Sommarens höjdpunk så fantastisk att det inte går att säga med ord

IMG_4134

Ett kort damp ner från Lena och Karl Johan (och Skatan som inte ens hunnit skriva och tacka ännu) och så Skatans dagboksanteckningar

Skatan och Mannen var bjudna till Kalmar. Det var en hel vecka sedan men orden har inte räckt till och hon har ännu inte hunnit smälta alla intryck. Men nu går det inte att vänta längre. Väntar Skatan ännu lite längre är det fara å färde att det inte ”bidde” något alls. Och som hon har misskött den här bloggen på sistone är farhågorna inte överdrivna. (Skatan har däremot skrivit i sin svarta dagbok förstås om dagarna i Kalmar)

Lena är Skatans allra första lekkamrat, bästis, som hon träffade redan i lekskolan vid ca 5 års ålder och lekte med så gott som varje dag ända tills Skatan flyttade med sina föräldrar vid 12 års ålder ungefär. Och de gick inte ens i samma klass. De var Sotlugg och Linlugg, Skatan hår var förstås svart som sot och Lenas lyste som guld i solen. Deras hästsvansar slängde och vispade åt samma håll när de sprang nerför backen från  Solbergagatan ner till henne på Klostergatan. Ellerpå landet i Wettersmålen ner till lagården hos Hessels. De träffades igen som fjortisar på konfirmationslägret i Sundborn och sedan tror jag Lena kom upp till Skatans student för femtio år sedan.

Det var alltså femtio år sedan sist.

Men så sammanförde Skatans grannar Gunilla och Lalle Skatan med Mannen med Lena och Karl Johan på en överraskningsmiddag som hette duga. Det var i mars och Lena och Skatan pratade minnen och pratade och mindes och mindes …

Och så kom den här inbjudan till Lena och Karl Johan.

Skatan och Mannen for till Kalmar, Skatans första besök i stan medan Mannen hade minnen därifrån som liten pojk.  De började sitt besök på familjens lantstället på Långö, ett underbart ställe där de fick njuta av en härlig lunch och träffa barnen Anna och Axel med respektive och barnbarnen förstås.

Som vanligt blev det inte många bilder därifrån eftersom Skatan var så upptagen i det ”verkliga livet” så hon glömde bort att fotografera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Framåt eftermiddagen for de till Kalmar och installerade sig i den underbara stadsvåningen som låg ett stenkast från Folkets Park dit Lena och Karl Johan bjudit dem att lyssna och se BAO med Helene Sjöholm och Tommy Körberg på kvällen. De hade  packat ner hemmagjorda piroger och ”rödvinsbärssaft” som matsäck och tagit med fällstolar att sitta på. Och solen lyste och folk var glada och det var en riktigt folkfest. T o m kajorna på taget tyckte det var toppen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

BAO med Helen Sjöholm och Tommy Körberg

Nästa dag som var söndag guidade oss Karl Johan på Öland dit de for över den fantastiska bron, som var ett äventyr i sig. Skatan hade aldrig varit på Öland och blev förstås överförtjust. De hade ju också en proffsig guide i Karl Johan (som är en av de mest allmänbildade och kunniga människor Skatan träffat. Han visste  ta mig tusan någonting om ALLT).

Första anhalten blev VIDA Konstmuseum där de också blev guidade av Karl Johan förstås.  Sedan januari 2016 ägs och drivs VIDA av paret Hampus Vallien och Emilia Thor som Karl Johan och Lena också presenterade oss för.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter VIDA for de vidare för lunch på Solliden och kungens café. De åt kroppkakor förstås … vad annat skulle de äta en sån här dag och efter lunchen fortsatte färden på Ölands västkust förbi byar som ännu inte ”skiftats” utan låg efter bygatan och med flera kvarnar i varje by som om bönderna inte hade kunnat komma överens och om en kvarn utan måste ha varsin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De korsade Alvaret med sin speciella blommor och sin egenartade karaktär och gjorde en snabbtur till Mörbylånga och Färjestaden för att Mannen skulle få se det hotell han vistats på med sina fastrar som barn och där han fått rostat bröd med BÅDE marmelad OCH ost. Och sen for de tillbaka över bron och hem för att pusta ut en minut och sedan blev det middag i Kalmar efter en lika proffsig guidning där förstås.

