Här är Dachstein Gipfel (2 995 möh).
Fast inte riktigt sååå högt var vi. Då hade jag ju inte kunnat fota glaciären med sin högsta och näst högsta topp.
Gondolen tog oss upp till 2 200 meter över havet ungefär. Och det räckte.
Bra och länge.
Branta bergväggar fotade Skatan på väg upp i gondolen. Skatan blundade men slängde ut kameran då och då för att ta en och annan bild även på väg upp …

Från början lyste solen från en nästan klar himmel … men molnen började torna upp sig bakom Dachstein Gipfel …

Långt där nere ligger Hallstatt på vänstra stranden om Hallstattersee och längst norrut Untersee, Bad Goisern, där Brigitte bor …
Molnen tornar upp sig …


Vi gick ut på en av de ”fem fingrarna” som hängde över bråddjupet och lät oss fotograferas …



Det lilla kapellet hade rests för att hedra de elva skolbarn med sina två lärare som 1954 hade bestämt sig för att vandra här upp på sin skolresa trots att lokalbefolkningen avrått. Man väntade snöoväder. Men de trotsade varningarna. Snön och det dåliga vädret kom och trots att de försökt gömma sig i hålor och skydd omkom de här uppe, elva tioåringar med sina två lärare. En tragisk olycka som u inte behövt hända. Om man bara lyssnat …
Brigitte och StinaFina kollar om molnen redan hunnit dölja Dachstein Gipfel … det börjar bli kallare …
En del vill färdas luftigare än i en gondol …
– Stå inte så långt ut på kanten, rådde Skatan Mannen … stolpen kan ju ge efter …
StinaFina stretar motvilligt mot att komma närmre avgrunden.
Vi åt soppa och drack en sejdel öl och träffade en man som Mannen och Brigitte hade mycket att prata om med . En kille, en sherpa, från Nepal som jobbade som servitör däruppe. Han kände sig säkert som hemma här på de höga höjderna …

Hemma och bekväm på de här höga höjderna kände sig inte Skatan … Hon flaxar hellre omkring lite längre ner … lite tryggare där man kan andas ordentligt. Vi sa adjö till hundarna, ett gäng samojeder, som bodde strax intill nära gondolerna som skulle föra oss ner … i två etapper.

… och så var vi då äntligen hemma och kunde slänga oss i sköna ställningar på Brigittes altan medan middagen, eller om det var kaffet, förbereddes…


Snipp snapp snut … så var Dachstein-turen slut.
Här fick jag klara ”majsan-vibbar”! 😀
För en gång skull var jag mycket nöjd med att vara på hemmaplan 😉
Lilla Blå! Jag med … 🙂 kram!
Znogge! Ach sooo ! 🙂 Kram!
vilka fina bilder och vad härligt det måste varit att få se allt detta irl. kramkram 🙂
Vilken utsikt!!!
Jag har också varit ute och vandrat idag, men slätten ter sig lite platt i jämförelse…
Gud vilket äventyr! Häftigt. Och jag skulle göra precis som byrackan.. Vara så långt ifrån avgrunden som möjligt. Fin fina bilder. Men jag som är höjdrädd skulle nog mest blunda och titta ibland… Häftiga bilder iaf !:D
Så härliga bilder, jag kan tänka mig att gondolturen var hisnande! 🙂
ooonlyfifteeen! Du är välkommen ner till oss närhelst du vill, det vet du. Det skulle vara skoj om du hann med att komma innan vi ”flyttar hem” om ett och ett halvt år. Morfar kan följa med dig upp på alla toppar och berg och mormor Skatan kan guida i stán. 🙂 Kramar!
Pruddelutt! Jag föredrar nog slätten ändå. Uppfart och nerfart till de här höga höjderna är … hmm skrämmande för en flaxande lågflygande skata. 🙂 Kramar!
turez! Jag är höjdrädd jag med … visste bara inte hur höjdrädd. Trodde att jag vant mig. Och jag var då rakt inte ute vid några ”kanter” jag heller. 🙂 Kramar!
anne! ”Hiss”-nande 🙂 Kramar