Skatan är lite sent ute förstås. Att blogga om och bemöta vad som skrivits om Björn Ranelids ”ljuva hämnd” i Fångarna på slottet-programmet.
Med den äran. Tyckte Skatan.
Peace in mind fick mig att reflektera mera om just det här med mobbing.
Och så. Sent i går kväll besökte hon två bloggar i ärendet … i alla fall .
Och skrev kommentarer.
Den första var Kulturbloggen där Rosemari i sitt inlägg i stort sett tycker att ett sånt stort ego som Björn Ranelid får skylla sig själv och att hans attacker på sina mobbare inte var sämre än deras.
Det tycker jag. Att häckla någon – kändis eller inte – för hur han ser ut, om han bär läppglans eller inte, färgar håret eller inte … har inte med denna författares verk att göra. Han har fått priser och utmärkelser för just sitt verk. Här går man på en person … en person som blivit mobbad i hela sitt liv …
Det tycker Skatan … som för övrigt är allergisk … ja, mer än så … mot all typ av mobbing vare sig den sker i skolan (äldsta dotterns glasögon och frisyr …) eller i offentligheten, i politiken, i kulturvärlden.
I den, kulturvärlden, tycker jag man borde hålla sig ”för god” för det.
Nu har Skatan i och för sig inte läst Leif GW eller Linda Skugges kolumner i just det här fallet men har förstått ”nivån” och Björn Ranelid gick inte till angrepp i programmet på deras utseende, deras hud-, hår- eller whatsoever-färg utan att de, enligt Ranelid, skrev uruselt. Och det får ju vara en kritik så god som en an. Björn Ranelids angrepp och utspel …
”Jag blir så trött på människor som tror att deras sätt att leva är det enda rätt. Det finns så många människor och så många sätt att leva.” skriver Rosemari
Det blir jag med. Men att säga det är inte mobbing. Att förespråka en livsstil och säga vad man tycker om andras … är inte mobbing.
Björn Ranelid har ett jättestort ego … och det sticker han knappast under stol med själv … men han mobbar inte. Slår inte under bältet.
Åtminstone inte i programmet Fångarna på slottet som jag såg.
Så till en annan bloggare som kanske är känd för att vara just – mobbare – Alex Schulman – om jag skall tro hans rykte. Nu har jag inte läst mycket av Alex Schulman heller. Mer om.
Men i det här fallet gör han en fin analys av Björn Ranelids utspel i TV och person.
”Den Björn Ranelid som leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer intresserar mig inte särskilt mycket. Men den Björn Ranelid som tittar in i kameran och berättar om hur en läpp kan förändra ett liv är en av de sköraste, vackraste människor jag sett.”
Skatans tankar 
Godmorgon!
Jag ser här att vi har lite olika uppfattning om lördagens program med ”Stjärnorna på slottet”.
Jag tycker att Björn Ranelid utnyttjade sin dag till att själv framstå som ett offer för mobbare, varför försökte han inte i stället framstå som den store författare han egentligen är?
Att han är totalt fixerad vid sitt utseende är helt klart och det är ju hans ensak, men han kan knappast vara omedveten om att det sticker i ögonen.
Enda gången han framstod som en sympatisk människa var när han talade om sina föräldrar och sin barndom, det kunde han fått tala mer om.
Ha en fin dag! Här är det grått, 0-gradigt och lätt snö idag, så jag håller mig nog inomhus.
Kram Ingrid
Jag tycker att vi talar lite om två olika saker du och jag. Björn Ranelid utnyttjade sin dag till att delvis ”ge igen”. Här hade han ju en publik … en jättestor publik som lyssnade på vad han sa. Hans stora ego som ” leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer” (Alex Schulman)skymde inte sikten för den Björn Ranelid som i hela sitt liv blivit mobbad för sitt utseende. Att hans utseende sticker i ögonen kan man ju inte annat än hålla med om och jag har väl framför TVn, hemma i soffan kunnat säga både ett och annat om hans lockiga blonda hår, solbränna etc … men det är hemma i soffan och inte i offentligheten. Då är det vad jag kallar mobbing vare sig det drabbar Björn Ranelid eller min dotter, som det gjorde under hela hennes lågstadie- och mellanstadietid. Som sagt. Jag är allergisk. Mot mobbing vare sig den drabbar kändisar, berömdheter, stora författare eller små flickor i skolan. Kramar!
PS. Ha det fint ändå inomhus … jag måste alltid ut med min StinaFina och på sätt och vis är det skönt att tvingas ut i friska luften i ur och skur. DS
Ja.. Alla kan ju inte tycka att alla författare skriver bra. Det tycker inte ens jag. Vad jag vet så har Ranelid ett eget sätt att skriva, och det är ett sätt han trivs med och tycker är bra. Sen kanske man tycker att alla författare tycker det… Ja, det är ett virrvarr att hålla reda på vad alla parter har gjort. Personangrepp, mobbing, är aldrig rätt. Aldrig. För vad det än är. Men man ska alltid ha rätt att säga sin åsikt, om den inte sårar. Som offentlig person måste man tåla att alla inte tycker om det man gör, därför tycker jag det är dumt att gå ”mot attack”, personliga angrepp just för att personen inte tycker in den andres verk… Men det är ju bara var jag tycker.