Hemma hos Lena och Karl Johan var det också som det värsta museum med fantastisk konst av olika slag. Karl Johans morbror hette t ex PO Ultvedt.

Dagarna var fyllda av prat och minnen och mat och ja … det här var sommarens absoluta höjdpunkt både för Skatan och Mannen. Nu kommer de inte släppa kontakten i ytterligare femtio år … det är ett som är säkert.

Snipp snapp snut … Skatans berättelse om detta tog nu ett tvärt slut.

All vår början bliver svår

Bättre går det år från år (Från Prin­sens ABC-bok 1883) efter det latinska ordspråket: ”Omnium rerum primordia sunt dura.” Enligt Pelle Holm, Bevingade ord, Stockholm 1964.

är en ramsa som Skatan fick höra många gånger som barn. Och visst är det så … All vår börjar ääär svår, att sätta den där pennan eller penseln till pappret ääär svårt.

Men övning ger färdighet, rutiner ger färdighet och knep och knåp redskap gör det lättare att komma igång … hålla farten uppe och inte ge upp alls.

Allt behöver ju inte bli perfekt. Ingenting behöver vara perfekt. För det ger ju sån livslust och energi att skapa …

För det är ju så himla kul.

Men Skatan behöver en knuff … hon har alltid behövt knuffar för att inte stanna upp, skjuta upp … ja t o m lägga av långa perioder …

Och så´na får hon nu ofta från Facebook-vänner och -sidor.

Inspiration.

IMG_0173

Nu senast fick hon syn på en länk till en blogg: ”That´s what she sketched” på FB som  Trine* länkat till och som Skatan genast nappade på och tänker försöka följa genom att göra en sketch eller blindkontur varje dag … eller åtminstone varannan … för att få in flytet ..

Vad vore Skatan utan alla som inspirerar henne och ger henne energi att måla, skriva och skapa på sin nivå, så gott hon kan …

Vad vore Skatan utan dem alla.

Alla sina go´a vänner och inspiratörer 🎨 ❤️

https://www.facebook.com/Creative-Art-Journaling-393514447526567/

  • Trine Petticrew är en dansk konstnär och vän till Skatan som hon träffade första gången som kursledare i en målarkurs  i Gagliano Aterno i Italien 2014  och som hon sedan varit hos i Danmark och i Gagliano Aterno en gång till och då tillsammans med Lis Juul som båda har varit en stora inspiratörer till  Skatan sedan dess.

 

Lite lugnare är det allt

mellan vindbyarna. Men både Skogsnuvan och Skatan vaknade av blåsten idag också … och är redan på benen.

De har fullt program idag också så det gjorde inte så mycket  …

Askan ska rakas ut och slängas. Det gick  inte igår  för blåsten … så idag måste den ut.

Sotarn är på ingång.

Och sen ska de iväg till Hammarstrand och PappersBeda och sen …

Gårdagen gick  i ett enda  huj … fullt av aktiviteter och möten … och nu börjas det redan idag också.

Mycket ljus … mycket värme … mycket vänner. Här hos Skogsnuvan kommer och går vännerna hela tiden. Tittar in, äter, pratar och avlöser varandra.

Igår fick Skatan healing av en kvinna som är under utbildning.

Det var en fantastisk känsla när Maja la sina händer på de ställen där Skatan har sina krämpor … som inte Maja kände till innan. Visserligen är magen ett väldigt vanligt ställe att ha ont i … men hon upptäckte också att Skatan haft ont i höger njure eller äggstock. Något som hon själv glömt bort.

Och så fötterna och benen förstås …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan och Skogsnuvan åkte till Kälarne på förmiddagen, till biblioteket oc h sen åt de lunch på hotellet som Skogsnuvan brukar en gång i veckan nu när hon slutat jobba. De träffade Sven och såg en hel del fler av hennes arbetskamrater … bara män … som åt falukorv och makaroner.

Precis som Skogsnuvan och Skatan.

Restaurangen var fullsmockad.

Sedan besökte de en affär som såg oansenlig ut men som bakom disken dolde rum efter rum efter rum med saker och ting … sällan skådade.  Ett eldorado.

En ren skattkammare.

