Bekräftelse …

Att bli sedd, att höra till … att få finnas

Bekräftelsen.

Det är förstås det det har handlat om.

Det är det som det  har gått ut på   … hela livet.

Min drivkraft.

Att få det bekräftat om och om igen.

Att jag verkligen finns.

Jag vaknade upp ur en konstig dröm. Jag drömmer ofta konstiga drömmar och det beror på medicinerna säger ”dom”. Men jag vet inte jag. Jjag vaknade i alla fall upp från att jag stod mitt i ett runt rum, en slags reception, med korridorer som ledde ut från rummet med dörrar på båda sidorna … Där stod jag  i  alla fall mitt i … utslängd, ratad … Jag hade ingen plats där mer.

I hela drömmen hade jag rusat runt och letat efter min plats, mitt kontorsrum … med famnen full av pärmar och frågat mig fram. Frågat människor som satt uppflugna som hökar i pulpeter högt ovanför mig och överhuvudtaget inte såg eller hörde … frågat människor som hade bråttom och som inte hade tid att svara, frågat människor som slängde dörren i ansiktet på mig … människor som förvånat tittade upp från sitt arbete, inte direkt ovänliga … men med beklagande leenden …

Frågat människor som vände mig ryggen och inte såg mig överhuvudtaget.

När jag vaknade upp kände jag mig alldeles tom inombords.

Alldeles tom. Osynlig. Och såg klart.

Det var så här jag hade känt det hela livet …

Utanför.

Och det hade blivit  min drivkraft … att bli sedd, att få bekräftat att jag fanns, att jag hörde  till.

Att bli sedd och älskad för den jag var … (klyscha!)

Vem vet vem hon är … vem vet …

Så, vem är jag då?

Jag, som idag … om jag blivit till idag … inte ens skulle  ha funnits …

När jag var i tretton-fjortonårsåldern och letade efter min identitet som man ju gör i tretton- fjortonårsåldern  … slog det mig med full kraft det jag alltid hade vetat …

… att jag var någon som egentligen ingen velat ha.

Egentligen. Från början. Trots allt.

(Pappas välkomsttelegram till mig )

Trots mamma och pappa som verkligen velat ha just mig …( fast de egentligen hade velat ha en pojke) … trots mina syskon … trots min familjs som omslöt mig, alla mina vänner … var jag från början en som ingen … egentligen … verkligen  … velat ha.

En som inte skulle ha funnits idag …

Så … med den drivkraften … att ständigt bli bekräftad …  levde jag mitt liv … omedveten … ibland  utåtagerande , nästan destruktivt, ibland anpassat, passande, vanligt  … Jag levde, skrattade, grät, lekte, trotsade, älskade, gifte mig, bildade familj … men omedvetet …

Men med en tomhet, en längtan, en oro,  en växande ångest …  inom mig.

Det var först i fyrtioårsåldern som jag började leta efter mina ”riktiga” *, mina biologiska  föräldrar … och jag tog kontakt med min ”riktiga” mamma, som först (helt förståeligt) värjde sig … och sedan på 2000-talet min ”riktiga” pappa som, som motvilligt erkände mig (inför ovedersägliga bevis), som först ”omfamnade” mig  men snart  förkastade, stötte bort och förnedrade mig … och som jag bröt med … och aldrig heller tänker försonas med …

Det var också  i fyrtioårsåldern som ångesten drabbade, paniken, och depressionerna …

Till synes utan anledning.

Varför? … frågade sig alla och jag själv allra mest.

Varför?

Detta är något som jag kommer att fortsätta att skriva om, skriva av mig … som jag redan börjat skriva om … försökt börja på … tidigare …

Mamma sa alltid att människan är 90 % arv och 10 % miljö… Själv tror jag att man är 10 % alldeles ”sig själv”… stjärnstoff…, 20 % miljö och 70 % arv…   och att man alltid … därför…. vill lära känna… åtminstone veta om…. sina rötter, sitt biologiska arv. Inte bara för biologin, sjukdomar o s v som kan ärvas… utan för kynne, karaktär… anlag…Som adopterad har man ”rätt” att få veta sitt ursprung (om det går att få veta det… ) och jag är innerligt tacksam att mina föräldrar aldrig har ”hymlat” om detta utan berättat så mycket de kunnat… och se´n var det upp till oss…

* Själv tyckte jag aldrig att mina biologiska föräldrar var mina ”riktiga” … nej, det var mamma och pappa som var mina riktiga föräldrar.

