slog till mitt under pågående lunch.
Skatan och Mannen hade några vänner hos sig på Trettondagslunch. Och som vanligt kröp StinaFina undan och höll sig inne i badrummet. Hon gillar ju inte när det är stoj och stim. Men hon var inte instängd, dörren stod på glänt.
Därinne i badrummet brukar hon ligga på mattan när det åskar eller smälls med fyrverkerier eller ja … när det är ljudligare än vanligt helt enkelt.
En stund åtminstone.
De hade satt sig till bords och pajen (Hirams Schweiziska köttfärspaj) och tomaterna (Fernandos Ugnsbakade cocktailtomater med kapris och ströbröd) och salladen hade hamnat på tallrikarna och vinet i glasen när Mannen gick för att titta till StinaFina. Efter hälsningsceremonierna i hallen … som ju för det mesta är lite bullriga … brukade StinaFina ju komma och lägga sig i närheten på sin kudde.
Men StinaFina var inte i badrumme. Inte heller i något av de andra rummen, inte under sängar eller soffor eller fåtöljer.
StinaFina måsta helt enkelt ha smitit ut när de sista gästerna kom. Det hade hon gjort tidigare vid liknande tillfällen. De sist anlända hade ju inte blivit utskällda heller så som de första som ringde på dörren blivit.
Tidigare har Skatan kunnat hämta StinaFina nere vid ytterdörren som ju också måsta vara öppen för att StinaFina ska kunna smita ut men nu var hon inte där heller. Någon måste ha gått ut och inte sett StinaFina och den dörren slår ju inte igen blixtsnabbt.
Herreguuud …
StinaFina var på rymmen.
Mannen höll ställningarna kring bordet …
The show must go on …
och Skatan tog på sig ytterkläderna, tog koppel och halsband och gav sig ut att leta med bultande panikhjärta. Hon gick gata upp och gata ner och kallade på StinaFina, hon gick över bergsknallar och nedblåsta träd på baksidan av huset och frågade mötande från alla håll och kanter.
Ingen StinaFina …
När hon kom tillbaka till sin gata mötte hon Mannen som lämnat lunchgästerna för sig själva och Skatan gick tillbaka upp igen och ringde polisen.
Polisen mötte Skatans oro med ett vänligt deltagande och frågade ut henne om StinaFina. … hur hon såg ut… hur länge hon varit borta … hennes chip-nummer etc etc … och bad sedan Skatan vänta i telefonen medan polisen skulle höra efter om det hade kommit in någon anmälan om upphittad hund.
Då hördes ett skall …
Alla gästerna och Skatan blev till sig … varifrån kom det?
Skatan öppnade ytterdörren.
Ingen StinaFina …
Stora E gick till badrummet och öppnade dörren som de stängt efter att ha letat därinne och där … ja, tänk … där på mattan satt StinaFina och tittade förvånat på Stora E och hon undrade säkert vad som stod på.
För oj vilken cirkus det blev … alla ville klappa och hälsa på StinaFina.
Och Skatan… nu med glädjetårar i ögonen … fick vänta på att polisen skulle komma tillbaka i luren och avanmäla … och fick varma gratulationer när hon berättade.
Allt var verkligen frid och fröjd efter en fasansfull timme. Gästerna hade hunnit ätit upp sin mat förstås men vinet fylldes på och Skatan åt sin kallnade paj och den sönderhackade lunchen fotsatte några timmar till. Nu som den trevliga stund tillsammans som det hade varit meningen att den skulli bli.
Men …
Vilken fasa … vilken panik!
Och huuur hade StinaFina kunnat gömma sig i badrummet där tre personer hade tittat in och letat efter henne ?
Jo … hon hade krupit in bakom tvättkorgen och herrbetjänten och slänger man ett öga in där från sidan så ser man henne antagligen inte. Och de kunde inte heller tänka sig att hon hade klämt in sig där bakom. För det är trångt. Mycket trångt. Men det är i alla fall det enda ställe där StinaFina kan ha legat och tryckt utan upptäckt.
Nåväl …
Slutet gott allting gott ❤
Skatans tankar 