Väl hemma igen kom DansBritt … och så Maja … och så PapperBeda som Skogsnuvan väver tillsammans med  och hennes hund, Grisnäsan.

De åt middag tillsammans … en fisksoppa som inte gick av för hackor … helt underbar. Skatan har fått receptet.

Och sen kom Ola, brorsan, som avlöstes av E, exfrun till brorsan och så …

Så blev de så småningom de två och Oskar igen … och Skatan såg för första gången +30 grader i februari på TV, en serie om människor i Thailand som Skatan inte sett förut. Det var ju spännande.

Och emellanåt var det Wordfeud … lite grand … för Skatan … och CastleVille … lite grand … för SKogsnuvan.

Nu kan denna dag börja …

Shoot!

Ön

De åkte till Ön i går på seneftermiddagen. P hämtade vid bryggan. Det var en underbar höstdag med hög krispig luft nästan ännu vackrare än mitt i sommaren.

StinaFina rusade iväg och försvann någon timme som hon brukar. Hon måste ju inspektera …

Själva blev de bjudna på champagne och små gåsleverkrustader och så småningom laxtournedos och sallad och vin och till efterrätt gino och glass … och efterrättsvin.

Och så satt de länge och pratade, pratade, pratade medan  solen gick ner och fullmånen steg och lyste över vattnet …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan vaknade som vanligt tidigare än de andra och hon och StinaFina njöt av morgonen alldeles ensamma i tystnaden innan frukosten och hemfärd.

En härlig eftermiddag och kväll hos vänner ute i skärgården.

En härlig höstdag …

Tomtemor har tjuvstartat …

Häromdagen kom en avi på posten och idag … idag har Skatan hämtat ut paketet och öppnat det och …

packat upp lager efter lager av papper och frigolit och … och så dök de upp till slut.

De var så väl och omsorgsfullt inpackade så att de inte skulle frysa på vägen  (eller gå sönder) … Skogsnuvans änglamuggar … och de kom till Skatan  tillsammans med ett så fint och vackert julkort man kan tänka sig.

Skatan blev så rörd att en tår inte kunde hållas tillbaka … och varför skulle den det ? … och blev varm i hjärtetrakten. Riktigt varm.

Vilken härlig, fantastisk människa hon är  … ja, hon är inte av denna världen, en riktig julängel själv … Skogsnuvan.

Åh vad Skatan är glad att ha fått träffa henne på riktigt också … och att vi blev så goda vänner.

Skatan önskar dig allt gott, Skogsnuvan, och framförallt en mild vinter framöver … och det kan gott sluta snöa också . 🙂

Skogsnuvan och harpesten

Blixt och dunder … teknikens under.

Skatan lyckades inte få inslaget om Skogsnuvan och Harpesten i svtplay ”inbäddat” här i sin blogg men här kommer länken i alla fall. (Klicka på det understrukna så får ni se…)

När Skatan besökte Skogsnuvan tidigt i höstas var hon sjuk i den där  pesten … fast att det var harpesten visste hon inte då …  och hon var så tapper , lite trött bara men hon visade Skatan runt och pratade och berättade och vi gjorde allt  som var planerat och hon höll humöret uppe.

Inte kunde Skatan ana att hon var sååå dålig.

Att det var harpest hon hade …

Men så är det med skogsrår,  skogsnuvan och skogens väsen … och änglar förstås … de är ett segt släkte …  oövervinneliga.

En harpestsjuk Skogsnuvan har fått älgkött att ta reda på … nog ser hon allt bra trött ut … och Skatan fattade inte ett dugg … hon fattade helt enkelt inte vidden av det hela …

Nu är Skogsnuvan äntligen pigg igen och kan äntligen börja  njuta av sin frihet och att hon nu rår sin egen tid … trots att mörkret blir mörkare framöver och det blir kallare och kallare och …

Nu kan hon börja känna efter hur det känns att vara sin egen … och friiii …

Skogsnuvan

Fisksjön hos Skogsnuvan

Skogsnuvan är magisk, ett troll, en häxa, ett skogsrå, en ängel … med magiska krafter och gåvor och egenskaper. Så fort jag såg henne stå där i sitt långa vita hår och vänta på stationen i Kälarne kände jag ”det där magiska” och så fort jag steg in i bilen drogs jag in i hennes magiska värld. Och jag kände mig genast hemma … ” — ”Skogsnuvans hem är också … magiskt. I varje hörn är där något att titta på. Jag ligger bland änglarna. Själv ligger Skogsnuvan bland sina ”karlar”, döda eller ”avlagda” …” — ”Skogsnuvan är en spåkvinna. Också. ” …

En änglavägg ovanför sängen där Skatan sov

Ovanstående skrev Skatan i sin dagbok … sin svarta anteckningsbok … förra året men det skulle lika gärna ha kunnat skrivas i år om hennes vän Skogsnuvan.

