Skatan har vaknat upp mitt i natten av sina RLS-ben som inte har stört henne på veckor. Hon har legat och läst och läst och läst hela söndagen för att hon var sjuk och hade feber och ont i halsen .
Det var väl därför. Benen hade inte fått gå som de brukat …
Men inte bara …
Skatan var inte trött längre. Hon vaknade av en mardröm … hon grät …
Den bok som Skatan läste igår var Livet är den väg du redan går av Lena Klarasdotter ( pseudonym) egentligen Susanne Bergstedt, och en bok som bloggvännen Kvinnotankar har skrivit. Om sitt liv och att hon drabbades av utbrändhet, depression … men som inte enbart är en bok om utbrändhet utan en bok om ett kvinnoliv, som Susanne själv kallar MIN BOK om MITT LIV.
Dess innehåll och ord slog Skatan mitt i mellangärdet så hon tappade andan … den berörde Skatan så djupt att den har svårt att lämna henne och finns där hos henne i hennes tankar … hela tiden.
Av många anledningar.
Den väckte verkligen upp så många motstridiga känslor …
Lena börjar med att beskriva sin bakgrund, sin mormor och morfar, sin farmor och sin mamma och pappa, flytten till Byn som betydde så mycket för henne genom livet för det var där hon träffade sin blivande man och barnafar redan vid 13 års ålder. Det var där allt började …
Lena gifte sig, fick tre barn … var med om mycket på vägen som ledde fram till den dagen när hennes stora kärlek, Bo, som hon då varit tillsammans med i 21 år , kom hem och ville skiljas … Det var deras första dag på semestern det året …
”Då började min kamp, kampen som gick ut på att jag skulle bevisa för alla att jag kunde, att jag dög.”
Det var förstås denna kamp, detta kvinnoliv som berörde så djupt. Vad Lena fick gå igenom, drabbades av, fick stå ut med, gjorde henne sjuk … nästan dödssjuk.
Svek, otrohet, alkohol, en brors självmord, föräldrarnas sjukdom och död och … mobbning och mycket mycket annat i arbetslivet också … som hon stod ut med, klarade av, kämpade sig igenom, Hon kom igen och var ”duktig flicka”
Fast förstås … det är Lena noga med att påpeka … där fanns mycket glädje också, många minnen med barnen och männen och vännerna … men
”Jag brydde mig hela tiden om vad andra skulle tycka och tänka”
”Jag var den trevliga som alltid var glad och höll pratet igång på fester av olika slag.”
Att sedan … när man drabbats så hårt av allt och är hemma för utbrändhet … inte ens själv förstår, vill förstå, hur man kan ha förvandlats och” totalt tappat fotfästet, att inte längre veta vem man är, vad man tycker eller vad man kan. Att känna sig totalt värdelös och inte längre vilja leva, när man tidigare varit en levnadsglad och social person”.
Allt detta … om sitt liv … berättar Lena/Susanne med en sån ärlighet och kraft att orden går rakt in i hjärtat, berör och stannar där.
Åtminstone hos Skatan …
Hon kände igen sig i så mycket … den där känslan av ”värdelöshet” som hon känt vid sin egen djupa depression trots allt bra och fint hon hade omkring sig, den totala likgiltighet för allt omkring henne då, barnen som var ungdomar vid den tiden (väl?) , vännerna, hunden (Skatan har förträngt eller glömt så mycket att hon knappt kommer ihåg vad det var för hund hon hade då … eller hundar … men det måste ha varit Betty för det var ju i Skatans egen lägenhet … eller var det i huset?) … ja, likgiltigheten för om hon levde eller inte. Hade hon inte haft Margith och Bonden … som fick iväg henne till doktorn och till åratal av terapier och medicinering … Skatan hade varit deprimerad tidigare och fått ”lyckopiller” men aldrig en depression så djup som då …
Det var mycket som Skatan kände igen sig i i boken. Det, till exempel, att hela tiden försöka leva upp till något, att duga … bevisa det … att vara till lags och vara omtyckt av alla. Men också mycket som hon slogs av … ännu en gång … som skiljde, som inte var likt den värld som Skatan levt och vuxit upp i.
