Det var med ett krampaktigt leende

som Skatan mötte År 2010.

Hon hade liksom fallit ner i en djup brunn när allt var över. All anspänning. Och när Sonen nu var på god väg att bli bra, riktigt bra, när Pa inte längre hoppade av feber och höll sig varm. Nu när allt var, så att säga, under kontroll. Då liksom föll hon, Skatan.

Ner i en djup brunn.

Då flög en vind från havet in
med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt
i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft
och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng
där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet
och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck
ifall vägen är för lång…

Tove Jansson

Och så… som genom ett trollslag … mötte hon Momo.

En slump?

Det finns ingen slump. Tror ju Skatan. Något/Någon  fick Skatans blick  att falla på några rader som ledde henne till Momos blogg, hippien och akademikern och … och Eldartisten. Nu förvandlades leendet från krampaktigt till  …

ett äkta härligt lyckligt stort leende.

Det finns ju så många ”riktiga” människor med kropp och själ på denna jord. De finns där. Och det vet jag ju. Ni är några av dom. Men jag behövde påminnas …  just nu och så var han där, Momo.

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.” (Momo … och Tove Jansson förstås)

8 reaktioner till “Det var med ett krampaktigt leende

  1. Inte konstigt att du känner så efter anspänningen som du haft under helgerna. Jag blev ju nyfiken och gick in och tittade på sidan du visade och visst. Det var fint uttryckt. Fin layout du gjort föresten och en fin liten dikt också.
    Eftersom du är du, Skatan som aldrig tappar svansen så är jag övertygad om att du kommer att kravla dig upp ur hålet och flyga på vit-svarta vingar och kraxa ditt allra gladaste skratt bara du får ligga och vila dig lite. Jättekram.

    1. Jag är på god väg att kravla mig upp och flaxa vidare. Jag har ju vänner som du! Kramar! Jättekramar, förstås, i retur!

  2. Det har varit väldigt mycket för din del så det vore nästan konstigt om ingen reaktion kom. Man är trots allt inte mer än människa och mänsklig…Med allt vad det innebär.

    Många kramar!

    1. ”Man är trots allt inte mer än människa och mänsklig” … fast man kallar sig Skatan. Men som jag skrev till Skogsnuvan. När man känner att man har så fina vänner och människor omkring sig kravlar man sig snabbt upp från alla brunnar som man kan ramla ner i. Många kramar i retur!

  3. Har varit in i Momos värld nu. Vilken härlig människa. Tack för tipset! Förstår att livet blev ett annat efter den resan.

    1. Välkommen hit! Neej du. Inte bara Tove Jansson. Det var du som fick mig att le igen … att ”ta ansvar” för mina tankar och känslor själv, att komma ihåg att livet ju är så som det är. Annars skulle det inte vara livet utan något slags levande död. Och det var du som visade vägen till just Tove Jansson när jag behövde hennes ord och tankar. Någon visade vägen till dig, Momo, som visade vägen till TJ. Jag har bara småflaxat ännu hemma hos dig. Jag kommer på fler besök. Var så säker. Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.