Skogsnuvan bara ÄR …  Skogsnuvan.

Skogsnuvans hus

I somras när Skatan var och hälsade på hos Skogsnuvan var hon sjuk. Hur sjuk hon var fattade Skatan inte eftersom hon inte gjorde något väsen av det utan vi skulle göra som ”planerat” … och det gjorde vi.

Vi besökte hennes lekkamrat och hans fru för att få äta och smaka  iransk mat och träffas … jättekul … vi åkte till Döda fallet och den thailändska paviljongen  och dessa ställen låg inte nästgårds precis.

Skogsnuvan och hennes lekkamrater från Iran

Och hela tiden var Skogsnuvan sjuk.  Hennes vänner kom på besök och åt lunch som Skogsnuvan lagat … en fantastiskt god lax … och hon var sjuk …

En trött Skogsnuvan med sina vänner Datafia och Dansann

Så här skrev Skatan i år i sin Moleskine … den svarta anteckningsboken  och dagboken:

Skogsnuvan är sjuk. Igår efter bastubadet kroknade hon i soffan och när jag kände på pannan var den het som en kamin” …

Skogsnuvan öppnar dörren till bastun …

… där vi bastade och drack rosa champagne …

Skogsnuvan höll på att svimma … Vi hade tagit upp potatis och när hon reste sig vacklade hon till och höll på att stupa … Väl inomhus tog hon ”trycket” och det var så lågt att jag inte trodde man kunde vara vid liv … med ett så lågt tryck …

Skogsnuvan tar trycket …

Trots att Skogsnuvan var så sjuk, gjorde hon ALLT för att Skatan skulle må bra och ha roligt och …

Hade bara Skatan vetat … (nu har hon rejält dåligt samvete skall ni veta …)

Skogsnuvan har gåvor … är synsk och kan spå … känner djuren som känner henne och flockas omkring henne … fjärilarna slår sig ner på hennes hand och fåglarna äter ur den … älgkalven gör sig hemmastadd i hennes trädgård och kaninen eller harpalten också … trots att Oskar, katten, skulle ha skrämt bort den … tycker man.

Men Oskar rör inte harpalten.

Blommorna blommar och en ek … som ju verkligen inte skall kunna växa och ta sig häruppe i Norrlands inland … står där så rak i ryggen. Den har en särskild historia … som jag tror att Skogsnuvan får berätta själv … om hon vill.

Oskar

Och Skogsnuvan  spådde Skatan, läste i sina magiska kort  … i år liksom förra året … och Skatan har skrivit ner vad som spåddes båda gångerna. Det tänker hon inte berätta om här men en sak som är säker … det är att Skatan är mer och mer övertygad om Skogsnuvans gåvor … (Spådomen stämde också väldigt väl överens om det som mediumet sa på den där Kärringträffen sist)

Allra sist … men inte minst … vill Skatan bara säga att hade det inte varit för bloggen hade aldrig Skatan träffat Skogsnuvan och fått en sån god vän ”på köpet” …

En ”riktig” och sann och fin vän och människa …

Snipp snapp snut … nu är detta inlägg slut

men inte Skatans vänskap med Skogsnuvan och hennes Oskar … förstås …

Patricia

… är Mannens chefs hustru i hierarkiernas Österrike. Och i Österrike säger man inte ”hej och du” i första taget så för mig var Patricia länge Frau M.

Patricia för ett år sedan ungefär …

Tills jag träffade henne. För hon hade verkligen hållit sig undan. Av princip. Jag hade tyckt det var ”knepigt” att de inte bjöd hem oss när vi var nyinflyttade och vilsna och inte kände någon men det visade sig att de … eller rättare sagt Patricia … inte bjöd hem någon av ”plikt” utan bara sådana hon gillade och ville träffa …

Att vara ”vit mans slav” passade inte och passar inte Patricia.  Det var därför jag träffade henne så sent … och helt av en slump.

