När StinaFina började dricka själv och de inte längre behövde ge henne vattnet via pipett tänkte de …
– Nu, nu vänder det.
Men när Mannen och StinaFina kom in efter ännu en runda ute på ”isen” och han berättade att nu, nu var det blod i avföringen … sjönk modet igen … och när då sedan StinaFina knappt hunnit innanför dörren förrän hon fick upp allt vattnet hon druckit också … … var det bara att ringa till Strömsholm igen.
Det kom mer blod på den vita handduken som StinaFina låg på … men klarrött, ljusrött nästan … så då skulle de avvakta ytterligare … tyckte dom i Strömsholm.
De avvaktade och avvaktade …
Mannen sa
-Nu går jag ut och käkar lite … vi kan väl äta i skift …
Det tyckte Skatan förstås var bra en bra idé … tänkte hämta sin bok och sätta sig där på golvet i badrummet men ändrade sig och just när hon istället skulle lyfta upp StinaFina i sängen hördes det som ett braaak och en dusch, en högtryckssprutedusch av rent … först klarrött … sedan mörkt blod sprutade ut från StinaFina. Ut över golvet och väggarna där i badrummet.
Nu fanns det ingen återvändo. De måste till en veterinär. Och det var femton mil till Stjärnholms Djursjukhus på usla vägar, täckta av is … Ne-ej.
Skatan googlade runt och hittade ett akutdjursjukhus i Bagarmossen (E4:an är ändå bättre även om ”man” varnat för ishalka där också), ringde dit och berättade StinaFinas ”historia”
– Jag tycker ni skall komma genast …
De lämnade allt som det var.
Halvätna Vikabrödsmackor och té på köksbordet, lampor tända, tidningar och böcker uppslagna … Mannen hade i alla fall hunnit torka upp blodet i badrummet medan Skatan ringde runt … och letat fram StinaFinas ”papper”
… och så for de iväg … och kröp först försiktigt avvaktande fram på den isblänkande vägbanan. Efter ett tag kunde de köra i åtminstone hundra.
Att hitta djursjukhuset i Bagarmossen var inte det lättaste … de snodde runt på Slakthusområdet vid Globen och förvillade sig på en del småvägar … men till slut var de där i alla fall med bara ett stopp på vägen. Det var kolmörkt så de kunde inte se hur blodet såg ut … eller om det fortfarande bara var blod.
Och så en kräkning och ytterligare en blodkaskad när de väl var framme.
De behöll StinaFina där förstås i Bagarmossen … deras fina StinaFina … nu inte pigg och alert … hon lyfte inte ens på huvudet när kattpatienternas jamande hördes genom väggen. Då är StinaFina verkligen dålig … verkligen dålig.
StinaFina skulle genast undersökas ordentligt, få dropp och penicillin intravenöst och magmedicin och idag vid lunchtid eller så ringer Bagarmossen och berättar.
Två dygn minst får de räkna med … får StinaFina räkna med … innan Mannen och Skatan får hämta hem henne igen.
Mannen och Skatan körde tysta och så himla trötta genom den mörka natten tillbaka hemåt.
– Det känns som en stor hård klump här i magen på mig … och i halsen med, sa Skatan
– Och jag, jag mår illa … verkligen illa … , sa Mannen
– Vad hade hänt, tror du, om vi hade hunnit lägga oss och somna, trötta som vi var … och inte märkt …
På onsdag flyger Mannen till Österrike.
Det var meningen att StinaFina och Skatan också skulle följt med och då skulle de bilat som vanligt … men så såg de inslaget om ishalkan på Tysklands Autobahn på Nyheterna … och tänkte om …
StinaFina och Skatan stannar hemma …
Skatan kan inte undgå att tänka på… tänk om allt det här hade hänt några dagar senare …
Fast varför skall hon tänka på det …
Det är skönt att veta att StinaFina får all den vård hon behöver …
En annan … inte lika ”stor” … tanke är …
– Vad skönt att vi slipper Morgonrundan idag
För här stormar det rejält … och med den vinden och blåsten och ishala promenadvägar … hade det inte varit en höjdare …
Det hade det inte varit …
Skatans tankar 
Åh, jag har inte hängt med. Men nu kan jag inte glömma…Det allra värsta är när de små djuren blir dåliga. De säger inget, och bara bär lidandet.
Håller alla tummarna för att ni kryar på er, får hämta hem en piggelin liten vovve om ett par dagar. Massor av kramar.
Stackars lilla StinaFina!
Måtte det gå bra så att hon blir frisk igen. Det är svårt när djuren blir sjuka, men nu är hon ju under god vård i alla fall och skulle det värsta hända, så vet ni att ni har gjort vad ni kunnat för henne.
Här är också blåsigt och milt och på gården är det så halt så att man kan inte få benen med sig.
Kram Ingrid
Usch och fy, stackars StinaFina.
Hoppas hon blir piggelin väldigt snart så att ni får hem henne.
En massa kramar.
Usch. Stackars lilla StinaFina.
Konstigt att ni inte fick mer hjälp av Strömsholm än vad ni fick.
Men nu vårdas hon. Hoppas det inte är något allvarligt.
StinaFina få vila ut.
Kram på er.
Åh jag lider.. med dig.. med mannen.. Med StinaFina.
Största kramar Skatan, största kramarna
Stackars StinaFina, men jag lider med dej också. Vet precis hur det känns. Man känner sig maktlös. Hoppas att hon kommer på tassarna igen. Kram
Stackars Stina Fina och stackars Skatan och Mannen!
Kände likadant i somras när lilla e och yngste sonen for iväg med Bessie om än det inte var i lika dramatiska former.
