Vem kan det vara som skriver om att ”trösta knyttet” mer än Tove Jansson … och nu Skatan?
Jo … Mymlan och Bloggvärldsbloggen .
Och Mymlan skriver förstås … som hon brukar … om något riktigt angeläget. Hon tar upp och tänker om det här med uppmärksamhet, kommentarer på bloggar, Facebook och twitter … om att ”inte bli sedd” och få kommentarer etc etc … ni vet.
Och det ääär ett angeläget tänkvärt inlägg.
Skatan är ju en spontan en. Gillar många, blir lätt engagerad och fascinerad och så … plupp … så har ännu en ny bloggkontakt hamnat i min bloggroll som bara växer och växer och växer.
Och inte hinner jag med heller… att ens läsa alla bloggar där. Så ofta. Och kommentera.
Ibland får jag dåligt samvete. Men så slår jag det ifrån mig.
För man kan inte hinna med allt och alla. Hur gärna man än vill. Inte ens Skatan som inte yrkesarbetar och är hemma hela dagarna har tid …
Måste ju leva lite emellanåt också … så jag har nåt att blogga om. 🙂
”Jag twittrar inte … men bloggar och tycker att du har skrivit ett fantastiskt tänkvärt inlägg. Som vanligt. Och det surrar förstås i gång i huvudet på hur man själv ”bemöter” sina medbloggare. Min blogroll växer och växer … fler och fler bloggare vill jag ”ha till hands” Men. Jag hinner ju inte meeed. Att kommentera. Alla. Varje dag. Inte ens varannan eller var tredje. Och får dåligt samvete. Ibland har jag tänkt att ta bort min bloggroll … men den tillhör ju också ”min profil” på sätt och vis. Jag får nog nöja mig med att ”försöka så gott jag kan” att ”se” och hinna med alla … någon gång, då och då. Kramar!”
Så skrev jag som kommentar i Bloggvärldsbloggen hos Mymlan.
Alla försöker så gott de kan och man kaaan ju tänka till lite extra nån gång emellanåt. Och så är det en sak till.
Alla kan ju inte älska alla. Var sak har sin tid. Var tid har sina behov bla bla blaaa
Så om någon känner sig verkligen förfördelad … knacka på, stig in … och säg som det är.
”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”
Skatans tankar 
Nog för det är roligt med kommentarer men det tar onekligen sin tid med bloggen. När jag börjar arbeta kommer bloggtiden att minska drastiskt. Så är det bara.
Men visst, är man på plats så går det snabbt att lämna ett litet tasssavtryck!
Kram!
Nej tid har man inte gott om men det är som du säger man kan bara göra så gott man kan och det ska ju vara ett nöje att blogga och läsa bloggar. Ingenting som man ska ha dåligt samvete för. Tycker att du ger dig tid att kommentera rätt så mycket Kram på dig tokfia
Det där känner jag igen. Det är svårt att hinna med alla, hur gärna man än vill. Man vill verkligen inte ”glömma bort” någon…fast bloggeriet ska ju vara ett nöje, inte en börda så det gäller väl att försöka hitta någon balans…
Znogge! 🙂 Kram!
Skogsnuvan! Kram på dig själv 🙂
Speja! Och så är det ju så. Att även om bloggrollen är lång är det några ”som ligger en varmare om hjärtat” eller hur jag skall säga … som man absolut vill hinna med. Jag själv har verkligen inga problem … har överhuvudtaget inte tänkt på det. Men … det kanske känns … om det nu är så att man upplever sig som ”bortglömd”. Kram!
Jag vill egentligen läsa fler bloggar och kommentera mera, men samtidigt vill jag inte tillbringa mer tid framför datorn hemma än vad jag gör. Lite motsägelsefullt 🙂
Man gör det man hinner helt enkelt, så är det bara.
Tänkvärt, har tänkt så ibland om de som har länkar till hur många som helst; hur hinner de med så många?! Men sen ser man ju hur det sakta växer nya vänner kommer till. Har ju själv inte hållt på så länge… Ryktet sa dessutom idag att halva företaget stod vid datorn o tittade på min blogg vad det gäller bröllopsbilderna, lite kul.
Pruddelutt! Ja … man gör som sagt så gott man kan. Och de som bloggar själva känner ju till hur det ääär. Man räcker inte till heeela tiden. Kram!
