– Ni kan jämföra det med vad ni vill, men detta är något helt nytt och går inte att jämföra med något. Jag säger bara en sak. Det är litteraturhistoria som skapats och inget annat.
anförtror oss Björn Ranelid … hmm … blygsamt.
Han sticker ut … som han brukar … och förstår i vanlig ordning inte … varför vi andra i Landet Lagom … skrattar i mjugg.
Björn Ranelid:
– Det här ska enbart ses som något roligt. Jag vill inte veta av att man hånar mig eller är ironisk.
Men deeet är nog något han får räkna med, Björn Ranelid …
Och vilket drev detta inlägg satte igång inne hos Peter Englund … Tjugo stycken Gilla(re) !
Skatan har ingen åsikt om Björn Ranelids litterära kvaliteter efter att bara ha läst en av hans böcker och inte ens den helt och hållet ännu. Men hon har upplevt honom som föreläsare och estradör. Han har också fått litterära priser och är en etablerad och av många mycket uppskattad författare. Åtminstone av vad Skatan förstått av försäljningssiffror och den uppskattning som till exempel alla visade på den”författarkryssning” som Skatan nyligen var med om …
Och då … att bli så sågad … av Akademins ständige sekreterare …
Det känns onekligen lite överilat och väl tilltaget för att man inte skall ”ana ugglor i mossen” och anta att det finns något annat underliggande gruff och lurt med det hela …
Det var ”grållar” så långt ögat kunde nå när vi äntrade färjan Silja Galaxy vid Värtahamnen.
Och många!
Och det var ju inte så konstigt egentligen. Vem kan kryssa på en måndag … om inte just ”grållar”
Silja Galaxy tar 2800 passagerare. Det var 800 på den här resan och av dessa var det 600 som firade Bonniers Bokklubbs 40-årsjubileum.
Skatan blev allt lite besviken först när hon fick höra det. Hur i hela världen skulle vi ha en chans att mingla 600 personer med 10 författare, tänkte Skatan … men det gick bra visade det sig … över all förväntan.
Det var ett ambitiöst program.
Efter middagen i buffématsalen där vi lassade in för fulla muggar både mat och dryck … underhöll oss Lill Lindfors ackompanjerad av en fantastisk gitarrist som Skatan inte kände till tidigare, Mats Norrefalk … här nedan i egen hög person. Han var nästan ett snäpp bättre än självaste Lill Lindfors denna kväll, tyckte Skatan …
Lill Lindfors skämtade på Lill Lindfors-vis förstås med publiken … denna segregerade grupp 65 plussare. Och allt var väl inte helt lyckat kanske … tyckte Skatan.
Det var mycket snack om ensamhet … och hur man skulle bära sig åt för få lite kroppskontakt och beröring … i vår ålder. Och mycket snack om fast hull och inte ”örongodis” utan ”ögongodis” …
Hmm …
Och …
”Är man ensam är man ingen men tillsammans är ett sätt att finnas till ”
Vad är det för trams … Är man ensam är man ingen …
Där satt sexhundra 65+++-are , en del med sina sambos , en del änkor med väninnor och en del ensamma förstås … en hel del ensamma … som Syster Yster, änka, ensam och Någon …
För Alla är Någon i alla högsta grad … vare sig man är ensam eller inte …
Sen blev det dans förstås och till och med Skatan dansade och det var så längesen … och det var hur kul som helst och hälsporren glömdes bort … den kände hon inte alls.
Ovanpå detta show och sen blev det kojen … för det var ju bara första dagen och en morgondag väntade med ett så digert föreläsningsprogram som började redan klockan 8.45 att man måste hinna få lite frukost dessförinnan för att ”klara dagen”.
