… är Mannens chefs hustru i hierarkiernas Österrike. Och i Österrike säger man inte ”hej och du” i första taget så för mig var Patricia länge Frau M.
Patricia för ett år sedan ungefär …
Tills jag träffade henne. För hon hade verkligen hållit sig undan. Av princip. Jag hade tyckt det var ”knepigt” att de inte bjöd hem oss när vi var nyinflyttade och vilsna och inte kände någon men det visade sig att de … eller rättare sagt Patricia … inte bjöd hem någon av ”plikt” utan bara sådana hon gillade och ville träffa …
Att vara ”vit mans slav” passade inte och passar inte Patricia. Det var därför jag träffade henne så sent … och helt av en slump.
Min träff med henne hade förstått föregåtts av skvaller, tissel och tassel … att sååå sa Frau M och sååå gjorde hon … och … kan Frau A … det var jag … tänka sig … (jag försökte ”lägga bort titlarna” så fort jag hann men det var inte alltid så lätt … )
Alldeles i början av vår vistelse där i Österrike … (vi bodde i en liten by, Schardorf, ovanför staden där Mannen arbetade, Leoben) … hade Mannen kommit hem från ett möte med kunder då de ofta drog sig tillbaka upp i bergen och representerade i en ”fäbod”, Almhütte … eller vad jag skall kalla det … ett firmaställe, lustigt och pittoreskt … och Frau M … Patricia … som för en gångs skull var med, hade blivit medelpunkten. Hon skrattade och pratade med gästerna/kunderna … visst gjorde hon det … men hon var klädd i trasiga jeans, var barfota och halsade … HALSADE … sitt öl. Hon kanske till och med var lite berusad … Kanske ändå inte ändå … för hon var alltid sådan … som om hon var lite berusad 🙂
– Hur var hon, var hon snygg … pratade du med henne …
Frågorna haglade över Mannen när han kom hem … Jag själv var hemma med barnen och hade sagt ifrån redan från början att jag inte var någon som tänkte ”hänga med” i alla sammanhang. Som utlänning och svensk och exotisk var jag ursäktad och förlåten. Och så var jag ju inte heller en hejare på språket …
Patricia är okonventionell. Hon kunde hänga på pubar och Gasthaus och slå sig i slang med vem som helst, med motorcykelfolket … inte Bandidos och Hells Angels förstås … men med ”motorburen” ungdom … och med skådespelare, konstnärer. När hon fyllde femtio fick hon en HD. Hon hade haft ett yrke och jobbat som sjukgymnast men skadat sig i ryggen och var ”bara hemma” men passade på att utbilda sig till en ”medmänniska i livets slutskede” och fanns vid många döende människors sida. Ett tag. Sen utbildade hon sig vidare … Just nu vet jag inte vad det är hon ”läser” … men något ”existentiellt” är det i alla fall. Hon är 7-8 år yngre än jag.
Jag satt och väntade utanför skolan på Sonen … hans skola låg en mil åt ett håll i Trofaiach och lilla e:s en mil åt ett annat håll i Leoben och det gick inga bussar … då det knackade på fönstret.
Och där stod hon Patricia och log, presenterade sig och antog att jag var Frau A …
– Säg Eva, sa jag ..
När Sonen kom gick vi på café och åt glass och pratade och pratade och pratade. Dåförtiden såg Patricia ut som Annie Lennox med snaggat blonderat hår … nu är det lite längre och ibland rött ibland blont …
och jag var såld. Jag blir ofta såld på människor som är ”sig själva”. Och en sådan människa är Patricia.
Sig själv.
Vi hade då bara några veckor kvar innan vi skulle åka hem till Sverige och jag skulle stanna kvar där hemma med barnen och Mannens och mitt långa särboförhållande skulle ta sin början … han kvar i Österrike och jag i Borlänge med ungdomarna …
Så jag hann inte träffa Patricia så mycket mer då innan uppbrottet till Sverige och nuförtiden träffas vi bara sporadiskt …
Det var förresten hemma hos Patricia som jag såg Buddah-huvudet med sina fyra ansiktsuttryck första gången … och när Patricia såg min förtjusning så … vips hade hon sett till att få tag i ett sånt huvud till mig också … till min födelsedag.
Patricia har förresten hela sin trädgård full av överraskningar … är det inte trädgårdstomtar i bur så en hel stor … nej två … stora tjurar …och en hel igloo och …
När Mannen senast var i Leoben och träffade sin chef och Patricia nu senast hade Mannen med en sig ännu en present från Patricia … Elsterbohnen … svartvita skatbönor …
Patricia är Patricia är Patricia … en varm, okonventionell, generös, engagerad och spännande människa … en av de riktigt ”riktiga” människorna … om ni förstår vad jag menar … som jag träffat under mina ”flax” och möten … här i livet …
… och som blev min vän … en vän för livet.
Skatans tankar 
Vilken härligt historia och beskrivning av kvinnan som blev din goda vän !
Kram Ingrid
Ja, Patricia är verkligen en kvinna som inte ”inordnar” sig under några konventioner … hon är hon och så sann mot sig själv som man kan vara … För det är verkligen inte lätt … just det.
Kram!
Låter som en intressant person och en person som folk har en smula respekt för. Fast där har jag kanske fel…
Kram
Respekt … ja, kanske … men de är rädda också. I Österrike är det mera uttalat hur man ”förväntas” vara … och det var ju inte Patricia. Det man förväntade. Så det snackades väldigt mycket ”skit” om henne. Man slutade snacka skit om henne med mig när jag inte ”hängde på” och ”försvarade” hennes livsstil. Ja, hon är någon som jag beundrar i alla fall … just för hennes mod att vara sig själv.
Kram!
Såna människor som är. Sig själva. I varenda andetag och hela sitt väsen. Utan att tänka på borden som samhället ritat upp. Som är. Men som ändå ser andra. DET är vackra människor det. Håll hårt i frau M (Jag vågar inte kalla henne Patricia)
Absolut skall du kalla henne Patricia. Det var lite lustigt det där med titlar och Frau och Herr hitan och ditan. Mannen la bort titlar med många av sina medarbetare men blev ”rådd” att behålla dom på arbetstid och jag hängde inte med i svängarna. Så jag sa Klaus till Herr M, Patricias man och fick en knuff i sidan av Mannen om vi var på hans jobb …
Jösses!
Men jag tror faktiskt det har hänt en hel del sen jag flyttade hem till Sverige 1993.
Kram!
Vilken häftig kvinna. Jag blev lite nyfiken på bönorna. Har du planterat dom och vad blev det för något i så fall. Eftersom du är en speciell människa kommer du alltid att stöta på andra speciella människor. Så är livet Man dras till likasinnade. En verkligen spännande berättelse.
Nej jag har inte planterat dom … jag fick dom för några veckor sedan. Skall man vänta till våren? Eller? Du vet jag har ju inga gröna fingrar men i en artikel om just bönor och lite ovanliga sådana stod det just att man skulle plantera dom så att de blev fler … Kan du något om böner och hur de bär sig åt?
Ja hon är verkligen häftig Patricia … och en stark personlighet. På sitt alldeles egna speciella sätt. Och när man ser henne tillsammans med hennes man kan man överhuvudtaget inte förstå att de kunde ha träffats och fallit för varandra … men det är väl inte alltid så att ”kaka söker maka” …
Kram!