Skatan nr 213

skatanÄven om Skatan är intill döden trött … varje morgon hoppas hon förgäves kunna utnyttja sitt förkylningsläge till att hinna med att göra både det ena och det andra,  åtminstone att läsa lite i ryggläge t ex …  så måste hon rycka upp sig och passa på och anstränga sig lite när en så´n här berättelse fallit under hennes skarpa skatblick.

Så nu gör hon ändå  ett litet uppryckningsförsök ur sin dvala.

Allt började alltså med att hon fick se något spännande i en quiz (i svaret alltså)  och nystade vidare.

Jo … mycket riktigt. Det är inte bara Skatan herself som är en flaxande, reslysten och nyfiken f-n. Nu har en av hennes art tagit sig ända till Svalbard … först på plan bland skatorna … och fått ett alldeles eget nummer. Skatan är den 213:e fågelarten som registrerats på ögruppen.

Men både fågelforskarna som Skatan vet ju att att den där fränden bara var på genomfart. Inte kan hon bosätta sig däruppe i kylan och mörkret om vintern och kylan och ljuset om sommaren. Det är nog inte bara behovet av många kvistar till ett stort bo som kommer att avgöra hur länge hon stannar.

Men det är aldrig fel att se sig omkring.

Urfågeln …

var inte en fågel

Och osökt kom frågan  till Skatan att tänka på  ..

Vad är Skatan? …

Kan hon verkligen  klassas som skata?

– Var gränsen går är oklart. Naturen är komplicerad. Allt det vi trodde var typiskt för fåglarna fanns hos dinosaurierna, säger Per Ericson.

Allt det Skatan ”trodde var typiskt för”  skatorna finns ju hos henne… utom det där tjuvaktiga förstås …

… och så fjädrarna som hon saknar … hmmm …

Men hon har ju ”en fjäder i hatten” … i alla fall.

Så hon har bestämt sig.

Skatan ääär en skata  i  människohamn  …

Så det så.

Borta för världen …

… har Skatan varit idag …

I sin egen värld … och i StinaFinas …

Hon har målat … ja, tagit sig samman och börjat så smått igen …

Skathuvudet är ännu inte riktigt klart  men så här ser det ut … just nu … där det står på staffliet …

Hon har läst … och promenerat i solen med StinaFina som har blivit så bra, så frisk  … ja, alldeles som förr. Fast än kan hon inte slippa medicinerna och mattiderna och dietmaten … men hon är  på G 🙂

StinaFina är på G …

Och så har Skatan gråitit floder när hon har sett en underbar härlig fantastisk film

… och så …

Ja, Skatan har helt enkelt inte haft den minsta lust att blogga … och hon får se om lusten infinner sig senare idag … eller …

Skatan känner sig … ja, hon känner sig … som hon ju skulle kunna känna sig varje dag egentligen … om hon tänker efter. Bekymmerslös, lättsinnig, sentimental och … glad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här är min plats

… min alldeles egna plats.

Här jag kan landa, boa in mig och bre ut mig, skriva, reflektera, kommentera.

Precis hur jag vill.

Jag kan deppa när jag känner mig låg. Jag kan sprudla av glädje när jag känner så.

Här kan jag skriva av mig av intryck och påverkan från människor jag möter, böcker jag läser, nyheter, vad folk säger och tycker.

Huller om buller.

Här kan väckta minnen ventileras och mötas av reflektioner från mina kära bloggvänner i kommentarer.

Glada minnen, vardagsminnen men också svåra minnen när jag inte mått så bra i livet. Kan jag ventilera och älta  med en frenesi som kanske tar över. De mörka minnena kan … det sorgliga kan … kanske ibland tyckas dominera och ge bloggen slagsida.

Fast jag tycker inte det ändå  … men

Det är ju ofta så att det mörka har man/jag dolt inom sig/mig, inte släppt fram i ljuset, skamset bevarat som en hemlighet. Jag har bara visat upp de glättiga sidorna av mig själv. Och skrivit av mig i dagböcker och ältat i snack med de allra närmaste.

Ni får inte glömma att det var jag som under min tidigaste tonårstid var klassens clown. Och en clown har ofta en ”baksida” som inte visas upp … inte vågas visas upp.  Nej det skall skrattas och vara roligt. Hela tiden.