Skatan vaknade som vanligt tidigt och för att inte väcka någon höll hon till på toa … klädde på sig och fixade sig i god tid och satt där sedan och läste och tog några bilder för att föreviga det hela och få tiden att gå …
Först ut var Björn Ranelid … en fantastisk estradör följd av Karin Wahlberg, deckarförfattare och läkare och så … dagens höjdare förutom Björn Ranelid … enligt Skatan … Christopher O´Regan … en fantastisk person som förmådde levandegöra 1700-talet så man tyckte man gjorde en tidsresa och befann sig där. Hans böcker tog också slut innan Skatan hann köpa någon. Däremot frågade vi, Syster Yster och Skatan, om han kunde tänka sig föreläsa på pappas äldreboende. Och det kunde han 🙂 … han sa att han kände sig mer hemma med många 90-åringar än med kompisar i sin egen generation … han är väl cirka 40 år 🙂
Det var en häftig mix av författare så det fanns någon för alla, Annika Borg t ex präst och författare talade om sorg och sorgearbete, Ulrica Norberg om Yoga, Håkan Nesser om hur han skriver rent ”handgripligt” och så läste han ur en bok som han håller på med, som kommer ut nästa höst och så Birgit Hemberg, kokboksredaktören och Elizabeth Gummesson, livscoach.
Då och då … emellanåt fick vi kaffe med dopp.
Och så var det bokförsäljning och signering förstås … och mera mat och dryck … och mingel
Björn Ranelid minglade med damerna förstås inklusive Lill Lindfors
Väl hemma igen efter tågresan till Nyköping och efter att ha hämtat StinaFina som haft det sååå bra hos extramatten Helen … somnade vi ovaggade … efter en verkligt givande Författarkryssning …
”Var det du är och var det helt och icke styckevis och delt” (Henrik Ibsen 1866)
Lättare sagt än gjort.
När Skatan besökte Spott-doktorn sa han att det märktes att Skatan levt under stress en lång tid …
Va?
Under en lång tid?
Jo … och när han sa så och beskrev varför han sa så … fick Skatan en klump i halsen …
och så spädde Kinesen på med samma påstående och så kom verkligheten ikapp … och ramlade över henne …
Det var som en säck vedklampar tömts över hennes huvud …
Fast … förstås … bara Skatan tänker på att ”det är utrymmet kring vedträna som får elden att brinna” (Ola Schenström) … och att det är det där utrymmet som Skatan skall försöka finna och få fatt i … så känns det genast bättre.
Så elden kan säkert ta fyr igen …
Spott-doktorn gav också Skatan en lista över bra litteratur som han tyckte att hon skulle läsa och Skatan har nu givit sig i kast med den sista av böckerna på den där listan: Mindfulness i vardagen av Ola Schenström.
Som hon i alla fall har börjat att läsa …
Det blir nog nyttigt … att lära sig ta en sak i sänder … vara här och inte där …
eftersom … det
på nattygsbordet ligger travar av böcker som hon läser … travar av bra böcker som hon varvar lite hur som helst …
Hon har till exempel kommit 209 sidor in i Patti Smiths Just kids … som hon gillar och läser med igenkännande … de tillhör ju samma generation även om Skatan inte tillnärmelsevis levt det liv somn Patti gjort … men tankarna, reaktionerna …är igenkännbara tycker hon … i alla fall.
Hon har Jane Fondas My life so far … som hon bara nosat på … so far.
Där ligger en bok som Skatan nästan läst ut, ännu en bok på Spott-doktorns lista … Sex, Lies, and Menopause av T S Wiley … en fackbok om syntetiska hormoner och vad de kan ställa till med, om läkarna och läkemedelsbranschen, om naturliga alternativ … Väldigt intressant och skrämmande läsning faktiskt.
Johan Hakelius´ Döda vita män … ligger där och den gillar Skatan jättemycket. Den kan hon faktiskt läsa ”styckevis” eftersom det är flera döda vita män som skildras … och hon har också ställt sig i kö på bibblan för Johan Hakelius Ladies …
… och Skatan vill absolut att hon får ett ”ord med i laget”. Inte bara hemma hos sig utan även här hos Skatan.
