Visst visar han för det mesta upp en trumpen, surmulen nuna … men va f-n … varför ska man alltid smila … le … visa en sida som inte stämmer , som man inte känner för just då.
Så många kvinnor … Skatan med dem … ler och ler och ler … i alla situationer … utom när de gråter och det gör Skatan ju lätt som en plätt. Det är bara att trycka på rätt knapp så att säga. En del av alla män varken ler så ofta eller gråter.
Man säger att kvinnor har närmare till sina känslor. Men visar de ständigt leende sina sanna känslor.
Bob Dylan visar sina känslor i sin poesi och i sin musik.
Och han är ju en man som ju har blivit berömd inte bara för sina underbara texter och sin musik utan för sin ständigt sura uppsyn.
Skatan har hittat en leende Bob Dylan … och inte en enda bild har hon tagit själv … som visar att Bob Dylan ler när han känner för att le. Skatan har förresten sett det med egna ögon …
Så … här kommer ett litet potpurri på en leende Bob Dylan:
”Medan allt rusar på insidan. Och ingenting blir gjort.
Det kliar och klöser i själen. Det vargylas stumt. Jag håller mig i soffkanten för att inte blåsa ut i universum av allt det där som jag ska hinna och vill göra. Kroppen rör sig inte ur fläcken.” (Pål Pommac i FB, Pål som är inneboende hos Lilla Blå)
Skatan kan inte ens finna egna ord för de där (panik)känslorna hon känner när hon försöker att inte tänka på allt som hon inte gör, som hon inte får gjort, som om hennes tid har fastnat i tuggummi (”medan allt rusar på insidan) och alla andra hinner med i snälltågsfarten. Hon lånar orden helt fräckt av Pål Pommac. Och det här … den här känslan som hon har har gjort att hon nästan har bestämt sig att sluta med Facebook … eller åtminstone ta en paus. Tills hon har hunnit ikapp sig själv. För när Skatan läser FB ser hon en länk där som hon öppnar och delar och den leder till en annan länk som hon öppnar och delar och så .. och så … har det gått så mycket tiiiid. Samtidigt som hon älskar alla sina vänner där och gillar att följa dem och läsa deras inlägg men får genast dåligt samvete om hon inte hinner en dag eller två, inte uppmärksammar det eller det inlägget … glömmer den eller den födelsedagen.
Ja, ni vet hur det är.
Hon går till psykolog, hon går på gruppterapi, hon har en fantastisk coach, hon får hemläxor både här och där … hon ska gilla sig själv, acceptera och gilla läget, hon ska …. hon ska … hon ska …
Hon hinner inte måla, inte läsa utan att somna (men aldrig ordentligt), inte ditten, inte datten.
På nätterna tittar hon på en serie som får henne att somna fortare än om hon skulle räkna får … och hon får sova några timmar … en spansk serie som heter Gran Hotel där huvudpersonerna springer fram och tillbaka i korridorer, in och ut i hotellrum, upp och ner för trapper i avsnitt efter avsnitt som aldrig verkar ta slut. Folk dör som flugor, blir sönderslagna, lemlästade, mördade och kidnappade och så finns det kärlek förstås, olycklig kärlek och intriger. Efter si så där tre avsnitt har hon somnat och när hon vaknar har plattan stängt av sig själv. Skatan är nu inte på den tredje säsongen del 51.
Och för övrigt är den här en av Bob Dylans bästa … tycker Skatan*:
Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fal
som övrigt för henne tillbaka till Oodie´s på Koh Chang också och Alex som sjöng just den här sååå många gånger … oftast innan han ”steg av” och gjorde i ordning för bandet …
Känns lite tafatt och konstigt nu innan man fått kläm på det hela …
Men nu är det gjort.
Ska hon försöka lägga in en bild också. Hon har ju inga här men kan ju använda sitt USB-minne från Koh Chang …
Shoot …
Bob Dylans A hard rain … sjöng Alex så fort han fick syn på Skatan nu … och februari förra året … Han vet att Skatan tycker om den … så … här är den och här är Alex …
Ett bättre ”varumärke” för sin idé, sin vision, Peace & Love- festivalen med stiftelsen och caféet osv, än Jeppe själv finns inte.
Så vänlig, mild, konsekvent … och GENERÖS
Varje gång Skatan sticker in näbben på caféet och Jesper är där blir hon omkramad och så gott som alltid får hon med sig något … en kalender, en bok, en t-shirt,
… en gåva.
Och … inte bara en.
Utan flera.