22 kommentarer

  1. Nu nuddar du vid något som jag tror många av oss känner. Att vara osynlig och osedd. Kanske bara en känsla. En som aldrig borde bli född. Det är jag också. Kom till av misstag när min mamma var bara 16 år.
    Dock har jag något du inte har. Jag har min plats på jorden på gott och ont. Mina rötter där fötterna är nerstoppade i myllan medan du flaxar omring överallt hela tiden.
    Det är klart att man funderar. Varför man känner sig osynlig och obekräftad. Du är ju en färgstark och fantastisk människa och långt ifrån osynlig i andra människors ögon. Det är bara en känsla, precis som hos mig. Tror inte att jag ses som osynlig heller men känner mig ofta så. Kanske därför att vi fann varandra du och jag. Troligen någon mening med det också. Det är bara en skillnad. Jag hinner sällan tänka på det för mitt liv snurrar runt praktiska problem men visst ibland kan man tänka till.
    Men du för mig är du varken osedd eller obekräftad. Absolut inte. Kram

    • Tack för din fina kommentar, Skogsnuvan! Jag var nästan på väg att ta bort inlägget … men nu bestämde jag mig att vara lite ”privat” ett tag, då och då. Kanske till och med i privataste laget. Trots allt. Alla bär vi på våra osynliga ”kappsäckar” och ibland då och då liksom ”kommer det över en” , varför vet jag inte, även om jag numera känner mig helare och fri och ”sedd”. För mig är du en av de finaste människor jag har träffat, en vän som har så mycket och som sprider all denna glädje omkring dig, och det är svårt att förstå … förstås … att du också har känt och kanske kan känna de här känslorna av otillräcklighet då och då…Du är för mig en helt fantastisk människa som jag är så tacksam och glad över att få ha träffat och lära känna. Skall du veta.

      Massor av kramar!

  2. Jag ser dig och jag hör dig. Jag läser dig varje dag och du känns som en kär vän, någon jag ibland kan ”tala med” i skallen, eller oväntat och plötsligt kan komma att tänka på när jag gör något eller ser något jag tror du hade gillat. Det är ju inte klokt att vi aldrig ens har träffats. Men du berör och jag är mycket, mycket glad för att du finns. Har jag inte sagt det förr så är det banne mig på tiden nu.

    • Åååh kära Lilla Blå! Det känns nästan som jag ”gått med håven” men … hur som … jag tog risken att vara lite ”ego” i all fall. Du vet redan att jag också är mycket mycket glad att DU finns, att Lilla Blå … delar med sig på sitt eget … alldeles egna sätt … och med sin alldeles unika egna stil och du är en kär vän … en väldigt kär vän. Kramar!

  3. Att bli bortvald är otroligt svårt. Att bli bortvald av sina föräldrar är ännu svårare. Men samtidigt så har du också blivit utvald! Av dina föräldrar. Av din mamma och pappa!

    Så nog finns du alltid! Och syns 😉

    (För att bli lite personlig så tänker jag så klart på hur lilla söta systerdotter en dag kommer att känna.)

    Kram!

  4. Egentligen har jag ”genomskådat” det här och ”kommit över det” men så kan det vara något litet … som en dröm … som säkert triggades av en bok som jag läser just nu (Cordelia Edvardsons Viska det till vinden … inga jämförelser i övrigt … förstås). Det är ju inga rationella känslor. Jag har en underbar familj … en sammanhållen jättefin ”storfamilj” men … jag tror att såna här känslor sitter så djupt … att ha blivit ”ratad” och det är nog känslor som din lilla söta systerdotter också kanske kommer att möta och kommer att behöva ”tampas med” … kanske i puberteten eller senare i livet … Nu är det ju vanligare med adoptivföräldrar (inget hysch hysch som det var på fyrtiotalet) som säkert har de fått ”lära sig” en del om vad de kommer att kunna möta hos sina barn … men ändå … Alla tror jag har ett ”ur”-behov att känna till sina rötter, vem man kan vara eller kunde varit …

    Kramar!

  5. Ja, det behovet finns hos alla och kan aldrig bortses ifrån! Tack och lov finns det ett facit som min systerdotter kan ta del av en gång.

    Kram!

    • Jag kan tänka mig det. Allt har ju blivit mycket mer ”medvetet” nuförtiden och det är ju jättebra. För alla parter. Men jag hade så väldigt kloka föräldrar och vi talade och de hade samlat på sig så mycket de bara kunde om våra bakgrunder, mina syskons och min och det var inget hysch hysch som sagt för min egen del. Kram!

  6. Ååå Skatan, nu kramar du om mitt hjärta lite så att det gör sådär skönt-ont. Jag tror precis som du att de här övergivenhetskänslor sitter jättedjupt! Jag skulle vilja spåra dom tillbaka PRECIS till det ögonblick som de startade. Då skulle vi kanske kunna lära oss lite mer om hur vi undviker att det händer fler barn. Gott att du har en känsla av att ha blivit älskad ändå. Men någonstans inom sig är man ändå en liten liten tjej ibland, och då brukar jag försöka visualisera att jag lyfter upp henne i knä’t och tröstar så gott jag kan.