Som så gärna citerar henne:
”Det är inte Björn Ranelids fel att han blivit superkändis som TV-bonden, Anna Anka och Laila Bagge.
Att Björn Ranelid har buntats ihop med de andra djuren i kändisburen kan inte han hjälpa, det är folkets fel och folket har alltid fel.
Individen har alltid rätt, men vad hjälper det – mot massan har individen inget att komma med.
Hade franska folket fått välja hade giljotinen aldrig monterats ned.
Alltså – inte ett ont ord om individen Björn Ranelid.
Jämfört med andra svenska författare jag känner är Björn Ranelid ovanligt lite egotrippad och kompetitiv.”
Bodil talar ju egentligen inte om den ”mobbade” Björn Ranelid som stöts och blöts överallt … inte minst här … utan om författaren och författaregot och har väl egentligen inget att säga i just mobbingdelen.
Hon vill nog inte ens ha ”ett ord med i laget” för hon tror ju uppenbart inte på ”laget” eller massan … så tolkar Skatan det
… eller … eller är Bodil Malmsten ovanligt infernaliskt ironisk … här … hmm …
Skatan är lite sent ute förstås. Att blogga om och bemöta vad som skrivits om Björn Ranelids ”ljuva hämnd” i Fångarna på slottet-programmet.
Med den äran. Tyckte Skatan.
Peace in mind fick mig att reflektera mera om just det här med mobbing.
Och så. Sent i går kväll besökte hon två bloggar i ärendet … i alla fall .
Och skrev kommentarer.
Den första var Kulturbloggendär Rosemari i sitt inlägg i stort sett tycker att ett sånt stort ego som Björn Ranelid får skylla sig själv och att hans attacker på sina mobbare inte var sämre än deras.
Det tycker jag. Att häckla någon – kändis eller inte – för hur han ser ut, om han bär läppglans eller inte, färgar håret eller inte … har inte med denna författares verk att göra. Han har fått priser och utmärkelser för just sitt verk. Här går man på en person … en person som blivit mobbad i hela sitt liv …
Det tycker Skatan … som för övrigt är allergisk … ja, mer än så … mot all typ av mobbing vare sig den sker i skolan (äldsta dotterns glasögon och frisyr …) eller i offentligheten, i politiken, i kulturvärlden.
I den, kulturvärlden, tycker jag man borde hålla sig ”för god” för det.
Nu har Skatan i och för sig inte läst Leif GW eller Linda Skugges kolumner i just det här fallet men har förstått ”nivån” och Björn Ranelid gick inte till angrepp i programmet på deras utseende, deras hud-, hår- eller whatsoever-färg utan att de, enligt Ranelid, skrev uruselt. Och det får ju vara en kritik så god som en an. Björn Ranelids angrepp och utspel …
”Jag blir så trött på människor som tror att deras sätt att leva är det enda rätt. Det finns så många människor och så många sätt att leva.” skriver Rosemari
Det blir jag med. Men att säga det är inte mobbing. Att förespråka en livsstil och säga vad man tycker om andras … är inte mobbing.
Björn Ranelid har ett jättestort ego … och det sticker han knappast under stol med själv … men han mobbar inte. Slår inte under bältet.
Åtminstone inte i programmet Fångarna på slottet som jag såg.
Så till en annan bloggare som kanske är känd för att vara just – mobbare – Alex Schulman– om jag skall tro hans rykte. Nu har jag inte läst mycket av Alex Schulman heller. Mer om.
Men i det här fallet gör han en fin analys av Björn Ranelids utspel i TV och person.
”Den Björn Ranelid som leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer intresserar mig inte särskilt mycket. Men den Björn Ranelid som tittar in i kameran och berättar om hur en läpp kan förändra ett liv är en av de sköraste, vackraste människor jag sett.”
Skatans tankar 
