Svägerskan I kom till sitt 50årsjubileum… och hade en liten present med till mig och Mannen…och … när jag öppnade paketet…
… mötte mig bilden av Koltrasten… jag såg bara Koltrasten… inte att det var en olivolja… bara den… Koltrasten…
Hade Svägerskan I tänkt på … sett… att det var en koltrast… och vad koltrasten betyder för mig… och därför köpt just den här oljan…
Neej… är det en koltrast på… jag såg bara att det var nå´t gult… Det var försäljerskan som sa att det här var en god olivolja..så då köpte jag den…menade Svägerskan I
Slump?
Tror inte det. Dels för att jag inte tror på slumpen, dels … för att hon…min Margith… alltid är med mig… finns där… ibland lite längre bort… ibland nära… och ofta ofta som en stor stooor saknad och längtan … till något som jag aldrig kan få tillbaka…
Just nu… när jag skriver det här… växer klumpen i halsen… och jag saknar henne sååå himla mycket…hennes tankar… att bara tala en liiiten stund med henne… jag förstår inte, fattar inte… vill inte förstå, fatta… det här med … aldrig mer…
”But somehow I know it won’t be the same
Somehow I know it will never be the same. ” (Jack Johnson)
Skatans tankar 
Det var naturligtvis en hälsning från Margith och det är inte första gången hon skickat fågeln till dig för att du ska känna att hon finns i din närhet och visst kommer ni att träffas igen någon gång på någon plats igen så förtvivla inte. Det är tvärt om hon vill. Att du ska le när hon skickar ut sina fåglar och vinka lite glatt mot skyn. Kram kram
Vem vet vad som är slump och vad som är annat… Sakna nu henne en stund och minns henne sedan med glädje! Allt ni gjort tillsammans och upplevt. Det finns kvar ändå.
Kramar!
Skogsnuvan! Ja… det förstås… men det är svårt … ibland… att just le… när saknaden blir för stor… Kramar!
Znogge! Jag minns henne ju med glädje… Det fanns ju nästan bara glädje i vår relation… trots alla olikheter … så var de alltid bara berikande… Margith var glädje…men … minnet blir ju ibland lite glädjesorgsaknad… eller vad man kan säga… Kramar!
Ja, det blir sorg över vad man inte längre har… Det är tufft när den känslan kommer över en.
Kram!
Förlåt om jag klampar in på känslig mark nu, men igår morse såg jag en koltrast som jagade en skata utanför mitt köksfönster. Alltså, de höll sig på marken och koltrasten sprang efter skatan som hela tiden försökte gå undan. Såg det ut som, alltså… Jag tänkte på dig och din vän och skrattade, för det såg rätt festligt ut.
Znogge! Och… som du skrev tidigare … en fantastisk glädje förstås… av att ha haft en så´n vän.. 🙂 Kram!
Lilla Blå! Har svårt att höra klampet …sschh jag hööör inget klamp…. 🙂
Det skulle jag vilja ha sett… skatan och koltrasten i farten… *skratt* 🙂 Jag, Skatan gillar ju att bli ”jagad” av Koltrasten även om det kan vara skönt att ”komma undan” de där saknadstankarna förstås… Kram!
Tack så jättemycket för senast! Lustigt med koltrasten! Det kan kännas som om man får små meddelanden från yttre rymden ibland. Och så många trådar det finns mellan oss människor! Tänk att stöta ihop med en studentkamrat till dig, en man som under tre års utbildning lånat mitt arbetsrum! Vi har hejat på varandra många gånger men varken han eller jag hade någon aning om att vi kom från samma stad och hade gått i samma skola. En vemodig känsla dröjer kvar efter 50-årsjubiléet. Så många år som förflutit! Nägra av mina vänner har också varit på studentjubiléum och vi har utbytt erfarenheter.
Så bra att ni har bildat en arbetsgrupp för trädgårdssysslorna!
Hälsa H och SF!
Kram
Visst var det en hälsning, igen!
Det är nog det svåraste, att förstå och acceptera ”aldrig mer” och i vissa stunder, är det rent omöjligt.
Kram!
Kristina! Ja… trådarna mellan människorna bildar verkligen ett ”lustigt” nät… Jag tycker också att det var ett fantastiskt sammanträffande att du lånat ut ditt rum (i 3 år!!)till en av mina närmaste vänner under skoltiden när han gick sin psykoterapiutbildning… Inte klokt!
Visst ääär det vemodigt… att man har så mycket bakom sig…redan…
Men… :-)… förhoppningsvis … har vi en del kul framför oss också… ännu en tid…
Hoppas nu den här arbetsgruppen kommer fram till en vettig lösning också… innan alla kommer i luven på varandra…
Mannen och SF hälsar tillbaka så gott…
Kram!
Nina! Jaa, jag ser det så… som en hälsning, igen.
I vissa stunder… ja, nästan jämnt… är det rent omöjligt att acceptera det där ”aldrig mer”… men så är det… man har inte något val… Kram!