Underlig

images

Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.

Han var  m y c k e t  underlig, försäkrade Lilla My. Råddig i bollen.

Mamman suckade och försökte räta ut benen.

Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.

(Ur Pappan och havet)

Unknown

Skatan var Lilla My som barn … Hennes pappa kom hem men en liten, liten Lilla My gjord av trä och garnhår  … hon har tyvärr  kommit bort .. gömt sig … försvunnit … och han sa …

–  Det här är du .. Du är precis som Lilla My. En riktig argbigga.

Och det var vad hon var Skatan. En arg Lilla My.

Länge.

Sen, senare  … i tonåren … blev hon ännu arggggare, drogs ibland  till det lite ”farliga”, umgicks då och då med inte så ”lämpliga” personer och …

Ja … Skatan  kunde verkligen fortfarande bli väldigt argggg. Precis som Lilla My. En gång slängde hon faktiskt ett ägg mot sin mamma … som träffade henne i pannan men då gick ilskan över och Skatan blev rädd över sin ilska men blev lättad och började också skratta  när mamma efter en förskräckt min började skratta

Sen, ännu senare när hon var fru och mamma och mamma och mamma  … blev hon lite mer ”anpassad” och inte längre så arggg. Skatan kanske ibland var lika  argggg då men hade lärt att behärska sig.

Och så … sent i livet blev Skatan den där argbiggan igen …. Lilla My.

Men hela tiden …  hela livet … har Skatan alltid känt sig lite … hm … underlig. Elle uppfattat sig själv som lite  … hm … underlig.

Ja, helt enkel ”råddig i bollen” som Lilla My kallar det.

Det var med ett krampaktigt leende

som Skatan mötte År 2010.

Hon hade liksom fallit ner i en djup brunn när allt var över. All anspänning. Och när Sonen nu var på god väg att bli bra, riktigt bra, när Pa inte längre hoppade av feber och höll sig varm. Nu när allt var, så att säga, under kontroll. Då liksom föll hon, Skatan.

Ner i en djup brunn.

Då flög en vind från havet in
med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt
i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft
och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng
där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet
och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck
ifall vägen är för lång…

Tove Jansson

Och så… som genom ett trollslag … mötte hon Momo.

En slump?

Det finns ingen slump. Tror ju Skatan. Något/Någon  fick Skatans blick  att falla på några rader som ledde henne till Momos blogg, hippien och akademikern och … och Eldartisten. Nu förvandlades leendet från krampaktigt till  …

ett äkta härligt lyckligt stort leende.

Det finns ju så många ”riktiga” människor med kropp och själ på denna jord. De finns där. Och det vet jag ju. Ni är några av dom. Men jag behövde påminnas …  just nu och så var han där, Momo.

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.” (Momo … och Tove Jansson förstås)