Skatan är så förbålt trött

Och allra mest trött på sig själv.  Ska hon vara riktigt ärlig är det väl inte Skatan hon är trött på.  Nej, det är Skatan a. k. a. Eva …  jag själv alltså … som  hon/jag är så innerligt trött på …  så ända in i märgen.

Inget blir som det ska … det är varken hackat eller malet. Bara en massa ”crap” .

Jag kallar mig alltså Skatan och skriver en massa ”crap”   … ”skit”  på ren svenska. (Det låter liiite bättre med det engelska ordet … inte fullt så skitigt … om ni fattar ) .

Det har jag gjort ett bra tag nu. Och humöret går upp och ner … upp i granens högsta topp och ner långt under jorden … VARJE dag. Om det inte var varje dag skulle jag tro att jag var manodepressiv … bipolär … som det heter.

Jag vet … det är inget att skoja om och det gör jag inte heller. För det är verkligen inte roligt.

Nej, det är sannerligen inte roligt när man är så innerligt trött bara … på allt, på sina humörsvängningar, sin gråtmildhet, sin oföretagsamhet.

På ALLT.

Jag är verkligen URLESS på mitt flaxande som den där Skatan. 😦  . Och ändå kan jag inte låta bli …sluta … Bloggen är min drog och mitt högsta nöje.

Trots allt.  Trots allt ”crap” …

Och ni … ni måste verkligen bli trötta på, ja , bli  urlessa på den där flaxande Skatan … som hux flux sitter där och kraxar i granens högsta topp  … glad som en lärka … och sedan … lika hux flux … efter bara ett ögonblick … det gäller att hänga med i svängarna … ja, då dyker hon ner och  sitter och krafsar i  komposten efter nåt ätbart … eller nå´t.

Nej, bipolär är jag inte … men höstdeprimerad … jag har fyllt i en lista på Vårdcentralen och fått det utlåtandet av min Husläkare som jag har stort förtroende för. Och ska väl ge upp … kapitulera … acceptera att jag är som jag är. Rida ut stormen och mörkret …stå ut … för SNART SNART är ljuset på frammarsch igen …

Nu ska jag i alla fall ta mig samman … gnugga sömnen ur ögonen … och förvandlas … skaka loss vingarna och flyga upp några grenar mot toppen och bli mitt allra som käraste alter ego igen …

Skatan …

… glad som en lärka.

Och ni … Ta det inte så gravallvarligt!

Det känns skönt och renande för Skatan a. k. a. Eva  att ”lassa ur sig” *  för att se´n komma igen … som om ingenting sagts eller gjorts …

Så´n är hon. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

*  PS När Skatan satt och slölyssnade på radion (Vetenskapsradion, kanske ? ) fick hon sig en märklig kunskap till livs.Att en så kallad ”tarmtömning” … bajskorv på ren svenska … har en genomsnittsvikt på 160 g . Nu undrar hon hur mycket hon har lättat här?

160 KILOGRAM … minst!  DS

Livet är den väg du redan går

Skatan har vaknat  upp mitt i natten av sina RLS-ben som inte har stört henne på veckor. Hon har legat och läst  och läst och läst hela söndagen för att hon var sjuk och hade feber och ont i halsen .

Det var väl därför. Benen hade inte fått gå som de brukat …

Men inte bara …

Skatan var inte trött längre. Hon vaknade av  en mardröm …  hon grät …

Den bok som Skatan läste igår var   Livet är den väg du redan går av Lena Klarasdotter ( pseudonym) egentligen Susanne Bergstedt, och en bok som bloggvännen Kvinnotankar har skrivit. Om sitt liv och att hon drabbades av utbrändhet, depression … men som inte enbart  är en bok om utbrändhet utan en bok om ett kvinnoliv, som  Susanne själv kallar MIN BOK om MITT LIV.

Dess innehåll och ord slog Skatan mitt i mellangärdet så hon tappade andan … den berörde Skatan så djupt att den har svårt att lämna henne och  finns där hos henne i  hennes tankar … hela tiden.

Av många anledningar.

Den väckte verkligen upp så många motstridiga  känslor …

Lena börjar med att beskriva sin bakgrund, sin mormor och morfar, sin farmor och sin mamma och pappa, flytten till Byn som betydde så mycket för henne genom livet för det var där hon träffade sin blivande man och barnafar redan vid 13 års ålder. Det var där allt började …

Lena gifte sig, fick tre barn … var med om mycket på vägen som ledde fram till den dagen när  hennes  stora kärlek, Bo, som hon då varit tillsammans med  i 21 år ,  kom hem och ville skiljas … Det var deras första dag på semestern det året …

Då började min kamp, kampen som gick ut på att jag skulle bevisa för alla att jag kunde, att jag dög.”

Det var förstås denna kamp, detta kvinnoliv som berörde så djupt. Vad Lena fick gå igenom, drabbades av, fick stå ut med, gjorde henne sjuk … nästan dödssjuk.

