En grej jag skulle vilja lära mig

är att alltid kunna sova en hel natt …  eller åtminstone en halv  … i ett sträck.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Vad är det för en Gud?

887158465468_Cover.255x255-75

Kaos är  … ta mig f-n i båten … granne med Hin håle.

Inte väcker något mäktigt väsen ” serafen” till liv” eller solarna till dans.

Här är det helvetesmörkt nästan dygnet runt

och en God morgon … är nästan för mycket att önska.

Hur ska den kunna bli det?

Nu hädar hon allt den där Skatan och trots att hon inte är medlem av någon kyrkan känns det nästan lite läskigt att skriva så här.

Blir hon månne straffad nu?

Ännu mer …

Peppar, peppar … ta i trä!