Och nu … när jag fått den här platsen, min alldeles egna blogg, kan jag göra allt det. Släppa demonerna loss, för att  associera till  Ingmar Bergman. Inga jämförelser i övrigt förstås 🙂

Och då kan det tyckas att det mörka tar över. Själv tycker jag inte det … men en annan liten fågel viskade i mitt öra att så kan det kanske framstå …

– Hur mår hon … egentligen?, undras det …

Jag skriver om mig själv. Det är jag själv som lämnar ut mina egna  känslor … precis så mycket jag vill …

Jag lämnar inte ut någon annan levande person.

Jag lämnar inte ut Mannen, inte barnen och inte barnbarnen utan ”medgivande”  och OM jag skulle skriva något mer personligt och inte bara allmängiltigt om barn, barnbarn, mamma-, mormors- eller farmorsrollen så står jag för det … kan se personen eller personerna i ögonen och stå för det.

Jag skriver inte skit.

Och … om det verkar som jag ”lämnar ut” någon död person … är det min och enbart mina känslor om och kring den personen som jag ventilerar.

Det kanske märks att inte ens Mannen har fått egentliga konturer … är ganska frånvarande och anonym.

Jag skriver för det mesta som Skatan men då och då som jag … utan förklädnad.

Det är JAG som är Skatan också förstås … men med ett litet förbehåll på något vis. Bakom Skatan kan jag antingen ”ta i” så jag spricker … och tillåta mig saker och ting än vad jag gör som jag.

OM det har blivit en övervikt mot depp-hållet på senaste tiden är det för att det är höst och på hösten har jag periodvis deppat på grund av mörkret i många år och i långa tider … så det är inte så konstigt. Det är då man kurar inomhus  igen och har tid att reflektera över livet i allmänhet och sitt eget i synnerhet.

Och så har jag nu en arena. Min egen ”terapisoffa” att ligga på har bloggen blivit och det var längesen jag besökte en psykolog … 🙂

Jag är i grunden en glad, positiv människa … eller fågel … som gillar att kraxa och flaxa  som Skatan … och om mina/hennes Tankar tippar över åt ena eller andra hållet så … är det som  Skatan/JAG är.

Skatan är fantastisk. Faktiskt.

Skatan från Österrike är äntligen hemma

Alla vet väl hur en skata ser ut … tänkte Skatan när hon beställde den hos en keramiker som hon träffat av en slump i en by högt uppe bland bergen i Österrike. Och beskrev inte närmre precis hur hon hade tänkt sig den …

Men Skatan hade nog inte tänkt sig den som den såg ut när hon skulle hämta den … eller dom. De skulle göras i tre olika tekniker och alla tre hade  Skatan beställt.

Ingen av skatorna var svartvita utan vitsvarta … om ni förstår hur jag menar …

Konstigt nog finns det inte så många skator i Österrike och konstigt nog visste alltså inte keramikern hur en skata såg ut.

Men till hösten … då skulle Skatan få sina skator.

Hösten kom men då höll keramikern på att bygga om sin verkstad så …  inga skator för Skatan.

Vintern kom och då höll keramikern på med en stor utställning inför julen … och inga skator för Skatan.

Men nu … när Mannen åkte ner och flydde fältet inför Kärringträffen … nu skulle skatan vara klar.

Skatan?

Ja, det bidde inga tre skator i olika tekniker.

Det bidde en.

– Är det så här en skata ser ut i Österrike? Så himla lång näbb och ganska så kort … förhållandevis kort stjärt …, tänkte Skatan

Fast … förstås. Keramikern däruppe på berget kanske hade studerat Skatan närmre än hon visste … långnäbbad och kanske med en inte så framträdande stjärt som i fornstora dar …

Och Skatan flyger ju aldrig så långt att inte stjärten följer med.

Så då kan det ju vara praktiskt att den inte är så himla lång …

Eller hur?

