De hade i alla fall inte tur med vädret

Hela söndagen regnade det.

Det duggade inte.

Det strilade ner med några få halvtimmars duggande dessemellan.

Och det gjorde ju inte Schardorf mer tillgängligt …

Fast på Stegmüllers var det varmt och torrt och glatt i alla fall.

Runt stambordet satt ett gäng … det gamla vanliga fast ett snäpp yngre 🙂

Han som Skatan tyckte var så lik Bruce Springsteen dååå … var inte lik Bruce Springsteen nuuu. De hade liksom åldrats på olika sätt … liksom …

Och Skatan, Mannen och StinaFina gick en tvåtimmars långpromenad i regnet, i skogen, på kända stigar och vägar i alla fall.

Trots regn och rusk.

När nu hundvädret inte ens avskräckte StinaFina så …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Schardorf

Här bodde de då.

Vid foten av Reiting på 800 meters höjd.

Karin stod ut några veckor, Lilla e en termin och Sonen ett helt år.

Mannen så mycket längre.

Så Skatan åkte hem med Sonen till slut.  Utan man.

När Mannen och Skatan och StinaFina  vandrar omkring i sina gamla trakter förstår Skatan varför de inte trivdes här. I den här trakten av Steiermark i Österrike, nära  Leoben och Donawitch och Trofaiach.

Trots det vidunderligt sköna landskapet, trots bergen  och Reitingblick och den höga luften.

De kunde inte andas.

Människorna sluter sig inne bakom kämpahöga häckar och murar. En granhäck växte högre än huset de bodde i. Så hög att de inte kunde se ut över den. De kunde se bergen torna upp sig ovanför den… men inte se över den och ner till den närmaste byn, Mochl .

Inte nog med det.

Hela trädgården var full av granar i räta rader …som om de odlades så för att kunna kapas till julen och säljas som julgranar …

Och mullvadshögar … förstås … i de smala gångarna mellan granarna.

Hundarna, Masen (westie) och Amanda (golden retriever)  gillade trädgården … gångarna och mullvadshögarna … de gillade verkligen trädgården när de inte var på sina vandringar med husse och matte.

Allt det här var sig likt. Visserligen hade man målat huset gräddgult och sågat ner granhäcken och alla julgranar, anlagt terasser med en liten damm och blommor och så.

Och nog fanns det kvar en och annan mullvadshög till hunden som bodde där nu.

Men man hade också tagit bort valnötsträdet … det enda fina härliga stora valnötsträdet… och skaffat dit en mur och en  hiskelig grind.

 

De hade haft en deltidsgranne.

Då.

Som kom körande på veckosluten  i rasande fart i en röd liten MG.

Cab.

Nu kom han där igen, grannen. I rasande fart. I en röd liten sportbil. Fast en Audi. Ingen cab. …

Fast den var  fortfarande röd. 🙂

Hus har växt upp som svampar i byn.

Överallt byggs det och har det byggts.

Ett hiskeligt vidunder t ex,  granne med sportbilsgrannen, med en  mur som stänger ute, sluter inne.

En ny lång cementmur mot omvärlden.

Att deras gamla Gasthaus, Stegmüllers,  byggts till och om till ett stort konferenshotell, Reitingblick, det visste de, hade de redan sett.

Och Skatan och Mannen tog sig  förstås till i den gamla delen för att äta. Det var sig ganska så likt … nya lampor, nya tavlor … de små årstidstavlorna vid stambordet var utbytta … samma meny …så gott som … men inte lika gott.

Idag tänker Skatan specialbeställa ”gemischtes Salat” med ”riktig” potatis blandad med vinäger och absolut ingen tillstymmelse till majonäs … och med Kernöl förstås. Den fanns där redan. För utan Kernöl … heller ingen riktig ”gemischtes Salat”.

Skatans ”Denkmal” med fina gamla bilder på helgon stod kvar där i trevägskorsningen upp mot Reiting. Inte bilderna. De hade målats över med fula taffliga nya … och versen, orden var borta … hade tagits bort.

Immer wenn du denkst

es geht nicht mehr

kommt von irgendwo

ein Lichtlein her.

Det är inte bara här det går trögt….

Idag skall vi åka till Leoben, en liten stad nära Graz, som är motsvarigheten till Borlänge… ja en del av den åtminstone: Donawitz som har rälsverket där Mannen fortfarande är konsult. Mannen och  B, Mannens (och min) väninna, skall gå till ögonläkaren och StinaPinaFina och jag söker upp mina gamla jaktmarker. När jag bodde i den lilla byn Schardorf hade vi två hundar: Amanda (golden) och Masen (westie) som hade ett himmelrike där med ängar och skogsstigar. Man fick se till att de inte blev skjutna av någon jägare bara, att de höll sig i närheten. Men det gjorde de… De blev ganska gamla… Amanda blev 11 år … Masen 14 år. Vi var tvungna (35000 kronor i karantän på den tiden hade vi inte råd med) att låta dom komma till de ”sälla jaktmarkerna” när vi vände tillbaka till Sverige. Det var verkligen ett svårt beslut… nästan omöjligt.

Nu skall StinaPinaFina få springa däruppe…. en dag.

Oj nu måste jag sätta fart…