Svek, otrohet, alkohol, en brors självmord, föräldrarnas sjukdom och död och … mobbning och mycket mycket annat i arbetslivet också … som hon stod ut med, klarade av, kämpade sig igenom, Hon kom igen  och var ”duktig flicka”

Fast förstås … det är Lena noga med att påpeka … där fanns mycket glädje också, många minnen med barnen och männen och vännerna … men

Jag brydde mig hela tiden om vad andra skulle tycka och tänka”

Jag var den trevliga som alltid var glad och höll pratet igång på fester av olika slag.

Att sedan … när man drabbats så hårt av allt och är hemma för utbrändhet … inte ens själv förstår, vill förstå,  hur man kan ha förvandlats och” totalt tappat fotfästet, att inte längre veta vem man är, vad man tycker eller vad man kan. Att känna sig totalt värdelös och inte längre vilja leva, när man tidigare varit en levnadsglad och social person”.

Allt detta … om sitt liv … berättar Lena/Susanne med en sån ärlighet och kraft att orden går rakt in i hjärtat, berör och stannar där.

Åtminstone hos Skatan …

Hon kände igen sig i så mycket … den där känslan av ”värdelöshet” som hon känt vid sin egen djupa depression  trots allt bra och fint hon hade omkring sig, den totala likgiltighet för allt omkring henne då, barnen som  var ungdomar vid den tiden  (väl?) , vännerna, hunden (Skatan har förträngt eller glömt så mycket att hon knappt kommer ihåg vad det var för hund hon hade då … eller hundar … men det måste ha varit Betty för det var ju i Skatans egen lägenhet … eller var det i huset?) … ja, likgiltigheten för om hon levde eller inte. Hade hon inte haft Margith och Bonden … som fick iväg henne till doktorn och till åratal av terapier och medicinering …  Skatan hade varit deprimerad tidigare och fått ”lyckopiller” men aldrig en depression så djup som då …

Det var mycket som Skatan kände igen sig i i boken. Det,  till exempel,  att hela tiden försöka leva upp till något, att duga … bevisa det … att vara till lags och vara omtyckt av alla. Men också mycket som hon slogs av … ännu en gång … som skiljde, som inte var likt den värld  som Skatan  levt och vuxit upp i.

Skatans värld föreföll vara en så mycket tryggare värld … en så mycket mer förutsägbar värld.

Och som förstås var plattformen för hennes liv …

Skatan har levt på något vis såsom i en bubbla …  och inte mött tillnärmelsevis såna svårigheter som Lena/Susanne. Men brottats med andra … psykiska och själsliga tankar och svårigheter.

Fast nu kom hon att tänka på något Margith sa när Skatan gråtande hulkade fram … att varför drabbar det just mig … jag har det ju så bra …

– Du är bra på att förtränga, sa Margith … Sonen var sjuk i många år med all den oro det medförde, alla undersökningar, diagnoser, samtidigt som du måste ta hand om de andra barnen K och lilla e, tvillingsystern. Din brors liv … som du bekymrade dig om även om du inte kände till allt (som tur var) och hans död … att du var adopterad och sökte dina rötter för att få veta varför du var som du var … och så det förstås … att du alltid skall vara så förbannat bra och duktig.

Men allt börjar med våra föräldrar, var vi kommer ifrån, vad vi får för gener och hur vårt DNA ser ut. För ny forskning visar att vi redan två dagar efter befruktningen, har stora delar av vår framtid utstakad för oss.” (Lena/Susanne)

Svek har där funnits  … Säg det liv som levts utan svek och besvikelser och sorg  … och sjukdomar och död  … och  en bror  som långsamt tog livet av sig och … sökande efter identitet och rötter, bli förkastad … men ändå …

Skatan hade sin familj omkring sig, sina vänner … Margith …

Den mycket tuffare värld som Lena levde i  skulle Skatan aldrig ha överlevt … skulle hon inte ha varit rustad för …  Hon verkade ha fått möta den så … så ensam. Lenas barn fanns där förstås … som snabbt fick bli vuxna … och så tyngde just det henne. Att barnen for illa.  Hon fick kämpa så ensam … utan vuxenstöd.

Vad Skatan drömde i natt  och vaknade av var … att hon stod  i en kabin eller i ett rum av något slag med genomskinlig glasvägg (eller nåt sånt) och det var folk utanför som hon ville nå, få kontakt med så hon bultade och bultade och ingen hörde, ingen såg och så till slut när hon fick upp dörren eller den där glasväggen … så fanns det ingen där. Det var tomt…  och hon ropade men ingen kom … hon grät och vaknade.

Det är nog så Skatan känner sig då och då …  och som hon måste förlika sig med att känna. Att vi är ensamma i denna värld, vi föds ensamma och dör ensamma. Vi träffar män att älska men är ensamma och våra barn är bara ”till låns” och våra vänner finns där … men vi är ensamma.

Ingen kan någonsin helt och hållet förstå någon annan, krypa in i djupet av någon annans tankar och känslor och upplevelser och bakgrundsspår …

Ingen annan.

Om Skatan kan förlika sig med det … och inte vara rädd … kan hon möta världen, sin värld och andras värld … och ge så mycket mer av sig själv som det bara går och ta emot från andras världar, känna igen sig i likheterna,  beröras och kanske någonstans ändå förstå det som skiljer … i djupet av sitt hjärta.