Min träff med henne hade förstått föregåtts av skvaller, tissel och tassel … att sååå sa Frau M och sååå gjorde hon … och … kan Frau A … det var jag …  tänka sig … (jag försökte ”lägga bort titlarna”  så fort jag hann men det var inte alltid så lätt … )

Alldeles i början av vår vistelse där i Österrike … (vi bodde i en liten by, Schardorf,  ovanför staden där Mannen arbetade, Leoben) … hade Mannen kommit hem från ett möte med kunder då de ofta drog sig tillbaka upp i bergen och representerade i en ”fäbod”, Almhütte … eller vad jag skall kalla det … ett firmaställe, lustigt och pittoreskt … och Frau M … Patricia … som för en gångs skull var med,  hade blivit medelpunkten. Hon skrattade och pratade med gästerna/kunderna … visst gjorde hon det … men hon var klädd i trasiga jeans, var barfota och halsade … HALSADE … sitt öl. Hon kanske till och med var lite berusad … Kanske ändå inte ändå … för hon var alltid sådan … som om hon var lite berusad 🙂

– Hur var hon, var hon snygg … pratade du med henne …

Frågorna haglade över Mannen när han kom hem … Jag själv var hemma med barnen och hade sagt ifrån redan från början att jag inte var någon som tänkte ”hänga med” i alla sammanhang. Som utlänning och  svensk och exotisk  var jag ursäktad och förlåten. Och så var jag ju inte heller en hejare på språket …

Patricia är okonventionell. Hon kunde hänga  på pubar och Gasthaus och slå sig i slang med vem som helst, med motorcykelfolket … inte Bandidos och Hells Angels förstås … men med ”motorburen” ungdom  … och med skådespelare, konstnärer. När hon fyllde femtio fick hon en HD.  Hon hade haft ett yrke och jobbat som sjukgymnast men skadat sig i ryggen och var ”bara hemma” men passade på att utbilda sig till en ”medmänniska i livets slutskede” och fanns vid många döende människors sida.  Ett tag. Sen utbildade hon sig vidare … Just nu vet jag inte vad det är hon ”läser” … men något ”existentiellt” är det i alla fall. Hon är 7-8 år yngre än jag.

Jag satt och väntade utanför skolan på Sonen … hans skola låg en mil åt ett håll  i Trofaiach och lilla e:s en mil åt ett annat håll i Leoben och det gick inga bussar … då det knackade på fönstret.

Och där stod hon Patricia och log, presenterade sig och antog att jag var Frau A …

– Säg Eva, sa jag ..

När Sonen kom gick vi på café och åt glass och pratade och pratade och pratade. Dåförtiden såg Patricia ut som Annie Lennox med snaggat blonderat hår … nu är det lite längre och ibland rött ibland blont  …

och jag var såld. Jag blir ofta såld på människor som är ”sig själva”. Och en sådan människa är Patricia.

Sig själv.

Vi hade då bara några veckor kvar innan vi skulle åka hem till Sverige och jag skulle stanna kvar där hemma med barnen och Mannens och mitt långa särboförhållande skulle ta sin början … han kvar i Österrike och jag i Borlänge med ungdomarna …

Så jag hann inte träffa Patricia så mycket mer då innan uppbrottet till Sverige  och nuförtiden träffas vi bara sporadiskt …

Det var förresten hemma hos Patricia som jag såg Buddah-huvudet med sina fyra ansiktsuttryck första gången … och när Patricia såg min förtjusning så … vips hade hon sett till att få tag i ett sånt huvud till mig också … till min födelsedag.

Patricia har förresten hela sin trädgård full av överraskningar … är det inte trädgårdstomtar i bur så en hel stor …  nej två … stora tjurar …och en hel igloo och …

När Mannen senast var i Leoben och träffade sin chef och Patricia nu senast hade Mannen  med en sig ännu en present  från Patricia … Elsterbohnen … svartvita skatbönor …

Patricia är Patricia är Patricia … en varm, okonventionell, generös, engagerad och spännande människa … en av de riktigt ”riktiga” människorna … om ni förstår vad jag menar …  som jag träffat under mina ”flax” och möten  … här i livet …

… och som blev min vän … en vän för livet.