Skatans värld föreföll vara en så mycket tryggare värld … en så mycket mer förutsägbar värld.
Och som förstås var plattformen för hennes liv …
Skatan har levt på något vis såsom i en bubbla … och inte mött tillnärmelsevis såna svårigheter som Lena/Susanne. Men brottats med andra … psykiska och själsliga tankar och svårigheter.
Fast nu kom hon att tänka på något Margith sa när Skatan gråtande hulkade fram … att varför drabbar det just mig … jag har det ju så bra …
– Du är bra på att förtränga, sa Margith … Sonen var sjuk i många år med all den oro det medförde, alla undersökningar, diagnoser, samtidigt som du måste ta hand om de andra barnen K och lilla e, tvillingsystern. Din brors liv … som du bekymrade dig om även om du inte kände till allt (som tur var) och hans död … att du var adopterad och sökte dina rötter för att få veta varför du var som du var … och så det förstås … att du alltid skall vara så förbannat bra och duktig.
”Men allt börjar med våra föräldrar, var vi kommer ifrån, vad vi får för gener och hur vårt DNA ser ut. För ny forskning visar att vi redan två dagar efter befruktningen, har stora delar av vår framtid utstakad för oss.” (Lena/Susanne)
Svek har där funnits … Säg det liv som levts utan svek och besvikelser och sorg … och sjukdomar och död … och en bror som långsamt tog livet av sig och … sökande efter identitet och rötter, bli förkastad … men ändå …
Skatan hade sin familj omkring sig, sina vänner … Margith …
Den mycket tuffare värld som Lena levde i skulle Skatan aldrig ha överlevt … skulle hon inte ha varit rustad för … Hon verkade ha fått möta den så … så ensam. Lenas barn fanns där förstås … som snabbt fick bli vuxna … och så tyngde just det henne. Att barnen for illa. Hon fick kämpa så ensam … utan vuxenstöd.
Vad Skatan drömde i natt och vaknade av var … att hon stod i en kabin eller i ett rum av något slag med genomskinlig glasvägg (eller nåt sånt) och det var folk utanför som hon ville nå, få kontakt med så hon bultade och bultade och ingen hörde, ingen såg och så till slut när hon fick upp dörren eller den där glasväggen … så fanns det ingen där. Det var tomt… och hon ropade men ingen kom … hon grät och vaknade.
Det är nog så Skatan känner sig då och då … och som hon måste förlika sig med att känna. Att vi är ensamma i denna värld, vi föds ensamma och dör ensamma. Vi träffar män att älska men är ensamma och våra barn är bara ”till låns” och våra vänner finns där … men vi är ensamma.
Ingen kan någonsin helt och hållet förstå någon annan, krypa in i djupet av någon annans tankar och känslor och upplevelser och bakgrundsspår …
Ingen annan.
Om Skatan kan förlika sig med det … och inte vara rädd … kan hon möta världen, sin värld och andras värld … och ge så mycket mer av sig själv som det bara går och ta emot från andras världar, känna igen sig i likheterna, beröras och kanske någonstans ändå förstå det som skiljer … i djupet av sitt hjärta.
Skatans tankar 
Jag läste boken för något år sedan. Känner igen dina tankar. Så väl…
Kram
Ja … man gick verkligen inte oberörd från läsningen.
Kram!
Alla klarar mycket mer än vad man tror. Jag har klarat mig från utbrändhet trots att jag jobbat som faan varje dag sedan jag var 16 år. Jag har slitit och frusit och varit utan pengar. Kanske har jag min underbara barndom att stöda mig på. Kanske är det så att jag klarat mig undan bättre. Visst jag har haft sjukdomar runt om mig, skilsmässa, hot. död, allt som är livet. Boken har jag inte läst. Jag är en barnslig själ och läser bara roliga och trevliga saker och ser bara roliga och romantiska filmer och så blir jag förbannad mer än ledsen. Om jag tänker tillbaka borde jag ha blivit utbränd och deprimerad många gånger om. Ren tur att jag klarat mig kanske.