Skatans tankar tänker

… när hon ser den där förargliga, gula fläcken …

… att hon inte har något större fel på Gula fläcken i alla fall …

– Förbaskat också, att frukostägget  skulle  hamna dääär … nu igen … äsch … bort bort … bort

Och så fortsätter hon … Skatan … ut i trädgården och kraxar lite … men vad i …

– Vad göör ni ? , kraxar hon   (dom tror hon säger  ”Rooney”, men … där tar de fel)

Skatan gillar verkligen  inte att bli retad och tar till det  STORA kraxet …

– Fuck up … Fuck up … , kraxar hon …

– What a bitch!

Tacka sjutton för det …

Grattis ettåringen

Idag  fyller Skatans Tankar ett år.

Kanske inte redan … klockan är bara tjugo i fyra på morgonen … men man brukar ju fira födelsedagarna tidigt även om själva födelseögonblicket infaller senare under dagen.

Den 22 november 2008, lämnade Skatan sitt Tänk . Inte helt och hållet. Hon hade  sitt Tänk och sina Tankar parallellt ett tag. Och det var först på Luciadagen den 13 december som hon flyttade över  d e f i n i t i v t.

Sedan dess har Skatans tankar haft 41 090 besökare, gjort 745 inlägg och fått 4 224 kommentarer … inte bara fått utan också svarskommentarer från Skatan finns bland dom förstås   och … som  Skatan berättat tidigare … i 88 kategorier.

Hon har blivit nominerad till en bloggtävling för 50+-bloggar i Dax.se och kommit ända till final och vem vet hur långt det bär … det är sista dagen ni kan rösta på mig … i kategorin Personligt …  om ifall att ni vill …

Inte dåligt för att komma från en flaxande … men uppenbarligen mer kraxande … skata.

Ett fyrfaldigt leve för Skatans Tankar … De må leva

hurra, hurrAA, harrAAA, HURRAAA …

Nominerad

Skogsnuvan har gjort mig uppmärksam på att jag också, nej, inte jag … utan  min blogg förstås, Skatans tankar, är nominerad i en 50+-bloggtävling som daxbloggen har utlyst.

Bilmedtext_412_01(Bild från http://www.daxbloggen.se … som jag lånat och  äntligen fick in via Mozilla Firefox … Trägen vinner!)

Skogsnuvan är självklart också nominerad.

Själv har jag ingen aaaning om vem som har nominerat min blogg men kan inte hjälpa och erkänner villigt att jag känner mig väldigt stolt och tycker att det är jättespännande … att ha hamnat i ett sådant sällskap.

Sååå … vem skall jag i min tur nominera. Det blir en svår nöt att knäcka. Jag har väl ett hum om vilka av mina bloggvänner som passerat de femtio … men är inte säker förstås så …

Så snälla, snälla, snälla (som Caroline af Ugglas sjunger i ett annat sammanhang) … snälla, snälla snälla  … kan ni över 50+ inte nominera er själva. Det fååår man. Så slipper jag dilemmat … och  kanske glömmer någon … som blir ledsen att just han eller hon inte blir nominerad av mig …

Visst ääär det spännande …

Den svarta boken

I Den Svarta boken skriver jag ner mina innersta – ofta mörka – tankar och känslor. I den öser jag galla över Mannen när jag tycker att det behövs och jag känner för det. Där skriver jag sentimentala dikter och haltande haiku.

moleskine_pocket_plain_notebook

I Den Svarta Boken är jag för det mesta ilsken, sorgsen och svartsynt.

Eller … också …  himlastormande lycklig.

Jag kan också skriva om väder och vind.

Och så ältar jag. Ältar oförätter och nåstick, ältar vad den eller den personen menade, ältar, ältar ältar.

I Den Svarta Boken, skriver jag av mig, lassar ur mig, tömmer mig.

I Den Svarta Boken är jag svart.

I Bloggen skriver jag Tänk och tänker. Reflekterar om ditten och datten … som synes.

Skatans tankar – Skatans tänk – .

Kanske skulle Skatan också börja häva ur sig, spy galla, älta oförätter … inbillade eller sanna … , skriva det där svartaste svarta som ju finns där hos henne. Ibland. Allt som oftast.

Men vem sjutton skulle det engagera att läsa? Bara Skatan själv.

Det är allt tur att jag har Den Svarta Boken till det svarta och Skatan har sina Tankar – de vita eller svartvita  – här.