Kvällen och natten var varm som vid Medelhavet

och vi satt utomhus hela kvällen ända till klockan var halv ett då gästerna bröt upp och packa in sig i en bil för färden hem. Två av dom hade ju kommit över havet hit och  tog  förstås båten tillbaka över ett stilla spegelblankt vatten.

Kvällen var helt enkelt magisk … som så många kvällar och nätter varit den här sommaren.

Visserligen störde först getingar friden och sedan tog myggen vid lite senare … men med myggstift och en del rökare bland gästerna höll vi stånd …

Och utsikten var precis den som för två år sedan där över fjärden …

Vädret idag på Femöre klockan 14.40:  Det är 29 grader, vindstilla och kvavt. Det har kommit en skur men inget muller eller förlösande oväder hörs ens på avstånd. Det är så fuktigt att Skatans mobil har lagt av precis som den gjorde i Thailand flera gånger då jag var tvungen att lägga den ”på tork” inomhus på hotellet.

Länkar är kärlek

…tycker Momo Jord och sprider kärlek … som han har för vana … genom att erbjuda oss alla en thaimassagekurs.

Alldeles gratis.

Det finns inga underverk för den som inte kan förundra sig” (Marie von Ebner-Eschenbach)

Skatan slutar aldrig att förundra sig  …

Att leva är inte tillräckligt. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också ha!” (H C Andersen från Peace & Love Kalender 2010)

Skatan har plockat sin första vårbukett

I morse på Morgonrundan småduggade det och hon gick i ”sina vanliga fotspår” men var ute i senaste laget för att träffa hundbekanta …

Hon inhandlade akvarellfärger och ett litet block … och tänker sig stordåd i sin Ateljéhörna hemma …

Lagom till lunch blev Skatan hämtad och kom till dukat bord hos Brigitte i Bad Goisern … Det var lite uppbrottsstämning för väninnan Heide skulle iväg efter Mittagessen … som som vanligt smakade hur gott som helst när Brigitte lagat den  … grönsakssoppa, currygryta med sallad och espresso på det …

Och efter maten skyndade vi oss ut i vårsolen … ja, just det … VÅRSOLEN fullständigt vräkte ner sina varma strålar och Skatan var på tok för varmt klädd … men njöt förstås i fulla drag … av solen, värmen och takdroppet, fågelsången och blommorna.

Trots att snön bara försvunnit fläckvis var de där … Schneerosen … snörosorna (jag vet faktiskt inte vad de kallas för i Sverige) …

Det där vita i mitten är alltså en Schneerosen-knopp …som jag förevigade med min mobil …

Vi följde vägen hemåt längs Hallstattersee och det låg ju en del snö kvar förstås men samtidigt kunde man tydligt se knoppar som var färdiga att brista …

Skatan satt i solen och njöt … tittade på Dachstein som glittrade på avstånd och vindflöjeln alldeles ovanför huvudet på henne …

och väntade på att Brigitte skulle bli klar …

Hon skulle till  Bad Goisern och Skatan till stationen där för att ta tåget hem till Ischl …

… hem för att sätta blommorna i vatten och ha en lång lat eftermiddag och kväll … alldeles för sig själv.

Det som inte tar kål på en får en i alla fall att må riktigt dåligt

… är ord som både Skatan och framför allt Sonen kan hålla med om.

Till fullo. Helt och hållet.

Skatan knyckte dom av Skogsnuvan,

(Skogsnuvan själv, en bild son är tagen av Skogsnuvan själv?)

den allra som bästa av vänner. Både här (på bloggen) och där (IRL, fast de bara har mötts några dagar, Skogsnuvan och Skatan).

Hon skriver i sin blogg om det som inte tar kål på henne men får henne att må riktigt riktigt dåligt (kylan och snön och timmerbilarna och älgarna på vägen och  jobbet och vedhuggningen och skottningen och skrapningen av bilen och …) men också om allt som gör livet härligt och ”lätt att leva” ( våren, värmen, Oskar, älgarna i skogen och fåglarna och blommorna och fjärilarna och bastubaden och  sparkåkningen på isen när den ligger blank och  bävern och dansen och skapandet av drömfångare, änglar, tomtar och troll och och och …,  sonen, bröderna, vännerna, brödbaket i vedugnen på gammalt sätt, bloggen … osv osv osv …  i evigheters evighet)

När Skatan läste  i Skogsnuvans  blogg idag och fick  sina känslor bekräftade … igen …  och som så ofta … att man fååår må dåligt när man mååår dåligt.