Bra att dina ben varit bättre nu ett tag. Har du tagit tag i målningen ännu?
Känner man sig låg så ska man göra bara det man är bra på och som går lätt och inte vara så självkritisk. Du är en underbar och härlig människa så glöm inte det!
Tack för de fina orden, Skogsnuvan … du är en vän att lita på ”i lust och nöd” känns det som fast vi har känt varandra så kort tid.
Jag tror också att man klarar mer än man någonsin kan ana … att man är starkare än man tror. Men jag tror också att depression kan drabba en människa som utåt sett kanske håller en mask och är stark och glad men inåt är skörare än andra, inte så stark …framför allt inte så stark och glad som hon själv tror.
– Värför drabbades just jag, är jag svagare än andra? frågade sig Lena i boken …
Man kanske inte är svagare men på ett sätt ändå … man har inte lärt känna sig själv, lärt sig säga nej, tagit på sig för mycket ansvar … brytt sig om vad andra tycker och tänker osv …och att man alltid skulle vara så förbannat duktig. Och så är det generna förstås.
Sonen har också haft det jobbigt med depressioner och elände … tidvis … tidigare.
Att just du lyckats leva igenom alla dina svårigheter beror nog mycket på just gener och den ”plattform” du har i din fina barndom och .. ditt jävlar-anamma, din ilska som du använt dig av istället för att bli ledsen … som du säger.
Den har allt varit bra ”nyttig” den där ilskan som har fått dig att inte bli modfälld och ge upp …
DU är en underbar och härlig människa, Skogsnuvan och jag har mycket att tacka dig för de år jag ”känt” dig.
Kram!
Det var mycket att ta in på en gång !
Livet är dessvärre inte så lätt att leva, men det ska det inte vara heller har jag fått höra, det är vår prövotid…här och nu…sen då….den som lever får se…
Det det är sannerligen inte lätt alla gånger … men tack och lov ändå för detta livet … Det är som jag citerat längst upp på sidan här i bloggen:
Livet är underbart … vad man än jämför det med.
Kram!
Jag måste läsa boken. För du berör mig idag. Nakna.känslor gör det.
Du duger så bra, och klarar mer än du tror. För även om man är ensam har jag upptäckt, att likt små livbojar, finns medmänniskor omkring oss: kända, okända, oväntade, väntade. Ty även om man simma i vattnet som vi kallar livet själv, sä är livbojorna där för att låta oss hämta andan, eller bara för att njuta av soluppgången tillsammans.
Kram
Jo … visst finns det livbojar … närmre än man tror ibland i sina mörkare stunder …. Men att bli helt och hållet ”förstådd” av någon annan har jag förstått egentligen är något ouppnåeligt.
Jag är jag … och visst kan vi mötas och förstå och känna med varandra en bra bit men till syvende och sist måste vi först lita helt på oss själva, och vara trygga där och ta ansvar för var vi känner och tycker … för att kunna vända oss utåt igen …
Kram!
En lite morgonhälsning från mig bara. Jag be att få återkomma och läsa ditt inlägg i lugn och ro och tänka på det lite. (Din blogg laddade jättesnabbt idag)
Kram Ingrid
Kram och God Morgon själv!
Vad bra att det gick lättare att ladda in dig till bloggen idag… jag har fixat lite med den men antagligen inte tillräckligt ännu ändå.
Kram!
Ja blir i min tur starkt berörd av vad du skriver. Först ett tack för att du förstått och delar med dig! Sedan en jättekram med mycket styrka och glädje i. Jag vet att livet kan bli bättre, för idag ”hör jag ihop” med en trygg, stabil, roligt, underbar man som jag älskar och idag kan jag säga att jag vet, att han älskar mig 🙂
Jag är fortfarande hemma och hur jag mår går i starka svängningar, upp och ner och upp och ner. Men nu har jag lite koll på att, så här kommer mitt liv att se ut.