    Min mamma berättade för mig för några år sedan att hon, när hon blev gravid med mig, gjorde vad hon kunde i början av graviditeten för att få missfall. Det var riktigt hemskt att höra, och jag önskar att hon aldrig hade sagt något. Ändå har jag känt mig älskad hela livet, men vetskapen om att vara oönskad gjorde ett litet skrapsår i hjärtat.

    Jag vill tro att saker händer av en anledning. Vilken härlig person du ser ut att vara trots dina skrapsår Skatan!

    Kramar

    • Jo, mina skrapsår har nog läkt i alla fall. Ibland är jag där och petar bort en liten skorpa som fortfarande inte har fallit bort av sig själv … om man nu skall tala i bilder. Men jag kommer nog då och då att berätta om min bakgrund i alla fall … om mina första år och om min mamma och pappa … för min egen skull och också för den som vill läsa. Även om man inte själv har upplevt precis detsamma … så finns det nog ”skrapsår” och saker i ens bakgrund och barndom som man har ”stoppat undan” och som man kanske kan och vill väcka till liv igen och då kanske får en liten ”puff” att tänka över sitt eget liv och reaktioner på det … av mina inlägg.

      Det ger sig … eller äsch … som min väninna Margith skulle ha sagt.

      Äsch!

      Kramar!

  7. Du skriver så fint och man blir så berörd. Jag tror att det där allra allra första som händer en sätter sig och hänger kvar genom livet. Man blir aldrig riktigt riktigt av med det.

    Jag å min sida vet att jag är ett mycket efterlängtat barn. Mina föräldrar försökte få barn i tolv år innan jag till slut dök upp och jag växte upp i känslan av att världen kretsade kring mig. Nu är inte det enbart av godo heller eftersom jag ibland känt att jag är färdig att duka under under skulden att inte leva upp till dessa tolv år av förväntan. Tolv år och det blev bara jag. Inte någon astrofysiker, biståndsarbetare eller ens några barnbarn. Så hur man än har växt upp går det tydligen att hitta något att stöta sin panna mot. 🙂

    Hur som helst så är du i alla fall sedd av mig (och många många andra) här på din blogg, som är en njutning att följa. Jag tycker att den blandning av arv, miljö och stjärnstoff som är du verkar vara en klok och go’ person.

  8. Jag blir alldeles tagen av det du skriver! Att vara människa är bannemej inte lätt… tur att det emellanåt också är alldeles, alldeles underbart… Stor kram till Dig! 🙂

    • Vem har sagt att det skall vara lätt? (var det någon som sa) … nej, det är sannerligen inte alltid lätt … men för det mesta” alldeles, alldeles underbart”.

      Kram!

  9. Och så fastnade jag plötsligt i ditt allvarliga inlägg och läste och läste och klickade mig tillbaka och kände hur jag återigen berördes och blev både ledsen, arg och samtidigt väldigt stolt att få ”känna” en människa så stark och så bra på att förmedla.. Du skriver att både du och andra inte förstod varför du gick in depression.. Skulle vilja säga; hur dan hade du varit om du klarat dig ifrån att göra det.. allt har sitt pris- sen kommer man oftare starkare ur.. Precis som du!! En unik människa som ger oss andra väldigt mycket!
    Och där tröt det.. hoppas du förstår vad du ger.. Kram

    • Man lär så länge man lever och depression kan kanske vara en ”väckarklocka” att förstå sig själv bättre … om man kan få hjälp att bearbeta och tänka över saker och ting och ”lägga pussel” osv osv Om man inte får hjälp kan den vara ”livsfarlig” … tror jag.
      Allt har sitt pris … kanske … men priset kan vara olika för samma sak … om du förstår vad jag menar. Och vi har olika mycket att ”betala” med …

      Tack för dina fina ord till mig …

      Kramar!

  10. Trots att det är sorgligt det du skriver, så finns det en viss skönhet i det, något slags tröst, i dina insikter och den kärlek som du fick av din riktiga familj. Du verkar ha blivit en ovanlig och klok person trots, eller tack vare, varifrån du kommer.

    Kram.

    • Egentligen är det inte sorgligt för mig. Det var en stor sorg för min biologiska mamma då … för sextiofyra år sedan. Idag finns det andra val och jag skulle troligtvis inte ha funnit till överhuvudtaget. Min familj är en underbar, stor familj som håller samman … det är inte alltid så idag … så jag har ju inte kunnat haft det bättre. Och ändå ligger sådana här ”känslor” och reaktioner så djupt. Att man vill veta sitt ursprung … Och innan man har landat … så
      Men jag är helt övertygad om att jag hade haft ”andra problem” att tampas med om jag inte haft de här …

      Så´nt är livet!

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.