… har väntat i sin urna i Gustafs kyrka. Ända tills igår. Då var platsen för urnor färdig på Gustafs kyrkogård.
Och den har blivit som gjord för Margith, stensälskaren och stensamlerskan.
Gustafs ligger ju på en rullstensås. Nu har man skapat en plats av naturliga stenbumlingar … som en ås … och Margith har fått den allra första platsen. Längst fram.
Eftersom jag var ”i stan” blev jag inbjuden att vara med …
Först tog vi avsked – ännu en gång – i det lilla kapellet. Det blev ett Margith-avsked med alla de sina omkring sig, Göran, barnen och barnbarnen. Och så lilla a och jag …
Urnan var en fin träurna … den såg nästan ut som en gammaldags mjölkkruka fast i trä … och såg ut som om hon skulle valt den själv. Vi läste en psalm och talade om henne där i kapellet. Barnen ”spelade” lite på orgeln och fick fram toner som nästan lät som en psalm. Sedan tog Göran urnan i famnen … det kändes som han bar ett barn, sa han … och vi tågade ner till begravninsplatsen.
Göran tog och sänkte sakta ner urnan på plats och satt länge och tvekade … men så ”släppte han taget” och handtaget föll ner på sin plats på locket till urnan.
Var och en av oss skyfflade sen tre spadar sand över urnan och tog farväl …
Efteråt bjöd Göran oss hem till Gustafs och vi åt tillsammans och talade om Margith … förstås … och om förr och om allt kul vi haft tillsammans …
Lev för mig … bad Margith oss att göra.
Nu lever jag för henne men också tillsammans med henne … varje dag … med Margith … på mitt sätt.
Det är Göran som tagit alla bilder. Skatan glömde förstås sin kamera hemma men han, Göran, är ju mästerfotograf …
Skatans tankar 
Tack, vännen. Det här är så brinnande aktuellt just för mig nu i dagarna och detta kändes trösterikt och fint att se och läsa. Jag har ju förstått hur mycket Margith betydde för dig – därför blev det extra fint. Stor kram
Lilla Blå! Att missta sin mamma är så svårt, så svårt. Min mamma dog 2000 och var gammal och sjuk när hon somnade in. Hon var en sån fin människa min mamma och vi pratar om henne nästan varje gång vi träffas pappa mina syskon, våra barn och jag. De döda som vi älskat finns med oss så länge vi lever och minns åtminstone … och kanske sedan också. Tror jag i alla fall … kanske … Kramar!
Vilken vacker plats och vad fin stund ni verkar ha haft. Det tröstar, att prata om de som är döda och dela minnen. Kramar
Camilla! Ja det var fint där i det råkalla vädret med Margiths kära och så … stenarna och träurnan som passade Margith så bra och allt prat och alla minnen. Kram!