till det … Sigumund Freud ni vet) … de spelade på Mannens 60-årsfest som firades ordentligt i Münchenbryggeriet i Stockholm. Men det är en annan historia.
Det berättade Skatan för mannen som förresten hette Lars och det slutade med att Skatan fick en autograf av de berömda barnbarnens farfar …
Autografen
Kul va!
De fick förstås platser längst fram … och någon lång häftig kö blev det aldrig heller … och väl där framme fick de vänta några timmar till. Men Skatan hittade gamla bekanta att prata med bl a Micke från Dicksons som var vakt av något slag innanför staketen.
Micke
Och så kom de … och sjöng … och spelade som gudar … Fröding och svenskt första delen av konserten och avslutade med Gloria och Dance with sombody som extranummer.
Här har bara Skatan talat om Norénpojkarna men Björn Dixgård är också förstås en fantastisk sångare och artist … och med Björn syster som förstärkning … inte att förglömma.*
Det var … med ett slitet uttryck … en magisk kväll som de avslutade med ännu ett glas vin i puben och så en hamburgare i en grillbar på vägen hem.
Vilken helkväll!
Skatan har nästan inte kunnat gå idag … Hon glömde bort att hon var gammal när hon nu hade så roligt.
* (Björns och syster Dixgårds pappa var förresten den läkaren som hade hand om Margiths sista tid förresten på ett otroligt fint och engagerat sätt … nu gör Skatan utvikningar igen … kära nån).
Skatans tankar 