Skatan håller helt och hållet med …

Mats Gellerfelt i hans  recension  i dagens Svenska Dagbladet av Johan Hakelius´  Ladies.

Stor underhållning med udda damer

… skriver Gellerfelt redan  i rubriken.

Och det är just vad det är.

Johan Hakelius … angloman ut i fingerspetsarna , enligt egen utsago …

Redan när Skatan läste Döda vita män … tänkte hon  att den hääär boken skulle Lilla Blå läsa … vår … i bloggvärlden  … egna excentriska Lady … men det ”bidde ingenting med det” … och nu när Skatan har kommit en bra bit in i den nyutkomna  Ladies … är det verkligen på tiden.

Läääs den!!!

Eller rättare sagt läääs dom!!!

Detta är ett tips till er alla som älskar knäppskallar, galningar, och mer än lovligt excentriska exemplar av den mänskliga rasen. Båda böckerna är porträtt av minst sagt excentriska män och kvinnor … gentlemen and ladies … huvudsakligen från den engelska överklassen … med några undantag.

Skatan ääälskar dom  … både de Döda vita män(nen) och Ladies och vill ha dom hos sig … och inte bara som lånegods från bibblan.

Jennifer och Clarissa – Two fat ladies

Först ut i Ladies skrev Johan Hakelius om två … helt galna förstås … kvinnor:  Jennifer Paterson (1928 – 1999) och Clarissa Dickson Wrigth (1947 –  ) som av en slump föstes ihop och gjorde en lång rad matlagningsprogram tillsammans som  Two fat ladies …

Han inleder sin berättelse med att beskriva Jennifers färd till den sista vilan. Hon dog av lungcancer 1999 … det är hon som röker i klippet ovan (som är mer ett ”skojklipp” så Skatan rekommenderar också andra mer seriösa klipp från matlagningsprogrammet) …  och bara den inledningen gör att man fortsätter med stegrande intresse för att möta den ena mer excentriska kvinnan efter den andra …

Bland de sörjande i den katolska helgedomens nybarocka kyrkorum fanns mängder av kända ansikten …

…

Gregoriansk sång hade avlöst Mozarts Reguiem, eftersom Jennifer Patersons förstahandsval, Verdis Requiem, inte är liturgiskt erkänt.

Det icke erkända requiemet …

…

Det var en annan huvudbonad som alla objektiv riktades mot: hjälmen.

Störtkrukan var av samma typ som den tusentals mopedister burit och bär världen över. Det enda som gjorde den unik var dekoren. Grälla färger i mönster som förde tankarna till det fornnordiska täckte varje yta. På hjälmens vänstra sida fanns ett rödskäggigt, bevingat vikingahuvud med ett T i pannan. På framsidan stod det textat ”Born wild” och på baksidan förklarades T:et – det stod det Triumph, i den brittiska motorcykeltillverkarens sirligt gotiska typsnitt.

Skatan skulle kunna hålla på och citera hela boken … men det gååår ju inte … Att just en sån här störtkruka fördes fram  i kyrkogången mot kistan buren av en högtidlig begravningsentreprenör var egentligen inte bisarrare än att en överviktig sjuttioårig dam i rasande fart bar den när hon körde sin skoter på Londons gator.

”Det var på sätt och vis en god tidpunkt att dö.”   …. för Jennifer hade verkligen blivit en älskad kändis

”Som den mörka och bakom ungglelika glasögon lätt vindögda halvan av kockduon ”Two Fat Ladies” hade hon kört en gammal motorcykel med sidovagn rakt in i britternas hjärtan. Alla som såg programmet – … – gladdes och förfasades över att se henne stoppa sina lindrigt rena fingrar med de långa, ilsket röda naglarna i ännu en bytta köttfärs.”

Det finns förstås en hel del att skriva om andra hälften av de två feta damerna också men men … det överlåter Skatan åt er att läsa om tillsammans med alla de andra porträtten av mer eller mindre helgalna män och kvinnor  i båda Johan Hakelius böcker Döda vita män och Ladies.

Ha så kul …

Ha så himla kul!