Ingrid! Jag lägger till och lägger till … till min bloggroll och tänker inte på att de skall ”underhållas” och läras känna som vänner också. Det är mycket mycket svårare att ta bort från blogrollen. Då låter man hellre bli. Men det utkristalliseras ju onekligen ”favoriter” på nåt sätt. Det går inte att komma ifrån.
Jag har så mycket glädje av att blogga … får så mycket ”nya” vänner, får mitt behov av att skriva och uttrycka mig, debattera, lägga mig i, hänga med tillfredsställt … så själv har jag inga problem och behöver bli ”tröstad” som Knyttet. Men det är inte lätt. Man kan inte tänka på alla alltid. Kramar!
Jag känner igen det där. Mina ”skrivarkvällar” går oftast åt att läsa ifatt alla bloggkamrater. Jag har försökt att minska på det där och ägna mig åt mitt eget egoistiska skrivande den här kvällen men sen kan jag ändå inte låta bli. Jag måste ju in och titta: Vad gör ni? Vad tänker ni? Hur mår ni? Det är nästan roligare än att blogga själv. För övrig är det där med tid något det finns alldeles för lite av över huvud taget. Att hinna med allt som man vill och borde är bara att släppa. Försöka få det att hinna med lite mer av vad man vill än vad man borde. Det tror jag är en bra balans.
Soldansare! Ett tag försökte jag skriva mitt ”eget” inlägg innan jag besökte mina bloggvänner. Annars var det stooor risk att jag fastnade och inte hann med … men det föll. Nu gör jag lite huller om buller. Som det faller sig. Och ju längre tid man har gjort ”paus” ju svårare är det att få flyyyt igen. Kram!
Jooo håller helt med….och man kan inte göra mer än sitt bästa…
Twitter? Vad är det?? frågar jag som inte bara missar att kommentera….utan även att svara på de kommentarer jag får med jämna mellanrum…..Jag missar också alla möjliga ord och nya företeelser…
För att inte tala om att jag nu också missat skriva ett eget inlägg på några veckor…
Jisses…..kvinna börjar sacka efter alltså…
Ska se till att sparka mig själv i gumpen…
Fast det kan bli mycket….med allt
😉
Jag har bloggat i drygt fyra år och skriver lite kommentarer nu.
För mig är det fortfarande sommar. Det blir bättre när det blir vinter och jag sitter mer vid datorn.
Men när man lär känna sina bloggvänner så behöver man kanske inte skriva kommentarer varje dag.
Jag ser ju vilka som läser min blogg via mina statistikprogram och det känns okej att veta att dom läser men inte hinner eller orkar kommentera allt.
Om man vill få riktigt många läsare är det förstås viktigare att kommentera och länka.
Och när man skriver om ämnen som startar diskussioner.
Men jag trivs med min lilla blogg. 😉
kram
Deercat! ”Det kaaan bli för mycket” … har du alldeles rätt i. Stundtals. Kram!
Darkangel och Mumma! Och jag trivs med min … fast den ibland ”hänger över mig”. Men det är för att jag själv har ett sånt behooov. Kram!
Vad är det som gör att alla försöker hålla kontakten med alla här i bloggosfären men inte tänker likadant om sina verkliga vänner, inte med samma intensitet i alla fall, det är inte min erfarenhet. Vad är din?
Är det rädslan över att ens egen blogg ska bli glömd? Jag tänker på bloggvänner som med vanliga vänner. Vissa stunder behöver jag vara ensam, då skriver jag i min och läser inte i andras. Andra gånger vill jag inte tänka på mej själv alls utan tänka på annat och då läser jag hos er andra och skiter i att skriva. Om min blogg är glömd så är väl det strunt samma, blir jag sugen på sällskap eller påminna någon om min existens så hoppar jag väl in och gör det hos den som jag är sugen på att umgås med.
Nej nu måste jag åka till jobbet.
Tandgnisslur! Nja … jag tror nog att man, åtminstone jag, försöker hålla kontakten med mina ”verkliga” vänner liksom med vännerna häär. Det känns lite som jag har valt ut mina vänner när jag placerat dom i mig blogroll. Och vänner skall som du säger ”underhållas”, inte glömmas. Jag besöker inte mina vänner för att inte själv bli ”glömd” utan för att jag är nyfiken på vad som händer hos dom … Och man hinner ju inte allt alltid utan en del ”faller emellan” och man träffar dom inte så ofta. Men att då ta bort dom från blogrollen känns … är … gååår inte.
Nu skall jag åka till Borlänge ….
Fri som en fågel …
Fri som den fågel jag är …
Kramar!