Skatan var helt utmattad när hon anlände Yngsjö. Så utmattad att hon för första gången i sitt liv somnat vid ratten. Naturligtvis somnade hon inte. Hon nickade till men när nicken var klar, så att säga, förstod hon att hon faktiskt nickat till ordentligt. Trafiken var tät men hon stannade inte ändå. Hon nöp sig ordenligt överallt, ruskade på huvudet, drack några klunkar vatten och fortsatte köra.  De väntade på henne i Yngsjö.

Väl framme och på Johannagården bytte hon bara bil. Det skulle bli grillfest på ridhuset med klubben. Bilen var redan packad så det var bara för Skatan att vältra över sig i den från sin.

Värmen var verkligen tryckande.

Vi hade inte mer än anlänt och fått ut pick och pack  då det brakade lös.

Vilket oväder. Tidernas oväder. Det verkade som om åskan höll sig precis över våra huvuden. Elen slogs ut. Blåsten piskade regnet på tvären så sikten var obefintlig. Och blixtarna avlöste varandra. Och mullret. Skatan hoppade högt vid varje rejäl smäll. Det smällde högt, hårt och rejält.

Efter regnet kom i alla fall  solskenet …

Långborden fylldes med sallader och bröd och vin och öl. Grillen gick varm. Vi åt och drack och blev underhållna av den verkliga  naturbegåvningen i stand up … Skatan skrattade igen, högt, hejdlöst, förlösande …

Den natten skulle Skatan sova gott … riktigt gott.

Hon var nästan hemma.