Till hela Skatans stora familj.
2012 års Peace & Love-kalender i 7 ex … och två tidskrifter som festivalen i somras …
Så nu har Skatan presenter … riktigt efterlängtade presenter … till några som hon veeet kommer att bli väldigt glada 🙂
Hon slog upp sitt ex av kalendern på måfå och läste:
”Lyckliga människor räknar inte flyende minuter” – Kinesiskt visdomsord
Kalendern är full av dom.
Visdomsorden.
Ett för varje vecka …
Nu ska Skatan se vad som står för den här veckan … (kalendern börjar nämligen redan i oktober 2011)
… hm …
”In distant travels you learn about yourself. ” – Yogi tea
(Bildbevis kommer hääär inom kort … när Skatan hittat mobilen. Fast … å andra sidan … att hålla inläggs-löften i bloggen är hon ju inte en ”hejare” på 😦 … så … det är bättre att ”ingenting säga så har hon ingenting sagt” )
Sist till exempel … alltså … hade skjortan hamnat ut-och in … upptäckte Skatan på Stationsgatan när hon gick där i allsköns ro med Alice i vagnen …
Jösses!
Gamla männska!
Skatan ställde sig resolut bakom ett träd och slet snabbt av sig skjortan och tog på den igen.
Rättvänd.
Det är inte mycket ”rätt” för övrigt med den där Skatan …
Hon och Alice gick i alla fall och mötte Lilla A, Ann, och föreslog en kaffe tillsammans på Peace & Love Caféet ...
Förstås.
Skatan är nämligen så omåttligt stolt och glad över att se ”sin” tavla* hänga där på caféet så det kan ni aldrig tro …
Hon finns alltså ”representerad” i offentlig miljö … 🙂
Skatan har sett och hört de stora elefanterna dansa … Mando Diao, Bob Geldof, Bob Dylan, Håkan Hellström … och mellan dem Miss Li … underbara härliga Borlängetjejen Miss Li
Sett och hört förresten. Det är väl att ta i. Men upplevt i alla fall … och hört. Upplevt atmosfären vid en livekonsert … upplevt människorna och deras förväntningar och …
uppladdningen … och den långa väntan …
Och så kommer han då äntligen in på scenen
Bob Dylan …
och drar igång …
Storbildsskärmen blinkar till och visar bild på hela scenen … och där är den och förblir. Fixerad, statisk hela konserten igenom … Inga närbilder på Dylan, inga på hans musikanter, inga närbilder över huvud taget.
Skatan hade verkligen förväntat sig, hade hoppats … på Roskilde (2001) användes ju storbildsskärm med närbilder … så hon trodde …
Besvikelse … jo, faktiskt … besvikelsen blev stor … nu såg Skatan honom som en svart liten prick … eftersom Dylan bar svart igår …
Det var samma sak på Globen … men då såg bara Margith och Skatan honom som en liten vit prick på scenen … han hade en vit hatt på sig.
Igår hade han en svart … som sagt.
Och det var Skatan som hade en vit.
Inför den här konserten hade Skatan i god tid i alla fall för säkerhets skull satt sig långt fram … positionerat sig. Skatan kunde nämligen följa Bob Geldof och Jesse Jackson som uppträdde på scenen bredvid på storbildsskärmen och höra dom lika bra som om hon var vid den.
Bob Geldof
Mando Diao hade hon hört och sett från öltältet i närheten tillsammans med Sonen och Pa …
Pa
… som varken drack öl eller vin … förstås. Med tanke på ”omständigheterna” 🙂
Och Skatan satt där vid sin ”position” och knep i det längsta, Hon hade druckit en del och inte bara vin eller öl utan mängder med vatten också … ne-ej … hon måste bara lämna sin plats för att uppsöka en bajamaja 😦 … varför drack hon de där sista glaset med vin ??? … och förlorade förstås sin plats. Men stod hyfsat bra till ändå.
Ända tills konserten började … Efter gick Skatan därifrån också gick från scenen … hon hörde lika bra om inte bättre på lite håll … och såg lika dåligt … om inte lite bättre till och med … när hon slapp trängseln.
Det ”faller” redan det där hårda regnet …dag efter dag … så Skatan tog fram en av sin bästa låtlyssningar … Bob Dylans A Hard Rain´s Gonna Fall
och upptäckte plötsligt där hon låg på sin säng i White Sand Beach på Koh Chang i Thailand att hon … att hon grät. Hon gör så ibland, Skatan … sjunker ner i någon slags melankoli över själva livet, över hur vackert allt är och hur in i helvete sorgligt det är och hur förgängligt och ja … ni har säkert själva försjunkit i den här sentimentala sammetslena melankolin …
Fast man måste ju ha tid. Och det har Skatan nu … härligt massa underbar tid att tänka sina tankar, känna sina känslor och … drömma sina drömmar.