Så det så.

Då vill hon bara tacka henne. För att hon är hon och att Skatan  har fått lära känna henne.  En så RIKTIG människa.

Eller … människa?

En ÄNGEL i människohamn … (med ett troll bakom örat).

Det är vad hon är den där Skogsnuvan.

PS: Skatan kom på att Mymlan hade repetition på några av sina Veckans bloggtema. Då passade hon på, Skatan,  att repetera Min favoritblogg och välja en annan av sina favoriter,  Skogsnuvan. DS

En ny bloggvän i bloggosfären

Ännu en som bor i staden där man Bor länge har lite trevande startat en blogg.

Skatan känner honom som Kuratorn både i verkliga livet och i kommentarer hos främst Halvars huvudsaker och Stora B.

Än så länge heter hans blogg morfarsblogen men det måste vi ju ändra på. Tycker Skatan.

Klart att den skall heta nånting med Kuratorn … eller?

Vad tycker du själv? 🙂 ,  Kuratorn.

Kuratorn är en av mina och Margiths gamla vänner som vi främst träffade ”ute” i svängen tillsammans med Stora B. Han är en fin trubadur med 60-talsmusiken … tror jag … närmast sitt hjärta. Så jag hoppas och tror att det kommer att bli mycket musik i hans blogg också.

Välkommen i gänget Kuratorn!

Och nu har jag fått en award också

Inte nog med att jag blev finalist i 50+-tävlingen och var med om den roliga bloggfesten där jag, trots att jag inte vann, fick massor av feedback på mitt bloggande … inte nog med det.

(Ingrid, som vann med sin blogg Livet på Stenstugu, har tagit bilden där Skatan syns i mitten med rött halsband i vimlet)

Nu har min trogna bloggvän Znogge förärat mig en award som till och med är två. Som grädde på moset.

Tack snälla Znogge!

Av alla mina … nära till hands-bloggare väljer jag ut bara två … det är inte lätt … men jag har bestämt mig .

Den första går till Turez, en fantastisk fin tjej  som ger och delar med sig av sig själv, sitt liv och låter en gammal skata som Skatan få lära känna och få del i en ung människas liv, glädjeämnen och bekymmer.

Den andra går till Peace in mind … som skriver  så utelämnande och poetiskt om sig själv, sina känslor och tankar, om sitt liv på den nya gården i Skåne, sina hundar … och hälsar på Skatan med fina, rara, medlevande kommentarer.

Jag är verkligen glad för  de här ”awarderna”  som Znogge gett mig och att jag också  kan ge dom vidare till mina två fina bloggvänner Turez och Peace in mind.

Kramar får ni också … förstås.

Margiths stoft

… har väntat i sin urna i Gustafs kyrka. Ända tills igår. Då var platsen för urnor färdig på Gustafs kyrkogård.

Och den har blivit som gjord för Margith, stensälskaren och stensamlerskan.

Gustafs ligger ju på en rullstensås. Nu har man skapat en plats av naturliga stenbumlingar … som en ås … och Margith har fått den allra första platsen. Längst fram.

2009_11_10-14_50_23-6622_1600L

Eftersom jag var ”i stan” blev jag inbjuden att vara med …

2009_11_10-14_53_03-6625_1600L

Först tog vi avsked – ännu en gång – i det lilla kapellet. Det blev ett Margith-avsked med alla de sina omkring sig, Göran, barnen och barnbarnen. Och så lilla a och jag …
2009_11_10-14_56_28-6627_1600L
Urnan var en fin träurna … den såg nästan ut som en gammaldags mjölkkruka fast i trä … och såg ut som om hon skulle valt den själv. Vi läste en psalm och talade om henne där i kapellet. Barnen ”spelade” lite på orgeln och fick fram toner som nästan lät som en psalm. Sedan tog Göran urnan i famnen … det kändes som han bar ett barn, sa han … och vi tågade ner till begravninsplatsen.

