Julen 1947 var Skatans första jul nånsin. Hon var elva månader när hon satt i den där korgen tillsammans med taxen Snappy och tittade sig förundrat omkring.
Den julen har kommit att betyda och stå för så mycket.
För vem hon är och vem hon blev.
Även om Skatan ”alltid” vetat om att hon är adopterad har det kommit att prägla henne mer än hon verkligen förstått tidigare.
När hon själv fick barn och barnbarn kom tankarna tillbaka med förnyad styrka, på ett annat sätt och hon frågade sig många gånger
”Vem ääär jag … vad är det som genom mig förs vidare, släktled efter släktled?”
Skatan bar alltid med sig de här frågorna men talade egentligen inte med mamma eller pappa ”på riktigt” om sina tankar och funderingar trots att det långt ifrån var tabubelagt … det var ju ingen”familjehemlighet” .
Hon kanske var rädd att missuppfattas, var rädd att de skulle tro att hon inte ”kände sig hemma” … Kanske var det därför som Skatan inte på allvar tog upp frågan, talade om den, ältade den … annat än inom sig, för sig själv, ibland med vänner, aldrig med sina syskon … förrän i vuxen ålder.
Ingen behövde ju veta om det. Det ”syntes” ju inte utanpå att hon var adopterad, att hennes mamma och pappa inte var hennes ”riktiga” mamma och pappa fast det inte finns några som ääär ”riktigare” än just de.
Det syntes ju inte.
Är det ingen som vet behöver det ju inte heller ha någon betydelse.
Eller?
Men det har betydelse … det har en fundamental betydelse att veta varifrån man kommer för att veta vem man är, har blivit.
Och att bära på den hemligheten hade betydelse. På många sätt. Hemligheter har alltid betydelse.
På senare tid ”syns” det oftast att någon är adopterad … vilket väcker andra känslor, egna känslor förstås … men det är ändå ingen ”hemlighet”. När det inte syns och man inte vet, säger andra ibland saker som väcker förvåning …har synpunkter och åsikter om adoption, om adopterade … om ”riktiga” barn … som säkerligen inte barn som adopterats från andra kulturer och världsdelar får höra och tampas med.
Var alltså inte Skatan ett ”riktigt” barn?
Folk söker sina rötter. Idag är frågan på tapeten överallt. Det ligger i tiden.
Men det har alltid legat i tiden för Skatan
I program i TV t ex , får kändisar eller ett gäng amerikaner söka sina rötter, i Vem tror du att du är? och Allt för Sverige … och i tidningarna skrivs det om betydelsen av att veta sitt ursprung, som här i DN: Obama söker sina rötter i Afrika …
Och det tycks inte bara viktigt att söka sina rötter, ett behov som kanske alltid varit viktigt.
Nu handlar det väldigt mycket om att kunna ”skaffa” egna barn, egna biologiska barn … till varje pris …
Hur svårt det än är så verkar inte priset vara för högt att själv få bära och föda fram sitt eget biologiska barn.
Biologiska Barn till varje pris … är det som gäller.
Kosta vad det kosta vill.
När de här bilderna togs julen 1947 var pappa i Kina … mamma firade jul med mig och min äldre syster och Snappy utan sin man och vår pappa. Och det var först nu som mamma vågade glädjas över att ha fått en dotter till.
Doris, min biologiska mamma, hade haft väldigt svårt att bestämma sig … det finns en brevväxling mellan henne och mamma där man kan läsa om hennes vånda … och först i november 1946 skrev hon på adoptionshandlingarna och mamma skrev till pappa att nu … nu först vågade hon släppa loss sina känslor. Nu först vågade hon älska sin Mansen, som Skatan kallades när hon var riktigt liten. Hon hade inte riktigt vågat det tidigare.
För … tänk, tänk om Doris ändrade sig …
Och pappa kunde äntligen skicka sitt telegram från Shanghai i Kina …
Först julen 1947 var han hemma igen hos sin familj, tror Skatan … (hmm … det skall hon kolla upp ) … och Skatan skulle få sin allra första julklapp av sin pappa
(Som ni säkert kan se är skaklarna nyare … Skatan har plockat och lekt med sin julklapp och de ”gick väl åt” och nya fick täljas till och monteras 🙂 )
Det finns massor av brev sparade från brevväxlingen mellan mamma och pappa under den här tiden, det finns också en brevväxling mellan Doris och mamma och det finns många fler tankar som Skatan säkert kommer att fundera över, älta framöver.
Inom sig förstås … men säkert också här i bloggen.
Kan ni förstå det?
Att Skatan aldrig verkar kunna bli riktigt klar med det? Färdig?
Läs även andra bloggares åsikter om rötter, barn till varje pris, existensiellt, adoption, ursprung
Skatans tankar 
Hej Eva !
Tänk sådan tur vi har att via datorns hjälp släktforska långt bak i tiden.Helt enastående.
Ska ta reda på lite om min Pappas anor. Han var så förtegen om sin släkt.
Ska ta hjälp av en person som är hemma på det.
Kram och lycka till med Ditt sökande.
Mi
Ja, det verkar betyda mycket för många … att söka sina rötter … åtminstone om man ser på intresset på TV och på internet …
Kram!
Det är nog ett trauma för många som är adopterade. Min mamma var det och jag har nog berättat om det för dig tidigare, men för hennes del blev det jobbigare och jobbigare. Du hade i alla fall kontakt med din biologiska mamma Doris och det måste ha känts bra.
Kram Ingrid
Det är konstigt att det betyder så mycket även om man haft det bra, även om man fick kontakt med sina biologiska föräldrar … det sätter saker och ting på sin spets. Är att föda så fundamentalt att man inte kan räkna barn som man inte fött själv som ”riktiga”, äkta till exempel … ? . I vår egocentriska värld verkar det vara så. Även om min mamma alltid påstod att hon var glad att inte just hennes gener (med alkoholism och sjukdomar i släkten) ärvdes ner även om det förstås var en stor sorg innan vi kom att de var barnlösa. Och det var många fler fördomar förr än nu om det ”biologiska”.
Så jag kommer nog att älta detta flera gånger …
Kram!
Min finaste systerdotter är ju adopterad men eftersom hon är färgad så råder det liksom ingen tvekan om det. Men… Så medför ”den lilla detaljen” andra tankar och funderingar.
Jag tror det är ytterst individuellt om man blir färdig eller inte. För en del personer är facit viktigt medan andra inte funderar så mycket. Hur som helst så tror jag att öppenhet är A och O. Att man vill veta mer om sina rätter innebär sällan att man älskar sina föräldrar mindre för det… Men det är inga lätta tankar för ett barn!
Kram
”Den lilla detaljen” medför förstås andra tankar och funderingar och kommer att göra det framöver, det är något som är ofrånkomligt. Men också kanske lättare för föräldrarna att vara just öppna och berätta så mycket de vet och kan. Berättade gjorde mina föräldrar också och var öppna men trots det trodde jag … kanske beroende på omgivningen att jag kunde såra genom att fråga för mycket … min farmor gav förresten aldrig oss några julklappar som kusinerna fick … fast det visste vi inte då för vi firade inte julen tillsammans men det säger en del.
Nej, det var inte lätta tankar för ett barn och de växlade allteftersom jag blev äldre, ändrade karaktär och blev till andra funderingar när jag själv fick barn förstås.
Kram!
Vilken fin och tänkvärd text. Jag kan inte skriva att jag förstår eftersom jag absolut inte kan det, inte så mycket men kanske till en viss del, mycket liten del. Men jag förstår att du tänker och funderar mycket och vill veta mer.
Ett behov att veta mer finns även hos mig trots att jag känner och levt med mina biologiska föräldrar, däremot miste jag min far som ung och diskussionerna som vuxen har jag aldrig fått uppleva.
Jag har också haft många tankar kring det här med att skaffa eget biologiskt barn till varje pris (har inte läst din länk), är kluven. Ska klicka upp din länk och läsa vad du tänker på.
Har tyvärr inte varit (och är fortfarande inte) uppdaterad så jag har inte hunnit kika runt så mycket i något sammanhang.
Ha en fortsatt bra på helgen i alla fall.
Det är nog en fundamental drift och önskan att i första hand vilja ha och föda sina barn men OM man nu inte kan det, kan jag inte förstå att man då, till varje pris vill bli gravid, eller t o m för att få föra sina egna fantastiska gener vidare, låta en surrogatmamma bära och föda det … när det finns så många barn som skulle behöva en mamma och pappa eller bara en mamma, eller bara en pappa eller två pappor eller …
… och då bli älskade lika mycket och vara lika ”riktiga” som ett eget framfött barn.
Naturligtvis är det såna här funderingar man har genom livet … och speciellt om man ser några av de här programmen … Det är ju inte så konstigt. Även om man som jag har och haft en underbar kärnfamilj.
Kram!
Min kusin blev bortadopterad när hon var några år gammal och det är inte förrän för några år sedan som vi fått upp kontakten igen och hon har väldigt många frågor som är svåra att svara på. Svårt att tillgodose hennes längtan efter tillhörighet. Hon tycker det betyder mycket att hon fått upp kontakten med sina RIKTIGA släktingar. Det där riktiga.
Kunna jämföra sig, vara lika.
Jag kan verkligen inte förstå sådana känslor men jag fattar att de är svåra att handskas med och det enda att egentligen göra är väl att prata om det med de som vet. Kanske några frågor kan bli besvarade.
KRAM
Din kusin kanske t o m kommer ihåg sina ”riktiga” föräldrar. Ju äldre man är ju svårare kan det nog vara. Och också vilken orsaken är att man blivit bortadopterad. Jag har ju fått kontakt med mina halvsyskon på min mammas sida och det är spännande att fråga dom om hur deras liv varit. Men jag känner den riktiga tillhörigheten i min familj som jag vuxit upp med.
Det är roligt det där med likheter, de yttre likheterna. När jag fick barn letade jag efter likheter. Alla tre är väldigt olika sinsemellan och ingen är riktigt lik mig … kanske Sonen då. De andra liknar Mannen och hans släkt. Och tvillingarna är så olika varandra så man kan knappast tro de är syskon ens 🙂 Den ena mörk med grågröna ögon (Sonen), den andra blond med blåaste blå ögon 🙂
Mina barnbarn är inte heller lika mig.
Ingen har fått min näbb t ex 🙂 … ha ha ha …
Kram!
För att förstå sig själv, vill man veta. Man ser sina barn, barnbarn och vill veta. Det saknas pusselbitar.
Är mycket glad att vi idag är mera öppna – allt de traumatiska, usch nej så mycket elände det har varit för många människor med att sopa under mattan.
margareta
Ja det är ett elände att sopa under mattan och det kan man inte säga att vi gjort i vår familj. Vi barn fick veta tidigt så det känns som om vi alltid vetat om det. Men av missriktad hänsyn kanske jag ändå inte ställt alla frågor, berättat om alla funderingar etc … Och de flesta pusselbitar har redan fallit på plats … utom på min biologiska pappas sida, han ville inte veta av mig och jag har två halvbröder som inte känner till min existens. Det känns lite egendomligt. Jag känner till dom och vet vad de heter etc, de känner inte till mig.
Kram!
Ja visst förstår jag. Jag är halv och har alltid varit det. Jag visste namnet på pappa men ville så gärna var de andra till lags de som tagit hand om mig. Det var mormor och morfar som gjorde det. jag hade bra men längtade alltid till något annat, För en månad sen reste jag till Stockholm för att söka rötterna. Vad ska jag säga; det blev inte den känslan jag sett på tv. Det blev en alldeles speciell känsla av kluvenhet. Blev det bättre? Vet inte tiden får utvisa det
Kram
När jag sökte upp min biologiska pappa blev det ”platt fall” och väldigt omtumlande i en negativ bemärkelse. Någon gång ska jag berätta om det också. Och det blev bättre på ett sätt: att jag fick veta vilken svikare han varit och vilken skit han fortfarande är. Det är bättre att veta än att inte göra det. Och jag förstod min biologiska mor mycket mycket bättre, förstod hennes utsatthet och hennes val.
Kram!
Vem man är och var man kommer ifrån är väl en fråga som man aldrig ”blir klar” med. Jag är ju inte adopterad men känner ändå ett väldigt intresse för och behov mina ”förfäders historia”, vilka val de gjorde och hade och hur deras liv gestaltade sig. Trots att jag tycker att jag rört mig bort ifrån dem ganska mkt och inte har så mkt gemensamt med dem, käns de ändå viktiga på något sätt. Det är viktigt att veta vilka de var eftersom de hör ihop med mig och vem jag är, vare sig jag vill det eller inte…
Just det … det måste vara något fundamentalt på något vis. Det där behovet … Och det gäller i stort som smått … Om man inte känner till sin historia kan den lätt upprepas … och nu menar jag sitt lands historia, sin världsdels etc etc …
Pappa är ju … eller har varit … släktforskare och forskat inte bara på sin släkt utan professionellt på andras också. Farfar forskade om en stads ”släkt” och fick till och med en gata uppkallad efter sig … Långströmsgatan i Göteborg 🙂
Kram!