Idag skulle Margith ha fyllt år, 61 år, och vi skulle ha firat henne i ateljén … som nu är såld.  Sen skulle vi gå ut  och äta nånstans och sen gå vidare från ställe till ställe. För att fira.

Kanske inte just idag, förresten. Då skulle hon nog ha firat med sin familj. Sin älskade familj, sina söner och barnbarn, ja hela högen runt omkring sig. Och Djupingen.

Men på tisdag kanske … eller …

Sorgen har dämpats efter ett och ett halvt år  men molar nånstans djupt därinne.  Och jag saknar henne så … så … så outsägligt … varje dag. Ibland är saknaden så stor … så stor att det gör fysiskt ont. Hjärtat snörper till  och blir stumt. Förstenat.

Det är alltid något jag skulle vilja ha sagt, något jag tänker på som jag skulle vilja älta. Älta  med just Margith … skulle vilja …

Skärmen  slocknade  … släcktes ner …  blev alldeles svart  … för datens uppdatering och ”morgonrengöring”. Jag tittar på klockan. Hon är 7.35 … Sju och trettiofem och skärmen blir svart … allt försvinner …

– Det kan bara inte vara sant …

– Fanns det kvar?

Jodå, bland utkasten fanns texten kvar.

– Lova mig att komma till mig…ge mig ett tecken… någonting så jag vet att du är med mig. Lova mig. ,

Vi  hade lovat varandra.

Skärmen slocknade precis …

Det måste vara ett tecken …

En hälsning …

”Du kan inte leva fullt ut för tidigt för du vet aldrig hur tidigt det kommer att vara för sent”

var Dagens ord  i  Kalender 2010 Peace & Love som jag fått  från Jeppe … när jag  slog upp den 23 januari …

… ”du vet aldrig hur tidigt det kommer att vara för sent”

– Är inte det en blinkning från Margith … ett tecken … så säg?

Om en vecka har vi Kärringträff hos mig hemma i Nyköping … Kärringträff med Söderforsarna …

Jag försöker ta henne på orden, Margith … jag försöker …