(Margith har målat porten i akvarell)
Idag för ett år sedan tog vi farväl av Margith i Gustafs kyrka. Det var den vackraste sommardagen och det vackraste och sorgligaste farväl jag tagit … och samtidigt nu så här ett år efter … känns livet hoppfullt och rikt igenoch jag har börjat leva som hon uppmanade oss … för henne också.
Men jag saknar henne förstås … varje dag går åtminstone en tanke till henne och jag minns …
Även om porten tycks stängd så tror jag ändå att nånstans, nångång möts vi på nytt.
Skatans tankar 
Det tror jag med.
Vacker bild! Dina fina minnen kan ingen ta ifrån dig.Sådana man kan plocka fram när man vill. Har haft en riktig blogg-kom i fatt dag. Skönt vara hemma igen o ta det lite lugnt nån dag. Kramis
En dag att minnas. I dag en dag att gå vidare.
Kramar!
Hon verkar ha haft talang för det där med att måla. Inte illa alls! Det är bra att minnas alla de bra saker när man mist någon, det gör sorgen lättare 🙂 KRAM
En gammal vän som jag inte träffat sedan jag flyttade till Margith i mitten av 80-talet skrev ”det gäller att fortsätta att leva och minnas henne med glädje i din glädje och inte i sorg”. Just så känner jag det nu!
Tandgnisslur! 🙂 Kramar!
Ingrid! Jaa, Margith kunde måla. Kanske skall jag skapa ett Galleri med hennes bilder här hos mig också. Deet var en bra idé som du nu gav mig. Det är jobbigt att försöka komma i kapp. Jag brukar ta vid där jag är i tiden. Eller kanske gå tillbaka någon dag bland inläggen. Kram!
Znogge! Eftersom Margith är så mycket Glädje för mig går jag nu vidare, själv och för henne och med henne i tankarna och med glädje i hjärtat att jag fått ha haft henne i mitt liv. Kram!
turez! Ja, och det fanns ju nästan bara bra dagar med Margith. 🙂 Kramar!
Göran! Det går nästan inte att undvika. Hon finns alltid med mig i ”min glädje” För så fort jag har kul tänker jag på henne: ”Det hääär skulle Margith ha gillat och skrattat åt”. På vår kärringträff i Söderfors eller Hedesunda var hon nästan fysiskt med … och vi hade verkligen så himla roligt . Och det är ju klart … jag saknar henne mycket mycket men hon ger mig så mycket också … fortfarande så levande på nåt vis. Kramar!