Här bodde de då.
Vid foten av Reiting på 800 meters höjd.
Karin stod ut några veckor, Lilla e en termin och Sonen ett helt år.
Mannen så mycket längre.
Så Skatan åkte hem med Sonen till slut. Utan man.
När Mannen och Skatan och StinaFina vandrar omkring i sina gamla trakter förstår Skatan varför de inte trivdes här. I den här trakten av Steiermark i Österrike, nära Leoben och Donawitch och Trofaiach.
Trots det vidunderligt sköna landskapet, trots bergen och Reitingblick och den höga luften.
De kunde inte andas.
Människorna sluter sig inne bakom kämpahöga häckar och murar. En granhäck växte högre än huset de bodde i. Så hög att de inte kunde se ut över den. De kunde se bergen torna upp sig ovanför den… men inte se över den och ner till den närmaste byn, Mochl .
Inte nog med det.
Hela trädgården var full av granar i räta rader …som om de odlades så för att kunna kapas till julen och säljas som julgranar …
Och mullvadshögar … förstås … i de smala gångarna mellan granarna.
Hundarna, Masen (westie) och Amanda (golden retriever) gillade trädgården … gångarna och mullvadshögarna … de gillade verkligen trädgården när de inte var på sina vandringar med husse och matte.
Allt det här var sig likt. Visserligen hade man målat huset gräddgult och sågat ner granhäcken och alla julgranar, anlagt terasser med en liten damm och blommor och så.
Och nog fanns det kvar en och annan mullvadshög till hunden som bodde där nu.
Men man hade också tagit bort valnötsträdet … det enda fina härliga stora valnötsträdet… och skaffat dit en mur och en hiskelig grind.
De hade haft en deltidsgranne.
Då.
Som kom körande på veckosluten i rasande fart i en röd liten MG.
Nu kom han där igen, grannen. I rasande fart. I en röd liten sportbil. Fast en Audi. Ingen cab. …
Fast den var fortfarande röd. 🙂
Hus har växt upp som svampar i byn.
Överallt byggs det och har det byggts.
Ett hiskeligt vidunder t ex, granne med sportbilsgrannen, med en mur som stänger ute, sluter inne.
En ny lång cementmur mot omvärlden.
Att deras gamla Gasthaus, Stegmüllers, byggts till och om till ett stort konferenshotell, Reitingblick, det visste de, hade de redan sett.
Och Skatan och Mannen tog sig förstås till i den gamla delen för att äta. Det var sig ganska så likt … nya lampor, nya tavlor … de små årstidstavlorna vid stambordet var utbytta … samma meny …så gott som … men inte lika gott.
Idag tänker Skatan specialbeställa ”gemischtes Salat” med ”riktig” potatis blandad med vinäger och absolut ingen tillstymmelse till majonäs … och med Kernöl förstås. Den fanns där redan. För utan Kernöl … heller ingen riktig ”gemischtes Salat”.
Skatans ”Denkmal” med fina gamla bilder på helgon stod kvar där i trevägskorsningen upp mot Reiting. Inte bilderna. De hade målats över med fula taffliga nya … och versen, orden var borta … hade tagits bort.
Immer wenn du denkst
es geht nicht mehr
kommt von irgendwo
ein Lichtlein her.
Skatans tankar 
Vilken tur att du inte bor där långre. Stänga ute och stänga inne är inte bra för människorsjälen
Nej det är inte bra … ALLA är ju förstås inte så här men nog har det blivit mer märkbart med alla murar och häckar och grindar och förbudsskyltar …
Kram!
Vissa platser trivs man bara inte på. Stänga ute och inne tyder ofta på rädsla och brukar inte bli bra…
Kram
Det är en enorm skillnad mellan här och i Bad Ischl med omnejd vad beträffar människorna. Där ler alla och hälsar och det är öppnare och vänligare på alla sätt och vis.
Kram!
Det var väl tur Du kom ifrån deppiga bergen.Var det ingen som joddlade där.
Nu kan Du joddla här hemma Eva som slapp bo kvar .
Kram
Jag försökte lära mig joddla en gång … och tränade och tränade och tränade …men fick inte till det riktigt. 😦
Det vore något det att kunna. 🙂
Kram!
Skönt att du inte bor där längre. Såg lite ödsligt ut, faktiskt, på dina bilder, även om det fanns hus omkring. Kanske var det just murarna som gjorde det.
Landskapet är underbart vackert men människorna väldigt avvaktande mot främlingar … minst sagt.
Det stod klarare för mig nu när jag vände tillbaka varför jag inte riktigt ”landade ” där när det begav sig. Och inte heller barnen …
Kram!
Hej, Eva!
En nostalgitripp måste detta vara för er båda. Men som jag känner det så var det en jäkla tur att du redan då flaxade….UT ur instängdheten..sådant kan sätta spår 😦
Ha det gott vännen! Kramis, Agneta
Kramis Agneta! Visst är det en nostalgitripp … mycket är som förr men mycket är också förändrat och faktiskt inte till det bättre … Det beror inte BARA på att vi blivit äldre … En del får man kanske skylla på vädret också … 🙂
Kram!