Tack återigen för dina ord om min bok. Jag blir glad över dem men samtidigt tagen av hur den berört dig!
Man är aldrig ensam.
Det var ett bra tag sedan jag var deprimerad nu och jag äter inte längre några antidepressiva medel … men … din bok väckte minnen till livs och känslor och så var det den där drömmen inatt.
Ja, den berörde mig, din bok … och framför allt är det skönt att just inte ”vara ensam” om alla tankar eller i varje fall inte ”så ensam som man tror.”
Jag är glad för din skull att du har ”hittat hem”.
Kram!
Låter som en intressant och mycket beörande bok. Jag läser många olika typer av böcker under oilka perioder i mitt liv. Ska ha denna bok i åtanke när jag har lite mer ”ork” själv. Det är lite som med olika typer av bloggar en del t.ex din måste jag ha TID när jag går in, ingen jag tar en snabbtitt in hos utom vill ha tid att läsa och reflektera..
Det ääär en ”stark” bok men också en uppmuntrande bok … vilket jag kanske inte fick fram i min ”recension”. Det var en väldigt angelägen bok för oss som inte har gått in i väggen att förstå … inte avfärda och fördöma människor som man tycker ser friska och glada och starka ut … när de drabbas och kanske avfärda dem som ”kvinnor i klimakteriet som hade för lite östrogen” som det är lätt hänt att man gjort tidigare kanske.
Men det var längesen förstås. För nu har vi fått lära oss mycket mycket mer om de här sjukdomarna.
Kram!
Den här boken gjorde mig nyfiken (tack för tipset!)…
Samtidigt känner jag att du är lite orättvis mot dig själv… Att du inte skulle vara ”rustad” och en ”överlevare” i en tuff värld/omgivning har jag svårt att tro. En person som påtagligt demonstrerat ett så stort hjärta som du gjort ett antal gånger, är i min värld en tuff person.
Man är tuff om hjärtat är stort – det krävs så väldigt lite för ett trångt och litet hjärta!
Ett vackert inlägg! 🙂
Ha en bra vecka & kram på dig!
Jo, kanske det … jag har sannerligen blivit starkare och ”tuffare” med åren … men det har kostat … och det skall det kanske göra. Då har man åtminstone levt livet levande och inte likgiltigt …
Och som Skogsnuvan bl a säger här ovan … att man ääär starkare än man tror.
Men boken väckte en del till livs, tankar, känslor och så drömde jag den där hemska drömmen.
Ha det bra du med 🙂
Kram!
HALLÅ
du är inte ensam
och vill man verkligen att någon vet eller förstår ALLT?
och känner du igen dig i en bok är du en av många som gör det och då är ingen av dem ensam
Nej, det förstås … Man blir nog väldigt självupptagen i sina depressiva funderingar. Det är klart att ingen kan känna en helt och hållet … och det vore förskräckligt om det var så.
Och … som du så klokt säger … kan man känna igen sina tankar och känslor i en bok som den här … ja, då är man ju inte ensam.
Kram!
Ja du, detta att vi alltid ska vara så duktiga och få det att se så snyggt utåt. Det gör oss bara svagare och skörare. Vi skulle bli starkare av att våga vara lite svagare…tror jag.
Du duger ju så bra, så bra och är så klok och intressant att läsa!
Kramar!
Ja, det är ju sånt man kommer underfund med under livets gång … tänk att det skall ta sån tid bara.
Jag har insett en sak i alla fall och det är att ”ensam är inte stark” även om vi ääär ensamma och måste gilla och sköta om oss själva och vara rädda om oss … för att nå ut till ”de andra” ensamma och hjälpa varandra …
Jösses vad jag svamlar … men du förstår säkert vad jag menar.
Kram!