Hoppas nu verkligen Stina Fina snabbt kommer på fötter och får fortsätta jaga runt med Skatan och Mannen samt morra efter katter!
För övrigt så var det bra skrivet men detta känns underordnat just nu!
/”Laatjofaren”.
Stackars Stina Fina! Jag stackars er två med. Vilken tur att ni kom iväg och att hon fick ordentlig vård.
Herr Hund kan få blod i avföringen men något sådant här har vi tack och lov aldrig varit med om. Har ni fått veta vad det beror på? Hur som helst var det verkligen tur i oturen att ni båda var hemma och att ni inte lagt er…
Hoppas att hon kryar på sig snabbt nu.
Kramar
Hua så hemskt. Hade hon fått i sig glasbit eller???
Hoppas att hon kryar på sig i alla fall. Ingen bra början på året och du som skulle till Österrike också. Attans Attans.
Hejsan Eva !
Hu då. Hemskt. När sådant här händer en fyrbent familjemedlem.
Bagarmossen är bra.
De gör säkert allt vad de kan. Jag håller tummen.Kan vara ett blodkärl som brustit.Eller har Du fått reda på orsaken än, dumt att gissa.
Tänkte bara en jycke vi hade, som käkat isbitar.
Kram Mi
Vilket elände! Jag tycker verkligen synd om er alla tre! Vilken bra lösning ändå att åka till Bagarmossen. Där var jag för många år sedan med vår katt Josefine som blev väl omskött. Hoppas nu att det reder upp sig för lilla Stina!
Kramar från Kristina
Det mesta är redan sagt… men jag instämmer i ”Stackars StinaFina”! Hade veterinären någon teori om vad det här är för något?
Ni måste nog skaffa GPS så ni snabbt hittar fram till hunddoktorn, det är minst sagt en mara att söka och söka vid sådana här tillfällen. Tur att ni hittade rätt i alla fall. Nu håller jag tummarna…
Usch så obehagligt med allt blod. Det är tur att det finns veterinärer och vård även för hundarna när de blir sjuka.
Bra att du ringde Stömsholm. Det är ett toppensjukhus likaså Bagarmossen. Ronja låg ju på Strömsholm 14 dagar då hon var sjuk, döende, men de klarade henne trots allt. Gud vad glad jag blev då. Kan förstå din oro nu. Men tänk, de får den bästa av bästa vårdar. Det är veterinärer och djurpersonal som verkligen älskar djur och gör allt för att rädda liv på våra husdjur. Tror faktiskt att djuren får bättre läkarvård än vi människor när det gäller. Men vad kan ha hänt. Rostbiff i all ära, kan väl i och för sig ge fruktansvärda magåkommor. Inget en hund ska äta precis. Preics som julskinkan är livsfarlig för våra fyrbenta vänner, men det vet du väl. Jag är jätteorolig nu för Stina-Fina och ber på mina bara knän att hon repar sig snabbt och kan få komma hem igen till sin matte och husse. Hon är ju kastretrad så det kan inte vara det felet, vilket det var i Ronjas fall, livmodersiflammation långt gången. Det var en kostsam historia, men väl värt pengarna att få hem henne igen frisk. Och det hoppas jag också Stina kommer att bli om någon dag eller två. Jag lider med dig och hållar tummarna och tänker på Stina hela tiden. Stackars liten att behöva ligga på sjukhus. Nu går jag in på sista veckan, jobbvecka dessutom, med Salli. Upp i ottan i morse, promenad och göra mig iordning osv och tåget till Sthlm som var fullpackat. Ståplats i vanlig ordning. Det är för jävligt. Hem 16.37-tåget för att hämta Salli. Dagiset stänger 18.00. Tåget givetvis försenat, skulle göra bromsprov i Sthlm och kom inte iväg förrän 1/2 timme senare än avgångstid. Kom till Enk först två minuteri 18.00. Kastade mig in i bilen och for ner till dagiset. Salli ensam kvar med personal så klart. Det här tar på nerverna. Att stressa och aldrig hinna dit man vill i tid. Imorgon promenerar jag till dagiset med Salli, 45 min. Sedan hämtar jag Salli vid stationen. Personalen skjutsar upp henne dit. För mitt tåg kommer säkerligen inte hem i tid imorgon heller. Sen promenerar vi hem.
Det blir mycket lugnare för mig. 4 dagar kvar och dem ska jag klara, men nu är det tufft med jobb, tågtider, dagistider, promenader osv osv. Förstår mer och mer att ha hund ensam när man jobbar går inte ihop. Men hund om man är pensionär är toppen. Men det blir först om ett år. Varm kram
Stackars StinaFina, hoppas hon snart är på bättringsvägen och snart får komma hem.
kramar S
Fy vad ledsamt, hoppas det vänt nu och att StinaFina piggar på sig….
Tänker på er och känner med er alla tre, KRAM!
Stackars StinaFina..vilken hemsk sak..som hände..Vilken TUR att hon överlever..och att ni var i hennes närhet…när det hände!!! Förstår att ni blev både rädda OCH oroliga… Bra att hon nu är ”i GODA HÄNDER”…
Kram!!!
Kära kära alla fina bloggvänner!
Nuet går så fort så jag hinner inte med … och … ja, jag svarar så här … i ett samlingssvar … på alla era fina kommentarer.
TACK! TACK! TACK!
Det värmer och tröstar och känns väldigt fint med all medkänsla som strömmar emot oss, StinaFina, mig och Mannen.
Och man känner tydligt att man har verkliga vänner … även om en del ”bara” är bloggvänner.
Kramar!