Ja, att fullkomligt drunkna i melankoli … har hon tid med, Skatan.
Hmm .. Skatan antog utmaningen på studs … utan att tänka sig för och utan fallskärm kastar hon sig ut i det blå.
Men hon har ju vingar … gubevars …
dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Så nu, dag 1, skall hon alltså här presentera sin favoritlåt …
Oj oj oj … den som växlar mellan dagarna, under tiden och allt eftersom. Låt henne tänka lite …
"Come gather 'round people wherever you roamAnd admit that the waters around you have grownAnd accept it that soon you'll be drenched to the boneIf your time to you is worth savin'Then you better start swimmin' or you'll sink like a stone,For the times, they are a chang - in"
om att det var i sådana förhandlingar som Jesper Heed satt i ”over there”… och bärgade hem till ”sin” festival och till Borlänge
Jesper på Peace & Love Caféet förra året …
Jippiiii …
När Skatan besökte Peace & Love Caféet förra veckan … som hon alltid försöker passa på att göra när hon är i Borlänge … och frågade efter Jesper ,,, fick hon höra att han var i USA och inte tillbaka förrän om några veckor …
och sedan kom den fantastiska NYHETEN … damp ner …
Nar vi kom hit igar hade det stortregnat pa vagen … ett riktigt slagregn … och Koh Chang var insvept i dimmor och det var mulet. Vi installerade oss pa hotellet och gick sa smaningom ut och at lite gott.
White Sand Beach har forandrats en del sedan de tva aren vi inte varit har men ar anda sig likt. Och manga som man kanner igen och som man blir igenkand av !!!
Efter att ha atit middag och druckit Leo … som jag dricker hellre an Singha (inte lika starkt) gick Sonen, Pa och Alice hem … Det hade varit en lang dag och Alice var trott forstas.
Ida och Skatan gick mot Oodies Place men det var tidigt och ingen musik annu sa vi gick och tittade till bloggen och Ida ”facebookade” lite pa ett internetcafe. Vi hade fragat nar musiken skulle borja och det var inte forran klockan tio. Men nar vi kom ut fran cafeet horde Skatan Alex rost och gitarrspel och visst var det han som satt dar och spelade …
Redan fran dorren halsade han pa Skatan och sken upp som en sol … och efter att vi satt oss valkomnade han oss och strax riktade han orden direkt till Skatan
– this song is for my Dylan-friend from Sweden …
och sa spelade han och sjong den lat som var den sista vi onskade oss nar vi skiljdes at for tva ar sedan …a hard rain gonna fall
Tank att han kom ihag 🙂 … och sa halsade han att min bror (min halvbror Folke … det visste Skatan) hade varit dar och halsat fran henne … men att han visste vem Skatan var … och det konstigaste var att han var inte den enda som kande igen mig !!!
Alex spelade en timme och sen kom bandet … men utan Tien vars stand in var hans brorsa … bra men inte liiika bra som Tien. Och utan Thai-Tina Turner … som vi kallade henne men hon hette visst Ellen … Och eftersom Oodie sjalv var pa plats sjong inte Alex med i bandet utan var trubaduren som varmde upp …
Och bast … forutom trummisen Buffalo Man forstas och Tien …
… inte heller Thai -Tina Turner (OBS! jattedalig inspelning)
Tien och Thai-Tina eller Elen för att vara korrekt 🙂 …
Men nu ar vi pa vag dit igen … efter en mulen formiddag nar vi simmade i poolen och en solig eftermiddag nar vi solade pa stranden och badade och drack smoothies och … laste och hade det sa dar harligt som man skall ha nar man ar pa Koh Chang i februari … och det ar iskallt och sno hemma i Sverige.
Det här skulle Skatan ha publicerat igår före vår tur hos Oodies … nu har jag fått tag i en dator med å, ä och ö fast nu har Skatan inte tid …
Alla våntar på att vi skall gå och äta middag … och sen … Oodies igen förstås … 🙂
Hotel Chelsea … det så mytomspunna hotellet där så många konstnärer bott och skapat och dött … tänkte Skatan när hon såg notisen om försäljningen och hajade till lite extra eftersom hon just nu … bland alla de andra böcker som hon har på gång … läser Patti Smiths Just kids. ”Just kids börjar som en kärlekshistoria och slutar som en sorgesång.” Där skriver Patti Smith om sitt liv på 60- och 70-talet i New York under en period … ”då poesins, rockens, konstens och sexualpolitikens världar kolliderade och exploderade.” … då hon levde tillsammans med fotografen och konstnären Robert Mapplethorpe.