Var sak på sin plats … liksom.

moleskine2

Efter regn kommer solsken …

IMG_3374

Skatan var helt utmattad när hon anlände Yngsjö. Så utmattad att hon för första gången i sitt liv somnat vid ratten. Naturligtvis somnade hon inte. Hon nickade till men när nicken var klar, så att säga, förstod hon att hon faktiskt nickat till ordentligt. Trafiken var tät men hon stannade inte ändå. Hon nöp sig ordenligt överallt, ruskade på huvudet, drack några klunkar vatten och fortsatte köra.  De väntade på henne i Yngsjö.

Väl framme och på Johannagården bytte hon bara bil. Det skulle bli grillfest på ridhuset med klubben. Bilen var redan packad så det var bara för Skatan att vältra över sig i den från sin.

Värmen var verkligen tryckande.

Vi hade inte mer än anlänt och fått ut pick och pack  då det brakade lös.

Vilket oväder. Tidernas oväder. Det verkade som om åskan höll sig precis över våra huvuden. Elen slogs ut. Blåsten piskade regnet på tvären så sikten var obefintlig. Och blixtarna avlöste varandra. Och mullret. Skatan hoppade högt vid varje rejäl smäll. Det smällde högt, hårt och rejält.

Efter regnet kom i alla fall  solskenet …

Långborden fylldes med sallader och bröd och vin och öl. Grillen gick varm. Vi åt och drack och blev underhållna av den verkliga  naturbegåvningen i stand up … Skatan skrattade igen, högt, hejdlöst, förlösande …

IMG_3390

IMG_3384

IMG_3389Den natten skulle Skatan sova gott … riktigt gott.

Hon var nästan hemma.

Skatans tänk om sina tankar

Det känns ju konstigt egentligen att jag… tidigt på morgonen … när jag ännu inte har dragit på mig min  ”rustning”… skriver av mig… och skriver om mina ganska så privata känslor…

… och inte heller raderar inlägget när jag ”vaknat” ordentligt…. 

… och undviker datorn …. går lovar utan att gå in… är ute hela dagen …nästan… så att jag inte skall radera ….

Men… så här tänker jag om det…

Skatans tankar är min alldeles egna blogg… min ”dagbok” , mina tankar… där jag skriver om det mesta, stort och smått, om böcker som jag läser, om musik som berör, om min familj, mina barn och barnbarn, om StinaFina och lite om Mannen med… och så om mig själv… om den jag är… hur jag känner och tänker och tycker… 

… och jag ääär ”öppen” som människotyp … privat…utelämnande…  på gott och ont… 

Men varför kan människan inte bara skriva av sig… och inte publicera … kan man tycka och tänka…

Då tänker jag så här …att om det  nu får stå kvar… detta ältande…som jag redan har skrivit om många gånger när sorgen och saknaden ”vällt över mig”… och någon som också har en så´n här sorg… någon av de 40 – 50 dagliga besökare här hos mig läser och känner… att ja, att hon eller han inte är ensam om så´na här känslor… som ju kan vara väldigt svåra att förstå… att någon mer efter så lång tid… har så häftiga känslor… kan det ju kännas trösterikt och skönt… att ja… att man inte är ensam…

När jag skrivit ner allt i bloggen… och publicerat… och mina tankar har flugit ut… i rymden… känner jag mig genast mindre ensam.Jag har delat med mig ….och kanske någon annan också…känner sig mindre ensam…som läser det jag skrivit…

 Och så  alla fina kommentarer…

Skatan

IMG_3202IMG_3204IMG_3205

Idag träffade jag en konstnär… en skrotkonstnär… som hade gjort en fågel……

– Vad är det för en fågel? frågade Skatan…

– Jaaa… inte vet jag… en fågel… vilken som helst.

– Kan det vara en skata tro?…

 – Kanske det…

– Visst …visst ser man att det är en skata på den långa stjärten…eller … Den har ju lite lång hals men… just den här Skatan kan ju vara lite mer än lite nyfiken… och kanske har halsen blivit liiite längre än normalt för en skata… ?

– Jooo … jaaa…hmmm… Jo, nu ser jag faktiskt att det ääär en skata

..sa konstnären Edgar Svensson och packade in skatan i tidningspapper medan Skatan gick till bankomaten….