Jag spelar vanlig

… skriver Halvar i ett inlägg … Jag spelar vanlig … och misstänker att han, eftersom  han måste ”spela”,  lider av någon släng av vuxen-ADHD …

Jag är inte som andra och har aldrig varit.

…Jag kan inte speciellt länge vara den de tror att jag är.
Andra vet inte att jag bara spelar vanlig.

Och Skatan känner igen sig … och säkert många många fler med henne.

Alla dessa ”roller” som hon iklätt sig genom tiderna för att passa in, alla gånger hon känt sig utanför och ”fel” och försökt … härmat, låtsats … ja ”spelat” för att ”de andra” inte skulle förstå att hon egentligen inte var som dom. Men så hjärtans gärna ville … vara som dom. Ändå.

Vi är alla unika förstås, vare sig vi är ”vanliga” eller inte …

Till syvende och sist står  vi här ensamma. I vårt. Någon annans verklighet kan vi aldrig känna till helt och hållet.

Vi  har alla vår alldeles egna historia, vårt alldeles egna bagage.

Vare sig vi var tvillingar, lilla/stora-syskon eller ensambarn i familjen, har vi vår alldeles egna bakgrund och historia, bagage.

Så är det.

Samma händelse ses … när allt kommer omkring … genom just ens egna ögon, och känslor och sinne och kan aldrig upplevas exakt som genom någon annans (Skatan kan bara lyssna till sina egna barns berättelser om någon gemensamt upplevd händelse för att förstå just detta … att ingen möter verkligheten på exakt samma sätt och vis)

Detta bagage som man bär med sig har man kanske förlikat sig med genom åren, med åldern.

Detta bagage med ”kläder/roller” som man iklätt sig allteftersom.  Olika dresser i olika sammanhang.

Skatan har nog ändå förlikat sig med sin egen historia och blivit den hon är … vanlig eller ovanlig är irrelevant … men kan ändå känna sig bortkommen, annorlunda och utanför, någon gång, i något speciellt  sammanhang där hon verkligen skulle vilja smälta in och passa in och vara som ”dom”.

För att bli omtyckt, älskad …

(Skatan har burit sitt bagage med sig genom livet (som alla andra): att hon är adopterad, en gång ”bortstött” … ”Var hör hon hemma”?, ”Vem är hon”, ”Är hon älskad”, ”Duger hon” etc etc ?)

Lider vi alla av en släng vuxen-ADHD då?

”Herregud så glad jag är att jag inte är jag.” (Bob Dylan)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

12 Replies to “Jag spelar vanlig”

  1. Om man hela tiden spelar en roll man tror man har och vad andra förväntar sig eller vad man tror att dom förväntar sig då blir det ännu svårare att veta vem man egentligen är är. Det är kanske det svåraste att veta ”vem är jag egentligen”. Vi har trots allt så många sidor inom oss men alla vill ju egentligen bli älskade för den man är.
    Önskar att du bodde lite närmare så du kunde vara med i vår meditationsgrupp. Just nu håller vi på att träna på just det. Att finna oss själva och att ha tilltro till att känna att vi duger precis som den vi är.

    1. JA-AAA det önskar jag verkligen också … att jag bodde närmare så vi kunde träffas på riktigt oftare. Jag har på denna sidan de femito verkligen landat i mig själv, vet vem jag är och att jag duger. Och känner att jag inte bara räcker till och duger utan kan möta andra som är helt annorlunda än jag och ändå mötas på riktigt, gilla varandra, se varandra. Det är en sak som är härlig med att bli äldre. Att man helt enkelt tillåter sig vara som man är. Rätt upp och ner.l

      Kram!

    1. Det är kanske lite vanskligt att sätta ”diagnoser” på vad vi alla är. Unika och annorlunda. Hur ”vanliga” vi än ter oss. 🙂

      Kram!

  2. Säkerligen har vi det.
    Ingen vill vara perfekt, lite skavanker är bara fint tycker jag.
    Mina arbetsförmedlare hade ju slagit sin kloka hönshjärnor ihop och fått för sig att jag led av damp.

    Har mött dem efter jag blivit pensionär,då klappade jag psykologen på kinden.För hon skulle känna sig Dum.Hon såg så ut.Blev nog snopen av att se mig så stilig, mot hur jag såg ut då det hela skedde.
    Det jag skrev om förra året och chockade många av mina läsare.Utredningen på mig.
    Vi är ju inte dumma i huvudet bara för att vi inte läst på universitiet.

    Vilka underbara barnbarn Du har, så söta och charmiga.

    Kram Mi

  3. Jag kommer osökt att tänka på ett par rader av Ulf Lundell i Evangeline.
    ”Tretton år av hopp och löften,
    Speglar, masker, skott från höften
    En gång var jag utklädd till mig själv
    …”

  4. Att hitta sig själv är inte så lätt. Speciellt om man hittar något som inte andra uppskattar. Hur ska man förhålla sig då? Som vuxen är det lättare men som barn är det betydligt svårare. Att få vara den man är utan att vara som alla andra. Att få trivas med den man är, är otroligt viktigt!

    Kram

    1. Ja det är verlkigen väldigt viktigt att försöka ge barnen och ungdomarna en stark självkänsla så att de också förstår att de duger som de är. Något av det viktigaste vi i vuxenvärlden kan ge dem.

      Kram!

    1. Preciiis! Verkligen egendomligt … Men det beror förstås på att vi alla känner oss ”annorlunda” och därför måste bli någon annan för att just det … bli ”vanlig”.

      Hjälp!

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s