Nej så är det ju. Alla kan tycka vad dom vill om hur en bok skrivs, om den är bra eller dålig och då får en författare tåla rungande kritik. Men att i en recension bli angripen för hur man ser ut, ens läppar, hårfärg, om man solar eller inte. Det är mobbing och det är precis som du tycker Turez, aldrig rätt.
Kram på dig!
Jag tycker aldrig att det är rätt att mobba eller reta någon. Det finns liksom ingen ursäkt för ett sådant beteende. Sedan kan man tycka vad man vill om personen i fråga. Vi har faktiskt rätt att vara just personligheter! Men sedan får man som offentlig person nog räkna med att tåla en viss kritik. Men… Det är skillnad på kritik och personangrepp.
Visst är Björn Ranelid speciell på många vis. Men jag tror att han innerst inne är en ganska liten pojke som blivit djupt sårad och det sitter i. Vet förresten!Vet att han har ett behov av att bevisa något. Kan inte gå in på detaler för då lämnar jag ut en annan person… Så det får låta kryptiskt!
Kram!
Det är just det. Att det ääär skillnad på kritik och personangrepp. Och snackar man om en författares utseende när man recenserar hans bok … är det personangrepp och inte kritik. Tycker du och tycker jag. Då är det mobbing. Kramar!
Det är underbart att vi lever olika liv och har egna idéer om hur livet ska levas, men gemensam värdegrund och etik borde vi ha. Mobbing är ALDRIG acceptabelt, inte i någon form, någonstans. Min åsikt! /Kram Loll
”… gemensam värdegrund och etik … borde vi ha”. Men snart brakar det loss ordentligt. I politikens hetta brukar det så småningom fattas argument och då då tar man till storsläggan och går in på personen själv. Ren mobbing är kanske ovanligt men nästan …
Antagligen är jag ovanligt konflikträdd för jag tycker så illa om den där råheten människor emellan. Vare sig de har olika politiska åsikter eller inte tycker om personen rent allmänt så kan man ju uppträda hyfsat och fäktas med ord och penna på ett relevant sätt.
Ranelid-debatten handlar ju egentligen inte om Ranelid som författare utan om mobbing och om Ranelid som offer för mobbing … Tycker jag.
Kram/ Skatan
Jag tycker precis som du Skatan när det gäller Björn Ranelid.
Kram
Ja, det förstår jag att du gör. En någotsånär vettig människa kan skilja på sak och person, bokens värde och eventuella kvaliteter utan att blanda in författarens utseende. Det är ju absurt egentligen och lågt. Sen må denna författare ha hur stort ego som helst. Det hör inte hit.
Kram!
Det skall bli roligt att träffas på onsdag. Välkommen!
Varje människa är unik och ska få vara det, avskyr när det sägs saker för att förminska andra, sen kan man ha åsikter om olika saker och gilla olika saker men det ska man få. Sånt här i TV är jag så trött på att läsa och höra om, det ger ett eget liv till det vi inte vill ha, allt förvanskad ältas och vrids till oigenkännelighet för att passa den ngn sist pratar med. Gött att du engagerar dig goa Skatan! krampårej
Krampårej tillbaka! Jag kan helt enkelt inte låta bli att engagera mig i vissa saker. Som det här med mobbing t ex. Fast jag vet att min lilla röst naturligtvis inte har så stor betydelse … eller någon betydelse alls egentligen … i det stora hela. Men kan jag i alla fall inte låta bli att göra den hörd 🙂 KRAM!
Jaha, jag inser ju att jag har missat årets stora händelse eftersom jag inte tittat på Stjärnorna på Slottet. Aj, aj, aj…
Årets stora händelse? Det har gått snart fyra dar på året
men om det är dess stora händelse … tja ?
Triggade i alla fall igång mig eftersom det verkar vara OK att mobba folk bara de är kändisar eller politiker eller …
Jag tycker aldrig att det är OK att mobba någon överhuvudtaget.
Kramar!
Att bara ge ett uns av förståelse, räcker för att värma det hjärta som sitter i den utsattes kropp.
Du skriver så klokt om detta, och jag tränar mig i tolerans varje dag. Att acceptera den som inte följer den utstakade vägen, att kunna omfamna den vars avvikelse sticker i ögat.
Kram och fortsätt alltid att förmedla dina kloka tankar.
Och dina ord värmer mig. Alltid. Tack för dom.
Vi behöver nog lite till mans träna oss i tolerans. Alla kan inte gilla alla och gjorde vi det blev nog världen lite tråkigare. Vi måste särskilja oss och det gör vi på olika sätt och får ta . Men från att kritisera någon som tänker olika (eller har valt en originell livsstil) till att övergå till mobbing är det ett stort steg, tycker Skatan. Som också tycker att Björn Ranelid kan framstå som en posör och egotrippad som tusan. Och ingen som jag skulle ”falla i farstun” för om jag mötte honom.
Men …
Tänk om inga vågade ”sticka ut”. Då bleve världen bra mycket fattigare. Ingen Ola Salo eller Thomas di Leva t ex, o s v, o s v.
Eller hur?
Kramar!
Tog bort din kommentar p g a dess innehåll 😦