”Innan Robert dog lovade jag honom att jag en gång skulle skriva ner berättelserna om oss.” (Patti Smith)
Patti Smith i Borlänge på Peace & Love-festivalen i somras
Berättelsen om Patti och Robert är en sällsam kärlekshistoria. En flicka med konstnärliga ambitioner kom till New York efter att ha fött ett barn som hon adopterat bort. Hon drog sig fram på tillfälliga jobb och bodde lite här och var. Det var så hon träffade Robert och efter det mötet var det de två … . Det var de två även efter att Robert förstått och accepterat sin homosexualitet och också börjat träffa män, till en början bara att ha sex med men sedan också män som han blev kär i och då med förvecklingar förstås. Som följdes av ett accepterande av Patti.
De bodde tillsammans ändå.
För de älskade varandra.
Och en period bodde de alltså på Chelsea Hotel.
…”att bo på detta exentriska och fördömda hotell gav oss en känsla av trygghet och dessutom en förstklassig utbildning.”
”Om man väl en gång hade lyckats få ett rum på Chelsea blev man inte utkastad med en gång om man råkade bli efter med hyran” (Patty Smith)
Först bodde de i ett litet rum … ”Vi tillbringade vår tid i vårt lilla rum som interner i ett bekvämt fängelse. Enkelsängen var bra om man ville sova tätt ihop, men det fanns inten plasts där Robert kunde arbeta, och inte jag heller.” … men fick senare flytta ner till ett bättre och större …
Boken består förstås av en massa ”namedropping ” men några namn framträder mer än andra för Skatan. Bland annat Allen Ginsberg till exempel och Janis Joplin och människorna omkring henne …
Nu har ju Skatan inte läst mer än drygt hälften av boken förstås.
Ännu.
”Janis var drottningen, navet i hjulet där hon till och med på eftermiddagarna satt i sin länstol (på Chelsea förstås) med en flaska Southern Comfort. ”
”Chelsea var som ett dockhus i Skymningslandet med hundra rum, och varje rum var ett litet universum. Jag vandrade omkring i korridorerna och sökte efter dess andar, döda eller levande.” …. ”Det ryktades att Oscar Wildes koffertar fortfarande fanns kvar längst ner i den ofta översvämmade källaren. ”
”Så många människor hade författat, samtalat och plågats i rummen i detta viktorianska dockhus.”
Till och med långt efter det att Patti och Robert flyttat därifrån gick hon ofta dit till Chelsea Hotel för att sitta där och arbeta medan folk gick fram och åter …
Förresten … man kan verkligen undra vem som droppar flest namn … egentligen … på en textmassa stor som den här … Patti eller Skatan 🙂
Tretton videos finns där att välja bland … och man behöver inte ens välja. Han är generös han Bob … du kan lyssna på den ena efter den andra om du vill … eller bara strosa omkring hos honom där på hans hemsida …
Nackspärren, hälsporren och det onda i hela kroppen är kvar i dag också … men om några timmar skall hon till Kinesen …Skatan kan inte låta bli att kalla honom så den käre Johannes Mao … och bli omhändertagen. Han kommer att bli bra paff att få träffa en skröpligare skata igen …för hittills har allt ju gått ”framåt” och åt rätt håll med henne och hennes krämpor.
Nackspärren fick hon säkert av att hon satt så länge och ”möblerade, tapetserade” och fixade med sitt nya blogghem … Hon hade hela tiden tyckt att typsnittet i sidhuvudet var så grovt i sitt gamla och nu fann hon (genom Lilla Blås blogg) ett tema och sidhuvud som passande henne bättre.
Så igår kurade hon ihop sig under den där sentimentala, melankolifilten och blev omstoppad av Bob Dylan … som hon alltid vill ha som omstoppare och hans raspiga nasala stämma som ”snuttefilt” …
Konstigt det där …
Skatan vet inte i det här fallet vad som är hönan och vad som är ägget … blir hon melankolisk och känner sig sentimental när hon lyssnar på Bob eller lyssnar hon på honom och söker hans sällskap när hon är melankolisk …
Skatans tankar 
