Skatan hade preciiis tänkt skriva att en riktig  Qvinna var ett tag sen kanske.

Som hon var.

Som andra såg henne.

En så´n där  lockande, pockande, frestande,  ni vet.   Som man förknippar med stavningen  …

Q V I N N A

Nu … på ålderns höst … är hon … är hon  …  kan hon visserligen räkna sig till det kvinnliga släktet men inte med  Q som i Qvinna

Utan rätt och slätt en Kvinna med K … utan någon krumelur.

(Efter de sextio … eller är det efter de femtio … lär man ju t o m  ha blivit osynlig).

Och så är det preciiiis tvärtom.

Det är Qvinnan som är gammal och ålderdomlig som Skatan och Kvinnan med K  som är det nya (läs: unga) …

Va kul … att kunna behålla den där ålderdomliga lilla krumeluren trots allt.

Ha!