2009_11_10-15_32_08-6632_1600L

Göran tog och sänkte sakta ner urnan på plats och satt länge och tvekade … men så ”släppte han taget” och handtaget föll ner på sin plats på locket till urnan.

Var och en av oss skyfflade sen tre spadar sand över urnan och tog farväl …

2009_11_10-15_39_08-6645_1600L

2009_11_10-15_45_52-6651_1600L

Efteråt bjöd Göran oss hem till Gustafs och vi åt tillsammans och talade om Margith … förstås … och om förr och om allt kul vi haft tillsammans …

2009_11_10-16_35_42-6654_1600L

Lev för mig … bad Margith oss att göra.

Nu lever jag för henne men också tillsammans med henne … varje dag … med Margith … på mitt sätt.

Det är Göran som tagit alla bilder. Skatan glömde förstås sin kamera hemma men han, Göran, är ju mästerfotograf …

Jag har fått en bok av syrran

Nickan, min syster, läste Veckans bloggtema, Invandrare och främlingsfientlighet,  och gav mig en bok som kommentar …  och inte vilken bok som helst.

Nej, en i ämnet Invandrare initierad författare, Pontus Herin, har skrivit den. I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

bco_53

Potus är uppvuxen i Djursholm och har i hela sitt vuxna liv bott i Stockholms innerstad. Driven av nyfikenhet flyttar han med hela sin familj till norrförorten Tensta. Han ville utmana sina fördomar om invandrare …

Tack Nickan! Det skall verkligen bli spännande att läsa den här boken … Jag såg att Pontus signerat den också med en hälsning till mig. Tack , tack, tusen tack.

Återkommer med synpunkter förstås.

Så småningom.

Brigittes hus

Om några timmar … efter Morgonrundan, frukost och en sista översyn av vår lägenhet i Bad Ischl … lämnar vi för denna gången Bad Ischl och Österrike och”tuffar” hemåt med pick och pack.

Och vi lämnar också Brigitte och hennes hus.

Brigitte är ett av ”tre ben” … nej fyra förstås … inte att förglömma StinaFina (egentligen blir det ju 10 ben allt som allt men det låååter ju inte lika bra)  … när vi är här i Österrike.

Och har alltid varit.

Vår guide, vår ”gasthaus-wirtin” … nu bara när det gäller utskänkning av öl, vin och mat … tidigare …  innan vår ”egen” lägenhet … även vad beträffar husrum …

Brigitte är också Mannens ex-sekreterare, medvandrare på höga höjder (Nepal, Himalaya från Indien för att inte tala om alla berg här runtomkring) … och vår vän.

Hon bor vid en av Österrikes vackraste sjöar, Hallstattersee, och kan Österrike på sina fem fingrar, framförallt Salzkammergut som hon generöst har delat med sig av …

Vi är ett ”ménage à trois” … fast utan ”sexet” …  fast då är det ju inget ”ménage à trois”  … men ni förstår vad jag menar …

Vi gör a l l t   här tillsammans men … som sagt var … fast … inte helt och hållet alltså …

IMG_4655

Brigittes hus …

IMG_4656

IMG_4658

Uthuset och garaget … och en del av de dekorationer som finns både ute och inne …

IMG_4659

Runt Brigittes bord är det alltid fullt. Hon har många många vänner … främst karlar … och alltid är det några av dem som hon ”delar med sig” av till oss.

Vår krets här i Salzkammergut blir bara större … och större …

IMG_3014

och på något finurligt sätt lyckas alltid Brigitte ”trolla fram” mat och husrum … hur många oväntade gäster hon än får …

IMG_4575Äldsta dottern Michaela med Robert … senaste mannen i hennes liv … med hunden Schnapsi … stannade till exempel en hel vecka …

IMG_3023

Och här … vid ett annat tillfälle, nej, inte den här gången … sitter Brigitte vid sitt bord omgiven av ”sina män” …

Men … som sagt … idag, snart, är det återigen dags att packa ihop oss och sticka norrut och säga hej då till Brigitte, hennes hus, Hallstattersee, Bad Goisern, Bad Ischl och hela Salzkammergut och … Österrike.

IMG_4523

Det är alltså dags att tacka för oss … och säga hej då … för den här gången …

T S C H ÜSS …