Musikutmaningen – dag 28 – en låt som får Skatan att känna sig skyldig

Skatan citerar här nedan ett utdrag ur berättelsen som hon skrev efter Margiths död på en skrivarkurs … där Liv = Skatan och Isa = Margith.

Då kände sig Skatan ”skyldig” för att hon var den hon var med den bakgrund och uppväxt hon haft. Att hon hade det ”gott ställt” …

Och det är ju inte mycket hon kunde/kan göra något åt.

Fortfarande kan Skatan känna sig skyldig för att hon är previligierad. Och har man vuxit upp i en ”skyddad” värld har man ju förstås inte samma erfarenheter som mindre lyckligt lottade. Och kan inte förstå helt och fullt. Förstås.

Men fortfarande förstår hon inte oförsonligheten hos många ”radikala” …. som i princip vill hugga huvudet av alla borgarbrackor (precis som Stalin gjorde … till och med spädbarnen) utan ”rättegång”.

Skatan kommer ihåg på 60-talet hur hon ”slingrade sig” när någon frågade vad hennes pappa jobbade med. (Han var försäljningsdirektör på Gränges). Direktörer var helt enkelt skit … och då hade de ändå inte börjat med sådana där ohemula bonusar och fallskärmar …

Det var Peace & Love-festival.  Mikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel.  När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit … ”låt mig drömma mina drömmar” och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.

– Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.

Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.

– Du är ju en så´n där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket, eller nå´t så´nt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick …

Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.

– Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker?  Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nå´t sånt?

Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.

– Äsch, sa Isa som om ingenting hade hänt.

Musikutmaningen – dag 07 – en låt som påminner Skatan om ett speciellt tillfälle

Och  jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut”

Djupingen bodde i sjuksalen hos Margith och var där dag och natt hennes sista tid …

Sommaren prunkade utanför … det var Peace & Love … och Margith kämpade inte bara mot cancern … hon hade fått en stroke också och kunde inte tala så bra …

När Skatan kom lämnade Djupingen sjukhuset för några timmar och det var bara Skatan och Margith … igen.

Skatan, Margith och Djupingens dator med all musik.

Det var förstås mest Skatan som pratade … som vanligt. Som mindes våra gemensamma minnen … som påminde …

Margith nickade och log sitt sneda leende …

Skatan kommer inte ihåg om det var hon som satte på Flickan och Kråkan … men plötsligt fyllde Mikael Wiehes röst rummet och Skatan tystnade  och Mikael Wiehes röst var den enda som hördes … och vi lyssnade på den älskade sången som Margith sjungit så många gånger och Skatan kunde inte hålla emot … utan grät … tårarna rann nerför kinderna på henne.

Och hon grät så hon skakade.

– Vad är det?

Margith  kämpade med orden och frågan  … som hon säkert visste svaret på …

– Allt … att allt är ett … allt … Helvete!

– Äsch, sa Margith och vände sig bort …

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent”