Vårt allra första barnbarn, Ida, skall konfirmera sig.
Hon har förberett sig hela våren … hela året??? … och nu är det dags för dagen D …
För inte så länge sedan kom hon tillbaka från en resa till Frankrike och Taizé där hon tillsammans med sina konfakompisar har träffat många många fler från olika kristna samfund, från många olika länder.
”Livet på kullen (Taizé befinner sig på en kulle i en dalsvacka) präglas av bön och meditation – varje dag struktureras kring de tre gemensamma bönerna som sker på morgonen, innan lunch och på kvällen. Idag har Taizé blivit en viktig plats för unga kristna, varje vecka kommer tusentals ungdomar och unga vuxna från världens alla hörn till kommuniteten.” Wikipedia
Det måste ha varit en upplevelse …
Även om det regnade hela tiden …
Hon har gått med i grupperna ”vi som vill tbx till taizé!!!” och ”we love brother Benoît i taizé” på Facebook … och det säger ju en del …
Ida från Matilda Johanssons album Taize (Facebook
Skatans tankar 
De ungdomar jag har hört om som varit där verkar lite tagna av upplevelsen. Kanske är det bra att få lite tid att bara vara och hinna tänka lite. Det ges inte så mycket tid till det till vardags.
Ja det har jag också förstått. Att ungdomarna verkligen blev berörda av vad de fick med sig därifrån Taizé … tillit till varandra och framtiden, ödmjukhet och att vi alla är delaktiga … bl a.
Kram!
En del händelser är omtumlande och givande. Mycket att tänka på och så…
Hoppas det blir en fin avslutning på konfirmationen. Vi har klarat av våra tre och det har varit mycket intressanta diskussioner och många spännande frågeställningar!
Kram
Det var en upplevelse för mig också må jag säga … Verkligen.
Det behövs att man stannar upp och reflekterar och möts …
Kramar!
Jag blir lite rörd. För det är väl det konfirmation skall vara. En upplevelse. En chans att upptäcka tron, och om den passar sig själv. Taize låter underbart. Jag fick åka till Åre, det gjorde ju varken bu eller bä till mitt troende. Men jag blev bra på slalom
Jag vet inte om Ida har blivit mer troende men hon har lärt sig att mötas, att vara i tystnaden, ödmjukhet, tillit och andlighet … kanske man kan kalla det.
Och det är omvälvande när man är så där i början av vuxenlivet.
Kram!